sig däremot, och äfven prins Georg manade till lugn. Skyddsmakterna proklamerade till sist ståndrätt, hvilket småningom medförde, att de upproriske nedlade vapnen (i nov.). Alla dessa svårigheter förmådde prins Georg att nedlägga sitt ämbete och lämna ön (25 sept. 1906). Skyddsmakterna hade redan 1 (14) aug. lämnat åt konungen af Grekland att utse öfverkommissarie öfver ön, och han utnämnde 29 sept. därtill förre grekiske premiärministern Zaimis för en tid af fem år. 1907 fick K. sin ännu gällande författning. Den ungturkiska revolutionen i Konstantinopel i juli 1908 satte åter kretensernas sinnen i svallning. I okt. beslöt riksförsamlingen, att ön skulle förenas med Grekland. Härpå svarade skyddsmakterna, att detta vore en sak, som berodde på deras samtycke, enär de åtagit sig vissa förpliktelser mot Turkiet; dock ville de upptaga frågan till välvillig behandling, förutsatt att lugnet blefve ostördt och garantier åstadkommes för den muhammedanska befolkningens säkerhet. Vid denna tid började man inom Turkiet kraftigare än förr opponera sig emot K:s möjliga anslutning till Grekland, och sedan Abd-ul-Hamid afsatts, har den nya turkiska regeringen gång på gång gjort föreställningar häremot. Då det var bestämdt, att skyddsmakternas trupper, som voro stationerade på ön, skulle återkallas på sommaren 1909, gjorde Turkiet föreställningar däremot, framhållande, att detta vore detsamma som att utlämna K. till Grekland. Dock lämnade trupperna ön (26 juli), sedan skyddsmakterna i en proklamation till K:s befolkning manat till lugn och förtroende till makterna. Både Turkiet och Grekland rustade för att vara beredda på alla eventualiteter. Stödd på kraftiga yttranden i riksdagen, uppmanade turkiska regeringen stormakterna att definitivt ordna öns författning på basis af autonomi under Turkiets öfverhöghet, men fick ej gehör härför. 29 juli hissades på ett fort i Chania den grekiska flaggan, hvilket framkallade nya, patriotiska uttalanden i turkiska riksdagen samt ett par mycket skarpa noter till Grekland (aug.). Skyddsmakterna vände sig till K:s regering med en uppmaning att låta borttaga flaggan "för att undvika en omedelbar fara och K:s återbesättande af internationella trupper". Då likväl landtbefolkningen strömmade till Chania för att försvara flaggan, läto skyddsmakterna nedtaga den genom matroser, som landsattes från deras vid K. stationerade fartyg (18 aug.), men de protesterade samtidigt i Konstantinopel mot de turkiska krigshotelserna i en not, hvari de bl. a. förklarade, att de icke skulle tillåta turkiska krigsfartyg att visa sig vid K.; och genom sitt bestämda språk i öfrigt förmådde de Turkiet att falla undan. Skyddsmakterna anse emellertid icke den kretensiska författningsfrågan mogen för en definitiv lösning, och flera af deras ledande ministrar ha uttalat sig för status quo samt emot öppnandet af nya förhandlingar, som skulle väcka oro i sinnena både i Turkiet och i andra stater i Orienten och därigenom kunna framkalla vidtgående förvecklingar. Att Grekland för sin del icke hyser sådana betänkligheter, visas däraf, att i dec. 1909 en kretensisk förening bildades i Aten under presidium af en grekisk general för att arbeta för öns förening med Grekland, att flera kretenser sommaren 1910 invaldes i grekiska nationalförsamlingen och att en af dem, den ofvan nämnde Venizelos, sept. 1910 blef grekisk premiärminister. -- Under oron i aug. 1909 hade öfverkommissarien Zaimis nedlagt sin befattning och regeringen öfverlämnats (15 aug.) åt en provisorisk styrelse, som sedan dess med växlande sammansättning utöfvat den administrativa myndigheten på ön. Den i nov. 1910 sammanträdande nationalförsamlingen öppnades i konungens af Grekland namn (hvaremot de muhammedanske deputerade inlade protest) och demonstrerade i dec. ånyo för öns förening med Grekland. Litt.: Raulin, "Description de l'île de Crète" (3 bd, 1859--69, hufvudarbetet), Spratt, "Travels and researches in Crete" (2 bd, 1865), Strobl, "K., eine geographisch historische skizze" (1875, med litteraturförteckning), Fabricius, "Die insel K." (i Hettners "Geographische zeitschrift", 1897), Castonnet des Fosses, "La Crète et l'hellénisme" (s. å.), Combes, "L'île de Crète" (s. å.), Laroche, "La Crète ancienne et moderne" (1898), Bothmer, "K. in vergangenheit und gegenwart" (1899), Bérard, "Les affaires de Crète" (1900), Chalkiopoulos, "Sitia, die osthalbinsel Kretas" (1903), Lagrange, "La Crète ancienne" (1908), och Stavenhagen, "Die insel K. 1909" (i "Militärisches wochenblatt"). A. M. A. J. F. N. Krete. Se Kreta. Kretensiska tjuren, grek. myt. Se Herakles. Kretensisk kultur. De grekiska fornsägnerna visste berätta om den glans och makt, som Kreta haft under förhistorisk tid och som personifierades af den kretensiske sagokungen Minos, hvilken skulle ha underkufvat en hel del öar i Egeiska hafvet och jämväl utsträckt sitt välde till Greklands fastland. Den attiska fornsägnen förtäljde, att från Aten hvart nionde år sju gossar och sju flickor sändes som tribut till Minos, men att Theseus med tillhjälp af Ariadne, Minos' dotter, räddade sina manliga och kvinnliga kamrater, hvilka skickats som tribut, ur "labyrintens" irrgångar. Denna labyrint med dess invecklade gångar, korridorer och ljusgårdar har efter all sannolikhet betecknat härskarpalatset i Knosos (se d. o.), Minos' hufvudstad, som återfunnits vid arkeologiska gräfningar i början af 1900-talet. Under intrycket af dess väldiga ruiner har sannolikt den grekiska sägnen om "labyrinten" uppstått. Vid Knosos började engelsmannen A. Evans 1900 de gräfningar, som ledt till friläggandet af resterna af det storartade härskarpalatset och därjämte bragt i dagen en rikedom af lösa fornfynd, som spridt ett öfverraskande ljus öfver den höga kultur, som härskat på Kreta, ej blott under den s. k. mykenska tiden (se Mykenska kulturen), utan äfven under den förmykenska perioden ända upp till ett godt stycke in på det 3:e årtusendet f. Kr. Liknande fynd som i Knosos ha gjorts på flera andra ställen på Kreta under systematiska utgräfningar, som företagits af engelsmän, amerikaner och italienare. Vid Faistós, på södra sidan af ön, har italienaren Halbherr utgräft ett annat storartadt furstepalats, och i dess omgifningar har han upptäckt en hel mängd märkliga fasta och lösa fornfynd, som lyckligt komplettera de af Evans i Knosos gjorda fynden. Bestämningen af det förhistoriska Kretas kronologi stöder sig dels, och förnämligast på den fortlöpande följden af lerkärl, mer eller mindre fragmentariska, som i Knosos anträffats i de djupa