tid, att han kan hinna att genom den näringsverksamhet, hvari han använder kapitalet, förvärfva medel till lånets återbetalning. I annat fall är han lätt utsatt för att få lånet uppsagdt vid en tidpunkt, då han antingen omöjligen eller endast med mycket stora uppoffringar kan förskaffa sig ny kredit. Det är egentligen för vissa näringsgrenar, hvilka, liksom jordbruk, bruksrörelse o. d., behöfva kredit på mycket lång tid, som denna synpunkt är af särdeles stor vikt. -- Konsumtionskrediten kan vara gagnelig äfven för näringslifvet, t. ex. då den möjliggör utbildning af för näringslifvet erforderliga arbetskrafter, naturvetenskapliga upptäckter m. m. dyl. Tager man hänsyn ej endast till näringslifvet, utan till samhället i dess helhet, måste man inordna ännu flera fall af konsumtionskredit bland den gagneliga krediten. Så kunna t. ex. lån, som upptagas för andliga kulturbehof och sålunda äro att räkna till konsumtionskredit, visserligen verka skadligt på näringslifvet, om de undandraga detsamma välbehöfliga kapitaltillgångar, under det att samtidigt denna menliga inverkan ofta mer än uppväges af den lyftning, som genom krediten kommer den andliga kulturen till del, så att krediten för samhället i det hela måste anses öfvervägande gagnelig. Uppenbart är dock, att dylik kredit kan leda till ett ensidigt och i det hela skadligt gynnande af den andliga kulturen på näringslifvets bekostnad, en fara, som äfven vår tid har att synnerligen beakta. Men äfven konsumtionskredit, som hvarkek (medelbart) befrämjar näringslifvet eller befordrar andra kulturändamål, utan blott tjänar den personliga konsumtionen, kan ej, såsom ofta framhålles, sägas vara odeladt och under alla förhållanden skadlig. Ofta är den rent af nödvändig, t. ex. för tjänsteman, som har endast sin lön att lefva af, men ej får den utbetald förrän vid hvarje kvartals slut, för jordegare, som är hänvisad till det arrende, som han erhåller för sin jord och hvilket betalas först vid årets slut, för arbetare, som erhåller sin aflöning hvarannan vecka eller vid månadens slut, och för den, som af sjukdom är urståndsatt att för tillfället förtjäna sitt lifsuppehälle samt saknar andra tillgångar. Å andra sidan måste erkännas, att konsumtionskrediten mycket ofta öfverskrider de gränser, inom hvilka den till följd af dessa eller likartade förhållanden är berättigad, samt leder till öfverdrifven konsumtion. Detta gäller visserligen, vare sig konsumtionskrediten har form af penningförsträckning eller varuförsäljning på kredit, men i synnerhet när sistnämnda form användes. Ty dels är vid kontanta inköp konsumentens köpförmåga mer begränsad än vid varuförsäljning på kredit, dels märker konsumenten städse, huru stor del af sina tillgångar han användt, när han måste betala allt kontant, under det att han i motsatt fall ofta först då kommer till insikt därom, när han genom sin öfverdrifna konsumtion ådragit sig en stor skuldbörda. Därtill är att lägga, att vid varuförsäljning på kredit åtskilliga köpare visa sig oförmögna att betala sina inköp. För att hålla sig skadeslös härför måste säljaren höja prisen på sina varor, hvadan det i själfva verket blir de öfrige och bland dem de ordentlige kunderna, som få betala de lättsinniges konsumtion. Dock får man af det föregående ej draga den slutsatsen, att all varuförsäljning på kredit skulle vara förkastlig, ty de nämnda olägenheterna vidlåda egentligen den långa krediten. Genom att inskränka krediten, t. ex. till en eller en half månad, mildras ofvannämnda olägenheter i betydlig grad, under det att vissa välgörande verkningar af denna form af kredit fortbestå, såsom att förteckning öfver hvarje kunds inköp blir förd, hvilket är till stort gagn ej blott för kunden själf, utan äfven för säljaren genom den kontroll öfver biträden dylik bokföring medför, samt att betalning kan ske på ett bekvämare och nationalekonomiskt fördelaktigare sätt, t. ex. genom anvisning på en bank m. m. d. -- Krediten leder till uppkomsten af en rentierklass, som hufvudsakligen lefver af de räntor, som erhållas för utlånta kapital. Tillvaron af en dylik samhällsklass kan såtillvida vara af stort gagn, som dess medlemmar, i likhet med fastighetsegare, kunna åtaga sig de i hvarje samhälle förekommande uppdrag och sysslor, som ej aflönas. Å andra sidan medför en för stark koncentrering af kapital på få händer samma faror i socialt afseende som mycket ojämn förmögenhetsfördelning i allmänhet. -- Krediten uppmuntrar till sparsamhet genom utsikten att erhålla ränta för gjorda besparingar samt kan sålunda medelbart bidraga till ökad kapitalbildning. -- Krediten inverkar omgestaltande på penningväsendet därigenom, att fordringar, i synnerhet i form af kreditpapper, användas i st. f. mynt vid köp och försäljning samt betalningar. Det är egentligen blott vissa former af kredit, som kunna fylla denna uppgift i någon större utsträckning, nämligen inlösliga statspapperspenningar, banksedlar, checker, växlar, bokkredit. Man har därvid att skilja mellan den inre rörelsen i ett land och affärsförhållandena med utlandet. Med afseende på den inre rörelsen gäller, att inlösliga statspapperspenningar och banksedlar utmärka sig framför de öfriga därigenom, att de i regel finna användning bland alla samhällsklasser till följd däraf, dels att staten och i allmänhet äfven de sedelutgifvande bankerna åtnjuta allmänt förtroende, dels att dessa papper äro utställda på runda summor. Checker åter kunna ej vinna en lika vidsträckt cirkulation, emedan de förutsätta ej endast förtroende till den bank, på hvilken checken är utställd, utan dessutom kännedom om, huruvida utställaren har motsvarande tillgodohafvande hos banken, så att banken godkänner checken, samt möjlighet att kunna afgöra, om namnteckningen är äkta; därtill kommer, att checker i regel ej äro utställda på runda summor. Till följd däraf äro kreditpapper af detta slag inskränkta till affärskretsar, större kapitalister, högre tjänstemän o. d. Det har rådt mycken meningsskiljaktighet med afseende på betydelsen af dessa olikheter. Det rätta torde vara, att bruket af checker är att föredraga framför bruket af sedlar och statspapperspenningar. Dels är det nämligen skadligt, om metallmynten alltför mycket utträngas ur den mindre rörelsen, hvilket lätt kan ske genom sedlar af låga valörer, dels medför under vissa förutsättningar bruket af checker väsentliga fördelar. Dessa förutsättningar äro hufvudsakligen följande. Hvarje affärsman är kund hos en bank, hos hvilken han har löpande räkning (kontokurant) och insätter hela sin kontanta kassa samt alla kontanta medel, som flyta in. Om banken ger honom försträckning, t. ex. genom att diskontera af honom dragna växlar, tager han ej ut summan i form af mynt eller banksedlar, utan låter uppföra summan på kredit i sitt konto. Hans utbetalningar ske, såvidt möjligt är, genom anvisningar på banken. Banken inkasserar