ligt, men ej nödvändigt; likaså hör därvid utställandet af skuldebref eller annat kreditpapper till vanligheten. C. G. Bj. Kreditanstalt (se Kredit), i vidsträckt bemärkelse inrättning med uppgift att drifva inlåning och utlåning af penningar. Vanligen förena sådana anstalter med denna uppgift äfven andra, såsom handel med ädla metaller och varor, förvaring af värdepapper och dyrbarheter, inkasseringar, grundande af aktiebolag m. fl. Kreditanstalter kunna drifvas af enskilda personer, s. k. handelsbolag, aktiebolag, föreningar, offentliga korporationer, staten o. s. v. Inlåningsrörelsens hufvudgrenar äro: depositionsrörelse, upp- och afskrifning (folioräkning), sedelutgifning (hvar och en, som emottager en banksedel, ger kredit åt banken), utgifvande och försäljning af obligationer. Utlåningsrörelsens hufvudgrenar äro: diskontering af växlar, lån mot reverser med namnsäkerhet, s. k. lombardlån, lån mot inteckning i fast egendom, kassakreditiv, inköp af värdepapper, vissa grenar af s. k. crédit-mobilier-affärer (se nedan). Jfr Bank och Hypoteksbank. -- Kapitalräkning är ett särskildt slag af depositionsräkning, som hufvudsakligen utmärkes därigenom, att räntan vid vissa tidpunkter lägges till kapitalet, såvida ej insättaren förbehållit sig att uttaga densamma. Kapitalet kan å båda sidor uppsägas till betalning efter viss tid. -- Sparkasseräkning är en förening af depositions- samt upp- och afskrifningsräkning, i det banken utbetalar belopp, som ej öfverstiga en viss mindre summa vid anfordran, men större belopp först viss tid efter uppsägning. -- Löpande räkning (kontokurant) är en räkning, som i fortlöpande följd upptager affärerna mellan en bank och dess kund eller mellan flera banker. Då än banken, än kunden, eller, då räkningen föres mellan två banker, hvardera ömsevis blir borgenär och gäldenär, upptager den både debet- och kreditposter. Den är så att säga en förening af kassakreditiv samt upp- och afskrifning. Med löpande räkning är vanligen förenad annan verksamhet från bankens sida (se Kredit, sp. 1238--39). -- Hufvudgrundsatsen för en kreditanstalts verksamhet är, att karaktären af dess inlåningsrörelse måste vara bestämmande för beskaffenheten, af dess utlåningsrörelse och öfriga verksamhet. Enligt denna grundsats har man ej blott att afgöra, hvilka olika slags uppgifter kunna hos en och samma kreditanstalt förenas, utan äfven bestämma de speciella reglerna för hvarje särskildt slag af kreditanstalter. En kreditanstalt, som utger sedlar eller emottager större belopp på upp- och afskrifning eller på deposition, bör sålunda ej ge lån på lång tid. En hypoteksbank bör därför icke i någon större utsträckning använda nämnda inlåningsgrenar; men väl kan den anstalt, som upptagit lån på lång tid (t. ex. i form af ett ouppsägbart obligationslån), utlåna dessa medel på kort tid. Man får ej fatta nämnda grundsats så, att en kreditanstalt ej borde utlåna penningar på annan tid än den, för hvilken anstalten själf erhållit desamma i försträckning. Ty då skulle medel, som mottagas på upp- och afskrifning, aldrig få utlånas, emedan ingen gärna lånar penningar med skyldighet att återbetala dem vid anfordran. Erfarenheten visar, att under lugna tider en viss del af de i en kreditanstalt på upp- och afskrifning innestående medlen städse förblir i anstaltens besittning; och denna del kan utan risk utlånas, blott man, när mer kritiska tider äro i annalkande, genom indragning af utestående lån bereder sig på att kunna återbetala den större del af dessa medel, som allmänheten då plägar uttaga ur kreditanstalterna. -- De viktigaste slagen af kreditanstalter äro följande: banker i inskränkt bemärkelse (hvilka egentligen ge och taga kort kredit), hypoteksbanker, sparbanker (postsparbanker), pantlåneinrättningar (pantbanker) och kreditanstalter i inskränkt bemärkelse, eller s. k. crédits mobiliers. Med ''crédit mobilier" betecknas ett företag i form af aktie- eller kommanditbolag, som med egentlig bankrörelse förenar flera eller färre af följande uppgifter, nämligen att öfvertaga stats- eller andra lån, drifva handel med värdepapper och börsaffärer, grunda affärsföretag (i synnerhet i form af aktiebolag) och kreditanstalter, ge förlag åt affärsföretag samt ibland äfven att för egen räkning drifva industriella företag och varuhandel. En förelöpare till dessa anstalter var redan Laws 1716 upprättade bank, och äfven det af Fredrik II i Preussen 1772 grundade Königliche seehandlungsinstitut dref ett slags crédit-mobilier-affärer. Vidare inrättades 1822 i Bruxelles Société générale des Pays-Bas, från 1830 kalladt Société générale pour favoriser l'industrie nationale, som ännu eger bestånd och f. n. är världens mest betydande kapitalinvesterings- och finansieringsbolag. Mönstret för dylika anstalter blef dock den i Paris 1852 under ledning af bröderna Pereire grundade Société générale de crédit mobilier. Detta företag, som skulle praktiskt tillämpa en af S:t Simons lärjunge Enfantin flera årtionden förut framställd idé, skulle enligt den ursprungliga bolagsordningen få ha ett kapital af 60 mill. frcs samt ega rätt att utge obligationer ej lydande på kortare återbetalningstid än 45 dagar och uppgående, när bolagets hela kapital inbetalts, till en summa motsvarande tio gånger aktiekapitalets belopp. Bolaget, som fick drifva vissa angifna slag af egentlig bankrörelse (emottaga medel på löpande räkning, belåna statspapper, aktier och obligationer, men ej diskontera växlar eller utge sedlar), hade därjämte rätt att genom subskription eller köp förvärfva statspapper samt aktier och obligationer uti industriella företag och kreditanstalter samt åter försälja dessa papper, öfvertaga lån och allmänna arbeten m. m. Vissa slags riskablare börsaffärer voro dock förbjudna (försäljningar in blanco och premieaffärer). I st. f. de värdepapper, som bolaget sålunda förvärfvade, skulle det utge egna obligationer; och den ursprungliga meningen var, att dessa bolags obligationer skulle småningom ersätta den stora massa olikartade värdepapper, som funnos i marknaden. Bolaget, som dock ej fick tillåtelse att, annat än till en begränsad del, begagna sig af sin i bolagsordningen medgifna rätt att utge obligationer, slog sig hufvudsakligen på börsspekulationer och stiftande af aktiebolag. Till en början kunde det ge större vinstutdelningar, men måste slutligen, sedan aktiekapitalet 1866 fördubblats, inställa sina betalningar mot slutet af 1867. Efter detta företag som förebild, ehuru ej i samma storartade omfattning, ha i flera länder, särskildt i Frankrike och Tyskland, crédit-mobilier-företag bildats. Äfven i Sverige ha sådana inrättningar