Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krevadpunkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1289
Krig
1290
tillåtet, men som rättsstridigt anses spioneri,
hvar-med förstås försök af civila eller föregifna
civila personer att under falsk förevändning eller
hem-ligen inhämta underrättelser om ena partens
ställning, styrka, operationer och planer i afsikt
att meddela dessa åt den andra; militära kunskapare
i eget lands uniform behandlas däremot ej som spioner.
Beträffande krigsfångar gälla särskilda regler. I
gamla tider ansåg man sig berättigad att efter
godtfinnande behandla krigsfångar som rättslösa, och
som sådana betraktades alla den fientliga staten
tillhörande personer, som vid krigets utbrott
befunno sig inom krigförande maktområde. Numera
äro endast de, som tillhöra fiendens stridskrafter,
underkastade krigsfångenskap, och denna inträder först
då, när en sådan person råkar i fiendens våld, vare
sig till följd däraf, att han är ur-ståndsatt till
motstånd och hans lif skonas, eller då han frivilligt
öfverlämnar sig som krigsfånge. Krigsfångenskapen
innebär, att dessa personer, så länge kriget pågår,
kvarhållas under bevakning af den af de stridande,
i hvars händer de fallit, och sålunda förhindras
att vidare deltaga i eller användas vid krigsvålds
utöfning. Som krigsfångar kunna vid behof behandlas
äfven civila personer, hvilka med vederbörligt
tillstånd åtföljt fiendens stridskrafter, såsom
krigskorrespondenter, marketen-tare m. fl. Det lägre
befälet och manskapet äro underkastade strängare
uppsikt och kunna användas till lämpliga arbeten
för att af tjäna en del af det underhåll, som den
stat, i hvars våld de befinna sig, måste, om ock med
förbehåll af ersättning, lämna dem. Det högre befälet
åtnjuter större frihet. Krigsfånge lyder under den
stats jurisdiktion, i hvars våld han är och kan
underkastas disciplinärt tvång. Krigsfångenskapen
slutar med fredens inträdande, därest krigsfångarna
ickei blifvit utväxlade eller frigifna eller själfva
befriat sig eller ock underkastat sig den stat,
i hvars våld de äro. Enligt 1899 och 1907 års
landkrigföringsreglemente skall vid krigets början
hvardera af de stridande upprätta en upplysningsbyrå
rörande krigsfångar. Byrån skall inhämta upplysningar
om alla krigsfångar och deras öden, uppsamla, bevara
och för vederbörande tillhandahålla på slagfält
hittade eller eljest af fallna militärpersoner
efterlämnade saker, besvara förfrågningar, förmedla
bref, gåfvor och försändelser m. m., allt under
åtnjutande af fribrefsrätt och befrielse från tull-,
trafik- och andra afgifter.
Likasom enligt den gamla tidens rätt alla den
fientliga staten tillhörande personer behandlades som
rättslösa, ansågo de krigförande sig ega full makt
att som rättmätig egendom fritt förfoga öfver alla
den fientliga staten eller dess undersåtar tillhöriga
egodelar, som de kommo i tillfälle att bemäk-tiga
sig. All fast egendom blef genom besittningstagandet
(occiipatio bellica) den segrande statens egendom,
hvaremot fiendens lösa egendom tillföll som krigsbyte
(prcedia bellica) den enskilde, som bemäktigade sig
den, eller ock, om gemensamt byte gjordes, skiftades
mellan deltagarna med vissa afdrag för statskassan
och templen. Sedan kriget betraktas som ett rättsligt
tvångsmedel, som ej bör användas längre än som för
ändamålets vinnande kräfves, och medger krigsvålds
utöfning blott mot de krigföran* des stridskrafter,
har den nyare krigsrätten uppställt som grundsats i
afseende på fientlig egendom, att
statsegendom, med undantag af konstföremål o. d.,
är underkastad fientlig ockupation, lösegendom
fullständigt, fastighet blott för tillfälligt
nyttjande, hvaremot privategendom i landkrig
är skyddad mot förstöring, tillegnelse och
besittningstagande, dock att järnvägsmateriel,
telegraf- och telefonanläggningar, fartyg och
transportmedel, äfven om de tillhöra enskilda,
må tagas i anspråk och begagnas. I sjökrig åter är
all fientlig egendom, enskild såväl som offentlig,
underkastad uppbringning (se d. o.), ehuru med
vissa begränsningar och villkor. Beträffande
under-vattenskablar äro meningarna delade med
afseende på krigförandes rätt att förstöra dessa å
öppna hafvet, ehuru flera försök gjorts att närmare
reglera densamma. Plundring af städer och boplatser,
liksom borttagande å hafvet af enskild egendom i annan
form än uppbringningens, är förbjuden äfven vid orts
intagande genom stormning. Däremot är äfven enskild
egendom underkastad faran för förstöring i händelse
af bombardemang, dock att sådant ej må anordnas
utan notifikation - utom vid stormning - eller utan
iakttagande af all möjlig försiktighet beträffande
härvid på visst synligt sätt utmärkta byggnader
af religiös, konstnärlig eller filantropisk natur:
dessa böra nämligen anges medelst stora rektangulära
träskif vor, delade diagonalt i ett öfre svart och ett
undre hvitt fält. Bombardemang mot oförsvarade hamnar,
städer, byar, bostäder och byggnader är förbjudet,
och såsom försvar anses härvid icke utläggandet af
automatiska undervattensminor. Emellertid är i sjökrig
medgifvet att genom beskjutning söka tillintetgöra
alla militära, anstalter, fartyg och förråd, som
ej af ortsmyndigheterna själfva efter uppmaning
förstöraSj och likaså att anordna bombardemang
mot hvilken som helst fientlig ort, som vägrar att
fullgöra rekvisitioner inom rimliga gränser; däremot
är brandskattning, hvarvid bombardemang anordnas,
när en viss fordrad kontribution i pengar vägras,
ej tillåten, men gränsen mellan brandskattning
och bombardemang på grund af vägran att fullgöra
tillåtna rekvisitioner är ytterst sväfvande. Äfven
blockad (se d. o.) är i sjökrig tillåten. Ingen af
ett fiendelands invånare må tvingas ’att deltaga i
krigsföretag mot eget land eller att aflägga trohetsed
till den in-’ trängande motståndarens regering. Vid
skedd ockupation af visst område må dock all nödig
handräckning fordras, som icke innebär en omedelbart
fientlig handling mot det egna landet. Den lagliga
öfver-hetsställningen öfvertages nämligen i dylika
fall af ockupationstruppernas högste befälhafvare,
som därför äfven kan ålägga rekvisitioner, ge
föreskrifter och bestämma straffpåföljder för dessas
åsidosättande, dock i allmänhet med iakttagande af
landets egen rätt. Befolkningen bör i öfrigt lämnas
oantastad i allt, som angår lif, frihet, religion,
familj o. d., ehuru den naturligtvis måste underkasta
sig de inskränkningar i sin rörelsefrihet, som på
grund af krigstillståndet anses nödvändiga.
Beträffande vården af sårade och sjuka
ha fastslagits vissa folkrättsliga principer,
nämligen bl. a. att sådan vård skall lämnas åt vän
och fiende utan åtskillnad, att sjukvårdspersonal
och särskildt anordnade sjukvårdsfartyg liksom
sjukvårdsinrättningar, såsom lasarett och ambulanser,
skola, vara okränk-bara och neutrala, att de af den
fredliga befolk-; ningen, som bringa sårade och
sjuka hjälp, skola skyddas och erhålla lättnader
vid inkvarteringar,
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
