venezianerna. Under deras tid blef staden Candia (se d. o.) icke endast öns hufvudstad, utan den gaf äfven sitt namn åt hela ön. Venezianerna började en planmässig kolonisation med italienare som länsherrar och de gamle invånarna som lifegna. Flera uppror af de senare misslyckades; dock fingo venezianerna aldrig fast fot i de västra bergens otillgängliga klyftor och platåer. De invandrade italienarna blandade sig dock småningom med infödingarna, och 1575 klagar ståthållaren öfver, att t. o. m. "nobili" af veneziansk härkomst glömt sitt italienska modersmål. 1645 landstego turkarna och började ett eröfringskrig, som slutade med Candias fall och venezianernas utdrifvandc 1669. Redan under kriget hade den italienska befolkningen jämte många greker utvandrat och ersatts af turkar. Venezianernas och de flydde grekernas samt kyrkans gods konfiskerades och utdelades till turkiska officerare och ämbetsmän, dels med full eganderätt, dels som län mot årliga afgifter. En stor del af de kristne antog islam, dock sannolikt icke de frie grekerna, enär man redan 1653 insatte en ärkebiskop och sju suffraganbiskopar på ön. Omkr. 1700 beräknas turkarna på ön till 2--3 tusen länsinnehafvare, 20--30 tusen soldater samt 50--60 tusen renegater. Det ser ut, som om under den följande tiden inga större inflyttningar af turkar till K. förekommit, utan att de, som funnos på ön, lämnats så isolerade, att de antogo grekiskt språk. Äfven öfvergång från kristendomen till islam upphörde i det närmaste, medan under 1800-talet motsatsen blef vanlig och understundom hela muhammedanska kommuner blefvo kristna. -- Under grekiska frihetskriget uppstod uppror äfven på K., men det nedslogs 1824 af Ibrahim pascha, hvarefter ön lämnades åt Muhammed Ali af Egypten, som dock 1841 måste återge den till Turkiet. Ehuru sultanen under de följande åren alltjämt förbättrade de kristnes ställning på ön, ja gaf dem lättnader, som icke kommo invånarna i andra provinser till del, har ön varit skådeplatsen för uppror, 1858, 1866--69, 1878, 1889, 1896--98 och 1905. Från grekisk sida uppges som orsak till dessa den muhammedanska befolkningens oförrätter mot de kristne, godtyckliga ingrepp i folkets rättigheter och bristande omsorg om landets behof. Men dessa beskyllningar vederläggas af det förhållandet, att den politiska och sociala ställningen på ön alldeles omlagts efter det egyptiska herraväldets slut och att upproren nästan alltid utgått från de rent kristna distrikten, i hvilka inga muhammedaner finnas, samt i synnerhet från de s. k. sfakioterna (invånarna i Hvita bergen; se fig. 3), som åtnjutit alldeles särskilda företrädesrättigheter, medan öfriga kristna ofta rent motvilligt dragits med i upproren. De ha understödts af Grekland genom frivilliga och medelst pengar. Stormakterna ha till sist trädt emellan för att skydda den kristna befolkningen mot turkarnas hämnd. Att likväl svåra hemsökelser gått ut öfver både kristna och muhammedaner under dessa inbördeskrig är tydligt; så uppgafs det, att under 1896--98 års uppror 235 orter ödelagts, bland dem 85 h. o. h. kristna och 47 rent muhammedanska. Af särskild betydelse för öns följande historia blef upproret 1896--98. På de europeiska makternas föreställningar i juni 1896 lofvade sultanen reformer och utnämnde till generalguvernör fursten af Samos Georg Berovitj, en europeiskt bildad kristen af grekisk nationalitet, men fanatismen hos såväl muhammedaner som kristna växte, och blod flöt på flera ställen. En i Konstantinopel sammanträdande sändebudskonferens formulerade förslag till nyreglering af öns statsrättsliga ställning, hvarefter sultanen 25 aug. 1896 undertecknade en ferman, enligt hvilken den skulle få half autonomi, i likhet med Samos och Libanon, under en för fem år med makternas samtycke utsedd kristen guvernör med vetorätt rörande landtdagsbeslut och lagförslag. Ön skulle erhålla ekonomisk autonomi och betala årlig tribut, rättskipning och gendarmeri reorganiseras under utländsk medverkan; af ämbetsmännen skulle 2/3 vara kristna och 1/3 muhammedaner. Fermanen antogs af landtdagen 5 sept., men fientligheterna mellan kristna och muhammedaner upplågade snart ånyo, och fullständig anarki inträdde då Berovitj 14 febr. 1897 nedlade sitt ämbete och lämnade ön. Den kretensiska revolutionskommittén proklamerade öns anslutning till Grekland, och en grekisk ockupationskår landsteg 15 febr. under öfverste Vassos för att taga ön i besittning i konung Georgs namn. Då uppträdde de sex stormakterna energiskt emot de helleniska sträfvandena: de sände hvar sin eskader till ön, enades om att lämna K. full autonomi under turkisk öfverhöghet, uppmanade Grekland att draga sina trupper och sin flotta från ön, och då Grekland gjorde undanflykter, förklarade de ön i blockadtillstånd från 21 mars. Till följd af motgångarna i det med anledning af kretensiska frågan uppblossande kriget med Turkiet nödgades grekerna lämna K., där blockaden visserligen upphäfdes i sept. 1897, men lugnet var svårt att återställa. 1898 fordrade Ryssland, England, Frankrike och Italien, att den grekiske prinsen Georg skulle utnämnas till generalguvernör, och Porten måste ge efter. De fyra stormakterna utnämnde prinsen till ofverkommissade (hýpatos harmostes), och han öfvertog sitt ämbete 9 (21) dec. 1898. Hans uppgift var att genomföra de af befolkningen fordrade reformerna och införa autonom förvaltning under erkännande af Turkiets suveränitet; för omkostnaderna härför lämnade hvardera af dessa makter honom 1 mill. frcs. I april 1899 antogs den nya författningen, ehuru den icke utfärdades förr än i jan. 1901: riksdagen skulle bestå af 70 medlemmar och sammanträda en gång om året; prinsen skulle utnämna de fem ministrarna. Stora vanskligheter mötte genomförandet af prins Georgs uppgift, särskildt af finansiell art. Ehuru muhammedanerna fått en representant i ministären, började de massvis utvandra. Ett af italienska officerare organiseradt gendarmeri sörjde emellertid väl för ordningens upprätthållande; 1900 utfärdades ny kommunalförfattning och en värnpliktslag, som införde allmän värnplikt, men bestämde, att endast 600 rekryter skulle årligen uttagas till utbildning under utländska officerares ledning. Under rundresor till skyddsmakternas hof (1901 och 1904) sökte prinsen förgäfves förmå dem att genast bestämma om K:s anslutning till Grekland. Härigenom kom han i strid med justitieministern Venizelos, som i spetsen för det oppositionella nationalpartiet yrkade på, att K. skulle bli ett själfständigt furstendöme under turkisk öfverhöghet. I man 1905 utbröt ett nytt uppror. Man proklamerade öns förening med Grekland, men häraf blef intet, då skyddsmakterna satte