1289 Krig 1290 tillåtet, men som rättsstridigt anses spioneri, hvar-med förstås försök af civila eller föregifna civila personer att under falsk förevändning eller hem-ligen inhämta underrättelser om ena partens ställning, styrka, operationer och planer i afsikt att meddela dessa åt den andra; militära kunskapare i eget lands uniform behandlas däremot ej som spioner. Beträffande krigsfångar gälla särskilda regler. I gamla tider ansåg man sig berättigad att efter godtfinnande behandla krigsfångar som rättslösa, och som sådana betraktades alla den fientliga staten tillhörande personer, som vid krigets utbrott befunno sig inom krigförande maktområde. Numera äro endast de, som tillhöra fiendens stridskrafter, underkastade krigsfångenskap, och denna inträder först då, när en sådan person råkar i fiendens våld, vare sig till följd däraf, att han är ur-ståndsatt till motstånd och hans lif skonas, eller då han frivilligt öfverlämnar sig som krigsfånge. Krigsfångenskapen innebär, att dessa personer, så länge kriget pågår, kvarhållas under bevakning af den af de stridande, i hvars händer de fallit, och sålunda förhindras att vidare deltaga i eller användas vid krigsvålds utöfning. Som krigsfångar kunna vid behof behandlas äfven civila personer, hvilka med vederbörligt tillstånd åtföljt fiendens stridskrafter, såsom krigskorrespondenter, marketen-tare m. fl. Det lägre befälet och manskapet äro underkastade strängare uppsikt och kunna användas till lämpliga arbeten för att af tjäna en del af det underhåll, som den stat, i hvars våld de befinna sig, måste, om ock med förbehåll af ersättning, lämna dem. Det högre befälet åtnjuter större frihet. Krigsfånge lyder under den stats jurisdiktion, i hvars våld han är och kan underkastas disciplinärt tvång. Krigsfångenskapen slutar med fredens inträdande, därest krigsfångarna ickei blifvit utväxlade eller frigifna eller själfva befriat sig eller ock underkastat sig den stat, i hvars våld de äro. Enligt 1899 och 1907 års landkrigföringsreglemente skall vid krigets början hvardera af de stridande upprätta en upplysningsbyrå rörande krigsfångar. Byrån skall inhämta upplysningar om alla krigsfångar och deras öden, uppsamla, bevara och för vederbörande tillhandahålla på slagfält hittade eller eljest af fallna militärpersoner efterlämnade saker, besvara förfrågningar, förmedla bref, gåfvor och försändelser m. m., allt under åtnjutande af fribrefsrätt och befrielse från tull-, trafik- och andra afgifter. Likasom enligt den gamla tidens rätt alla den fientliga staten tillhörande personer behandlades som rättslösa, ansågo de krigförande sig ega full makt att som rättmätig egendom fritt förfoga öfver alla den fientliga staten eller dess undersåtar tillhöriga egodelar, som de kommo i tillfälle att bemäk-tiga sig. All fast egendom blef genom besittningstagandet (occiipatio bellica) den segrande statens egendom, hvaremot fiendens lösa egendom tillföll som krigsbyte (prcedia bellica) den enskilde, som bemäktigade sig den, eller ock, om gemensamt byte gjordes, skiftades mellan deltagarna med vissa afdrag för statskassan och templen. Sedan kriget betraktas som ett rättsligt tvångsmedel, som ej bör användas längre än som för ändamålets vinnande kräfves, och medger krigsvålds utöfning blott mot de krigföran* des stridskrafter, har den nyare krigsrätten uppställt som grundsats i afseende på fientlig egendom, att statsegendom, med undantag af konstföremål o. d., är underkastad fientlig ockupation, lösegendom fullständigt, fastighet blott för tillfälligt nyttjande, hvaremot privategendom i landkrig är skyddad mot förstöring, tillegnelse och besittningstagande, dock att järnvägsmateriel, telegraf- och telefonanläggningar, fartyg och transportmedel, äfven om de tillhöra enskilda, må tagas i anspråk och begagnas. I sjökrig åter är all fientlig egendom, enskild såväl som offentlig, underkastad uppbringning (se d. o.), ehuru med vissa begränsningar och villkor. Beträffande under-vattenskablar äro meningarna delade med afseende på krigförandes rätt att förstöra dessa å öppna hafvet, ehuru flera försök gjorts att närmare reglera densamma. Plundring af städer och boplatser, liksom borttagande å hafvet af enskild egendom i annan form än uppbringningens, är förbjuden äfven vid orts intagande genom stormning. Däremot är äfven enskild egendom underkastad faran för förstöring i händelse af bombardemang, dock att sådant ej må anordnas utan notifikation - utom vid stormning - eller utan iakttagande af all möjlig försiktighet beträffande härvid på visst synligt sätt utmärkta byggnader af religiös, konstnärlig eller filantropisk natur: dessa böra nämligen anges medelst stora rektangulära träskif vor, delade diagonalt i ett öfre svart och ett undre hvitt fält. Bombardemang mot oförsvarade hamnar, städer, byar, bostäder och byggnader är förbjudet, och såsom försvar anses härvid icke utläggandet af automatiska undervattensminor. Emellertid är i sjökrig medgifvet att genom beskjutning söka tillintetgöra alla militära, anstalter, fartyg och förråd, som ej af ortsmyndigheterna själfva efter uppmaning förstöraSj och likaså att anordna bombardemang mot hvilken som helst fientlig ort, som vägrar att fullgöra rekvisitioner inom rimliga gränser; däremot är brandskattning, hvarvid bombardemang anordnas, när en viss fordrad kontribution i pengar vägras, ej tillåten, men gränsen mellan brandskattning och bombardemang på grund af vägran att fullgöra tillåtna rekvisitioner är ytterst sväfvande. Äfven blockad (se d. o.) är i sjökrig tillåten. Ingen af ett fiendelands invånare må tvingas 'att deltaga i krigsföretag mot eget land eller att aflägga trohetsed till den in-' trängande motståndarens regering. Vid skedd ockupation af visst område må dock all nödig handräckning fordras, som icke innebär en omedelbart fientlig handling mot det egna landet. Den lagliga öfver-hetsställningen öfvertages nämligen i dylika fall af ockupationstruppernas högste befälhafvare, som därför äfven kan ålägga rekvisitioner, ge föreskrifter och bestämma straffpåföljder för dessas åsidosättande, dock i allmänhet med iakttagande af landets egen rätt. Befolkningen bör i öfrigt lämnas oantastad i allt, som angår lif, frihet, religion, familj o. d., ehuru den naturligtvis måste underkasta sig de inskränkningar i sin rörelsefrihet, som på grund af krigstillståndet anses nödvändiga. Beträffande vården af sårade och sjuka ha fastslagits vissa folkrättsliga principer, nämligen bl. a. att sådan vård skall lämnas åt vän och fiende utan åtskillnad, att sjukvårdspersonal och särskildt anordnade sjukvårdsfartyg liksom sjukvårdsinrättningar, såsom lasarett och ambulanser, skola, vara okränk-bara och neutrala, att de af den fredliga befolk-; ningen, som bringa sårade och sjuka hjälp, skola skyddas och erhålla lättnader vid inkvarteringar, Ord, som saknas under K, torde sökas under C.