aflagringarna från skilda tider, dels också på egyptiska daterbara fynd på Kreta och kretensiska fynd i Egypten, hvars historiska kronologi nu för tiden tack vare Ed. Meyers forskningar med någorlunda säkerhet kan bestämmas. Hvad den absoluta tidsbestämningen af de kretensiska fynden angår, har Evans indelat Kretas förhistoriska tid från stenålderns slut till järnålderns början i 3 stora perioder: Early minoan (gammalminoisk), Middle minoan (mellanminoisk) och Late minoan (senminoisk), af hvilka hvarje period sönderfaller i 3 underafdelningar. Mot denna indelning ha de italienske forskarna på Kreta för sin del icke haft något att invända, hvarför Evans' kronologiska beteckningar vunnit vetenskapligt burskap. Rent praktiskt sedt synas Evans' 3 stora perioder lämpligare böra benämnas den Egeiska (på grund af det nära sammanhanget med den samtida kulturen på öarna i Egeiska hafvet, den s. k. cykladkulturen), Kamáresperioden (efter det första fyndstället, byn Kamares) och den Mykenska (på grund af sammanhanget med de långt förut bekanta fynden från Mykenai, Tiryns m. fl. orter). -- Den yngre stenåldern representeras i Knosos af ett 6--7 m. djupt jordlager, som dock icke medger någon tillnärmelsevis säker tidsbestämning. I detta lager ha icke anträffats några spår af byggnader, ej heller af metallsaker, men däremot talrika skärfvor af svartgrå, längre fram i tiden polerade svarta lerkärl med glansig yta, smyckade med en primitiv ornamentik; ornamenten ha åstadkommits genom räffling, punktering eller inristning och förtydligats genom en kalkartad fyllning. -- Därpå följer den Egeiska perioden, som i stort omfattar det 3:e årtusendet f. Kr. I början af denna period uppträder bronsen för första gången och likaledes målade ornament i matta färger på lerkärlen. Jämte detta dekorationssätt fortsättes emellertid den neolitiska lerkärlstekniken med inristning och punktering. Redan under denna period byggdes på Kreta grafkamrar med bikupsformade hvalf, som ega sina sista utlöpare och sin högsta fulländning i de bekanta kupolgrafvarna i Mykenai. Vissa föremål, som tillhöra denna period, förråda ett egyptiskt inflytande från 6:e--11:e dynastierna. Å andra sidan framträder mot periodens slut ett påtagligt kulturellt inflytande från de grekiska Cykladerna, särskildt i fråga om marmorbilder och stendosor; likaledes visa de kretensiska fynden från denna tid en viss släktskap med fynden från Hisarlik-Trojas 2:a stad. -- Kamáresperioden börjar omkr. 2000 f. Kr. och slutar ett stycke in på 1600-talet f. Kr. Denna epok bildar höjden af det förhistoriska Kretas kulturella glans. Särskildt når den keramiska konsten en rik blomstring. På en glänsande svartfernissad yta målas ornamenten i en rik färgskala, varierande mellan hvitt, gult, orange och högrödt. Ornamenten äro till en början af s. k. geometrisk natur (se Geometriska tidens stil), och man synes mest ha haft sin fröjd i en harmonisk färgverkan, men längre fram i tiden förekomma äfven härliga naturalistiska målningar med motiv från växtvärlden (fig. 1), mera sällan från djurvärlden. Mot periodens slut upphör den brokiga koloriten på lerkärlen, och man målar dem enfärgadt, ljust på mörk botten eller mörkt på ljus botten. Åtskilliga Kamáreslerkärl förråda en lycklig imitation af bronskärl med inlagd emalj och ha väggar lika tunna som det finaste japanska porslin. Omkr. 1800 f. Kr. synes det första palatset i Knosos ha blifvit uppfördt, och mot periodens slut blef det förstördt, men efterträddes snart därefter af ett nytt; det första palatset i Faistós synes ha existerat samtidigt med det första i Knosos. Kretas förbindelser med Egypten under denna tid intygas såväl genom egyptiska fynd i Knosos som genom förekomsten af talrika Kamáresskärfvor på olika ställen i Egypten. -- Redan under denna tid var skrifkonsten i bruk på Kreta: man betjänade sig därvid dels af en ideografisk skrift, som i bild återgaf det föremål, som skulle betecknas, dels af en förenklad lineär skrift, som vanligen inristades på lertaflor, men äfven skrefs med bläck (fig. 2 o. 3). Huruvida de båda stora furstepalatsens förstöring mot slutet af Kamáresperioden skett tillfälligt eller utförts af fiendehand, kan icke med full visshet afgöras. Säkert är emellertid, att den därpå följande perioden, den "mykenska", från 1600-talet till omkr. 1200 f. Kr., inträder utan någon starkare brytning med Kamárestidens traditioner; hvadan man icke kan förmoda, att främmande eröfrare slagit sig ner i de båda fursteborgarna. Den mykenska perioden fortsätter i sitt första skede i stort sedt den föregående epokens konstnärliga traditioner. Vasmåleriet, där man nu vanligen använder mörk fernissa på ljus botten, öfvergår småningom från mera naturalistiska motiv till en präktig stilisering. Denna framträder bäst ungefär i periodens midt i den s. k. palatsstilen, en pompös, konventionell stilart, som sträfvar att med ornament betäcka hela kärlets yttre vägg. På dithörande vaser kan man stundom iakttaga stiliserade växtmotiv förvånande lika dem, som den moderna keramiken först i våra dagar själfständigt har skapat. Den "mykenska" keramiken hämtar sina dekorationsmotiv dels från växtriket (särskildt liljor och murgrönsrankor), dels från hafvets fauna, såsom sjöstjärnor, maneter, nautilus, snäckor, koraller, bläckfiskar m. m. Från denna period har man i olika trakter af Kreta funnit märkliga freskomålningar, som skänka en inblick i den tidens lif och seder (offerscener, festförsamlingar, hofdamer med ringlande lockar och i djup dekolleté, fig. 4) och i fråga om landskapsbilderna röja en realism, som sedan aldrig återfinnes under antikens dagar, men som har ett påfallande släkttycke med den japanska konsten. Äfven inom skulpturen, såväl rundbilder som reliefer i sten, elfenben, fajans och stuck, gjorde sig en djärf och kraftig realism gällande: ett sådant naturtroget återgifvande af den mänskliga muskulaturen återkommer under den följande utvecklingen först under renässansen. Den höga ståndpunkt, som guldtekniken intog, intygas genom flera fynd såväl från Kreta som från fastlandet: de yppersta profven på denna teknik utgöras af de båda guldbägarna från Váfio, som helt säkert kommit till fastlandet från Kreta. Ej mindre högt stod stensnidarkonsten, hvars alster äro spridda öfver hela den mykenska världen. Dessa snidade gemmer ha f. ö. ett stort kulturhistoriskt intresse, enär de lära oss känna den tidens lif i fred och krig samt utsidan af den kretensiska religionen. Af de kretensiska fynden framgår, att dyrkan af heliga träd och kolonner, ofta förbunden med religiös ekstas, var allmänt spridd. Bland heliga