Inteckning, sp. 754). Ang. indelning af realkredit se Hypotek och Panträtt. -- 6. Försträckning af penningar och försträckning af varor. Det förra slaget är det vanliga och afses i det följande, då ej motsatsen uttryckligen anges. -- Kreditaffärer kunna uppgöras direkt mellan den enskilde kapitalisten och den lånesökande. Detta direkta uppgörande stöter dock ofta på svårigheter, hvilka undanröjas genom personer och anstalter, som förmedla krediten, t. ex. penning- och fondbörser (se Börs), mäklare och kommissionärer, som med hvarandra sammanföra kapitalister och lånesökande, samt kreditanstalter, hvilka upplåna penningar, som de sedermera låna ut (se Bank och Kreditanstalt). Kreditaffärer uppgöras i regel skriftligen genom anteckning i offentliga eller enskilda böcker (statsskulds-, handelsböcker m. fl.) eller genom utfärdande af själfständiga urkunder, s. k. kreditpapper. De sistnämnda ha dels formen af skuldebref (då försträckningstagaren lofvar att själf erlägga betalning), dels af invisningar (då försträckningstagaren lofvar, att betalning skall erläggas af en tredje person, åt hvilken han uppdrager detta; i regel häftar nämnde tredje person i skuld till försträckningstagaren). Till den förra formen af kreditpapper höra vanliga skuldsedlar, egna växlar, bankdepositionsbevis, banksedlar, inlösliga statspapperspenningar, staters, kommuners, hypoteksbankers obligationer m. fl., till den senare formen vanliga invisningar, checker, trasserade växlar m. m. Man har att skilja mellan kreditpapper ställda att betalas till viss man, till viss man eller order och till innehafvaren. Banksedlar äro alltid ställda till innehafvaren. Enligt flera lagstiftningar (äfven den svenska) få växlar ej ställas till innehafvaren; och växel ställd till viss man betraktas, som om den vore ställd till viss man eller order, såvida ej öfverlåtelse af växeln är i densamma uttryckligen förbjuden (se Växel). Depositionsbevis få enligt flera lagstiftningar ej ställas till innehafvaren (enligt svensk lagstiftning skall sådant bevis ställas till viss man och öfverlåtelse får ske endast till viss man), emedan bankerna annars skulle kunna kringgå gällande restriktioner ang. banksedlar, genom att utge depositionsbevis på runda summor. Ifrågavarande olikheter i kreditpappers form ha betydelse dels i afseende på lättheten att till annan person öfverflytta den fordran, som kreditpapperet representerar, dels i afseende på verkningarna af dylik öfverflyttning. I förra hänseendet utmärka sig de till innehafvaren ställda framför de öfriga genom lätt och bekvämt sätt för öfverflyttning. Med afseende på verkningarna af kreditpappers öfverflyttning skiljer man mellan de till innehafvaren och till viss man eller order ställda (s. k. "löpande") samt de till viss man ställda ("icke löpande"). Den, som förvärfvar ett löpande kreditpapper, erhåller en mot gäldenären fullt själfständig rätt, som är oberoende af rättsförhållandet mellan gäldenären och föregående innehafvare af papperet. Den däremot, som förvärfvar ett icke löpande kreditpapper, kan ej vara säker på att förvärfva den fordran, hvarpå papperet nominellt lyder (se Innehafvarpapper). Det finnes dock till viss man ställda kreditpapper, som torde böra i sistnämnda hänseende likställas med löpande, nämligen staters, kommuners, hypoteksbankers obligationer o. d., när utställarna lämnat köparna öppet att välja mellan papper till viss man, till viss man eller order och till innehafvaren samt att få papper af ett slag förvandladt till papper af ett annat. Som denna anordning vidtages endast af hänsyn till köparnas önskningar, kan olikheten i papperens form ej gärna få något inflytande på rättsförhållandet mellan papperens egare och deras utställare. En omedelbar verkan af krediten är, att dispositionen öfver förmögenheten öfverflyttas från en person till en annan. Krediten skapar alltså ej direkt ny förmögenhet, såsom Macleod o. a. ansett. Denna af krediten åstadkomna öfverflyttning af disposition öfver förmögenhet kan vara än gagnelig, än skadlig. Gränsen mellan gagnelig och skadlig kredit sammanfaller dock ej med gränden mellan produktions- och konsumtionskredit, så att produktionskrediten alltid skulle vara gagnelig, konsumtionskrediten alltid skadlig. Detta gäller, vare sig man blott fäster sig vid kreditens inverkan på näringslifvet, eller det är fråga om samhället i dess helhet. Produktionskredit är i allmänhet gagnelig, så snart det försträckta kapitalet i låntagarens hand får en produktivare användning, än långifvaren kunnat åstadkomma. Detta inträffar t. ex., då långifvaren saknar eller endast i ringa grad eger de egenskaper, som för affärsrörelsen erfordras, eller ej är hågad att egna sig åt sådan verksamhet, under det att låntagaren eger både håg och egenskaper; då kapitalet är så obetydligt, att det ej kan erhålla produktiv användning annat än i förening med andra kapital (hvarvid i synnerhet kreditanstalterna åstadkomma uppsamling af små kapital); då ett yrke eller en affärsgren nått den utveckling, att de lämpligast bedrifvas i stor skala, hvarvid krediten är en utväg för att anskaffa de stora kapital, som erfordras för affärsföretagens utvidgning, m. fl. dylika fall. Med näringslifvets stigande utveckling blir det sålunda alltmer vanligt, att affärsföretag drifvas med lånta medel. Ehuru denna ordning under vissa förutsättningar är gagnelig, kan den dock under andra förutsättningar, som ej så sällan inträffa, medföra ganska fördärfliga följder. Produktionskrediten kan bringa kapital i dåliga händer, hvarigenom de gå förlorade eller erhålla en för näringslifvet på annat sätt skadlig användning. Hit höra ej endast de fall, då till syftet fullt solida kapitalanläggningar misslyckas till följd af bristande insikt eller felaktiga beräkningar. Hit hör äfven upplåning af penningar, som användas till mer eller mindre bedrägliga "grundningar" (jfr Gründer), om hvilkas alltför riskabla natur företagaren är medveten, eller till lättsinniga börsspekulationer i varor och värdepapper samt bidraga till framkallande af ekonomiska kriser. Därvid är att märka, att krediten på visst sätt uppmuntrar till äfventyrliga spekulationer, då den, som arbetar med till större delen upplånta kapital, skördar all vinst af lyckade spekulationer, under det att större delen af den förlust, som de misslyckade medföra, drabbar långifvaren till följd af låntagarens insolvens. Hit höra vidare sådana fall, då krediten af nyssnämnda skäl ger upphof till en mängd små, till större delen öfverflödiga handelsaffärer, hvilkas innehafvare till stor del lefva af att på kredit erhålla varor, som de icke betala. För att produktionskredit ej skall leda till den låntagande näringsidkarens skada, är det i regel nödvändigt, att denne är tillförsäkrad dispositionen öfver det försträckta kapitalet under så lång