Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kreta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
venezianerna. Under deras tid blef staden Candia (se
d. o.) icke endast öns hufvudstad, utan den gaf
äfven sitt namn åt hela ön. Venezianerna började en
planmässig kolonisation med italienare som länsherrar
och de gamle invånarna som lifegna. Flera uppror af de
senare misslyckades; dock fingo venezianerna aldrig
fast fot i de västra bergens otillgängliga klyftor
och platåer. De invandrade italienarna blandade
sig dock småningom med infödingarna, och 1575
klagar ståthållaren öfver, att t. o. m. "nobili"
af veneziansk härkomst glömt sitt italienska
modersmål. 1645 landstego turkarna och började ett
eröfringskrig, som slutade med Candias fall och
venezianernas utdrifvandc 1669. Redan under kriget
hade den italienska befolkningen jämte många greker
utvandrat och ersatts af turkar. Venezianernas och de
flydde grekernas samt kyrkans gods konfiskerades och
utdelades till turkiska officerare och ämbetsmän,
dels med full eganderätt, dels som län mot årliga
afgifter. En stor del af de kristne antog islam, dock
sannolikt icke de frie grekerna, enär man redan 1653
insatte en ärkebiskop och sju suffraganbiskopar på
ön. Omkr. 1700 beräknas turkarna på ön till 2–3 tusen
länsinnehafvare, 20–30 tusen soldater samt 50–60
tusen renegater. Det ser ut, som om under den följande
tiden inga större inflyttningar af turkar till
K. förekommit, utan att de, som funnos på ön, lämnats
så isolerade, att de antogo grekiskt språk. Äfven
öfvergång från kristendomen till islam upphörde i
det närmaste, medan under 1800-talet motsatsen blef
vanlig och understundom hela muhammedanska kommuner
blefvo kristna. – Under grekiska frihetskriget
uppstod uppror äfven på K., men det nedslogs 1824 af
Ibrahim pascha, hvarefter ön lämnades åt Muhammed
Ali af Egypten, som dock 1841 måste återge den
till Turkiet. Ehuru sultanen under de följande åren
alltjämt förbättrade de kristnes ställning på ön,
ja gaf dem lättnader, som icke kommo invånarna i
andra provinser till del, har ön varit skådeplatsen
för uppror, 1858, 1866–69, 1878, 1889, 1896–98 och
1905. Från grekisk sida uppges som orsak till dessa
den muhammedanska befolkningens oförrätter mot de
kristne, godtyckliga ingrepp i folkets rättigheter
och bristande omsorg om landets behof. Men dessa
beskyllningar vederläggas af det förhållandet, att
den politiska och sociala ställningen på ön alldeles
omlagts efter det egyptiska herraväldets slut och att
upproren nästan alltid utgått från de rent kristna
distrikten, i hvilka inga muhammedaner finnas, samt
i synnerhet från de s. k. sfakioterna (invånarna
i Hvita bergen; se fig. 3), som åtnjutit alldeles
särskilda företrädesrättigheter, medan öfriga kristna
ofta rent motvilligt dragits med i upproren. De ha
understödts af Grekland genom frivilliga och medelst
pengar. Stormakterna ha till sist trädt emellan för
att skydda den kristna befolkningen mot turkarnas
hämnd. Att likväl svåra hemsökelser gått ut öfver både
kristna och muhammedaner under dessa inbördeskrig är
tydligt; så uppgafs det, att under 1896–98 års uppror
235 orter ödelagts, bland dem 85 h. o. h. kristna
och 47 rent muhammedanska. Af särskild betydelse
för öns följande historia blef upproret 1896–98. På
de europeiska makternas föreställningar i juni
1896 lofvade sultanen reformer och utnämnde till
generalguvernör
fursten af Samos Georg Berovitj, en europeiskt bildad
kristen af grekisk nationalitet, men fanatismen
hos såväl muhammedaner som kristna växte, och
blod flöt på flera ställen. En i Konstantinopel
sammanträdande sändebudskonferens formulerade förslag
till nyreglering af öns statsrättsliga ställning,
hvarefter sultanen 25 aug. 1896 undertecknade en
ferman, enligt hvilken den skulle få half autonomi,
i likhet med Samos och Libanon, under en för fem år
med makternas samtycke utsedd kristen guvernör med
vetorätt rörande landtdagsbeslut och lagförslag. Ön
skulle erhålla ekonomisk autonomi och betala årlig
tribut, rättskipning och gendarmeri reorganiseras
under utländsk medverkan; af ämbetsmännen skulle 2/3
vara kristna och 1/3 muhammedaner. Fermanen antogs
af landtdagen 5 sept., men fientligheterna mellan
kristna och muhammedaner upplågade snart ånyo, och
fullständig anarki inträdde då Berovitj 14 febr. 1897
nedlade sitt ämbete och lämnade ön. Den kretensiska
revolutionskommittén proklamerade öns anslutning till
Grekland, och en grekisk ockupationskår landsteg
15 febr. under öfverste Vassos för att taga ön
i besittning i konung Georgs namn. Då uppträdde
de sex stormakterna energiskt emot de helleniska
sträfvandena: de sände hvar sin eskader till ön,
enades om att lämna K. full autonomi under turkisk
öfverhöghet, uppmanade Grekland att draga sina
trupper och sin flotta från ön, och då Grekland gjorde
undanflykter, förklarade de ön i blockadtillstånd
från 21 mars. Till följd af motgångarna i det med
anledning af kretensiska frågan uppblossande kriget
med Turkiet nödgades grekerna lämna K., där blockaden
visserligen upphäfdes i sept. 1897, men lugnet var
svårt att återställa. 1898 fordrade Ryssland, England,
Frankrike och Italien, att den grekiske prinsen Georg
skulle utnämnas till generalguvernör, och Porten måste
ge efter. De fyra stormakterna utnämnde prinsen till
ofverkommissade (hýpatos harmostes), och han öfvertog
sitt ämbete 9 (21) dec. 1898. Hans uppgift var att
genomföra de af befolkningen fordrade reformerna
och införa autonom förvaltning under erkännande af
Turkiets suveränitet; för omkostnaderna härför lämnade
hvardera af dessa makter honom 1 mill. frcs. I
april 1899 antogs den nya författningen, ehuru den
icke utfärdades förr än i jan. 1901: riksdagen skulle
bestå af 70 medlemmar och sammanträda en gång om året;
prinsen skulle utnämna de fem ministrarna. Stora
vanskligheter mötte genomförandet af prins Georgs
uppgift, särskildt af finansiell art. Ehuru
muhammedanerna fått en representant i ministären,
började de massvis utvandra. Ett af italienska
officerare organiseradt gendarmeri sörjde emellertid
väl för ordningens upprätthållande; 1900 utfärdades
ny kommunalförfattning och en värnpliktslag, som
införde allmän värnplikt, men bestämde, att endast
600 rekryter skulle årligen uttagas till utbildning
under utländska officerares ledning. Under rundresor
till skyddsmakternas hof (1901 och 1904) sökte
prinsen förgäfves förmå dem att genast bestämma om
K:s anslutning till Grekland. Härigenom kom han i
strid med justitieministern Venizelos, som i spetsen
för det oppositionella nationalpartiet yrkade på,
att K. skulle bli ett själfständigt furstendöme
under turkisk öfverhöghet. I man 1905 utbröt ett nytt
uppror. Man proklamerade öns förening med Grekland,
men häraf blef intet, då skyddsmakterna satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
