Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1291
Krig
1292
kontributioner m. m., att som neutralitetstecken skall
användas en med rödt kors - i Turkiet röd halfmåne -
tecknad hvit flagga och arm bindel, att frivillig
sjukvårdspersonal måste stå under militär kontroll
och ansvar o. s. v.
Kriget medför äfven uppkomsten af nya förhållanden
till de neutrala makterna. Sammanfattningen af
hithörande regler kallas neutralitelsrätt (se
Neutralitet), och denna har särskildt med afseende på
sjökriget en synnerligt ingripande betydelse, eftersom
öppna hafvet ej blott är möjlig krigsskådeplats,
utan tillika fortfarande allmän trafikplats för
den fredliga samfärdseln (se Kontraband, Konvoj,
Prisdomstol, Sjöpoliti och Upp-b r i n g n i n g).
Krigstillståndet upphör dels genom stillestånd
eller vapenhvila af tillfällig natur, dels genom
fredsslut. Befogenhet att afsluta fördrag om
stillestånd, fångars utväxling o. s. v. (karteller)
tillkommer ej blott regeringarna, utan äfven högste
befälhafvare inbördes. Härvid begagnas vanligen
parlamentärer, hvarmed förstås personer, som med
fullmakt från den ena af de stridande bege sig för
underhandlingar till den andra eller blott till denna
öfverföra ett visst budskap. Parlamentären använder
härvid som tecken en hvit fana och åtföljes vanligen
af fanbärare, tolk och trumpetare; samtliga äro
okränkbara, så länge de ej missbruka sin ställning,
dock kan parlamentär icke fordra att bli mottagen
och måste underkasta sig alla nödiga föreskrifter
till förhindrande af obehörig kunskaps vinnande om
fienden. Med fredsslutet, som kan ingås endast af
regeringarna, återupprättas det normala fredliga
rättstillståndet, och alla krigsföretag afbrytas på
sätt och under villkor, som därvid aftalas. Utan
fredsslut upphör kriget genom endera maktens
fullständiga underkufvande, sedan allt motstånd
från dess sida upphört (debellatio), liksom ock
genom ömsesidigt upphörande med fientligheter na i
afsikt att icke fullfölja kriget. I förra fallet är
det den segrande, som ensidigt återupprättar freden,
i den mån de neutrala makterna icke på ett eller annat
sätt ingripa modifierande; i det senare blir kriget
formellt resultatlöst och rättsförhållandet mellan
parterna sväfvande. Fredstillståndets återställande
medför i hvarje fall äfven ett återställande af
förhållandena före kriget (postliminium), såvida
ej annorlunda särskildt varder förklaradt och
be-stämdt. Jfr R. Kleen, "Kodificerad handbok i
krigets lagar till lands och till sjös enligt aftal
och vedertagen sedvänja bland hyfsade folkslag"
(1909).
2. Krigsv, öurudant det politiska målet med ett krig
än är beskaffadt, blir krigets militära ändamål dock
alltid ett och detsamma, nämligen att tillintetgöra
fiendens stridskrafter för att därigenom bringa
honom ur stånd att fortsätta kriget eller att så
mycket nedsätta dem, att han förlorar lusten att
göra vidare motstånd. Detta sker hufvudsakligen
genom krigets slutpunkt, slaget. Eger man icke
nog krafter att fullfölja detta mål, söker man på
andra vägar förmå fienden till fred, och dessa kunna
vara sträf-van att öka fiendens kraftansträngning
eller att för honom uppdrifva priset för segern. Ett
rent af värjande ställes i samband härmed. Krigets
förlopp är i allmänhet i stora drag följande. Den
ena parten ställer sina stridskrafter på krigsfot,
mobiliserar, hvarigenom äfven den andra tvingas till
samma åtgärd. Arméerna sammandragas (den strategiska
uppmarschen) i enlighet med den uppgjorda
krigs-1. försvarsplanen, hvarvid järnvägarna i
största möjliga mån anlitas. Förråd af lifsmcdel
och andra krigsbehof uppläggas, och fästningarna i
krigsorten sättas i försvarstillstånd. Den, som är
först färdig, begynner krigsrörclserna, bemäktigar
sig initiativet (se Initiativ 2) och blir vanligen i
strategiskt afseende anfallande, om han därtill eger
tillräcklig styrka, i hvilket fall den andra hänvisas
till försvaret. Den politiskt försvarande kan sålunda
bli strategiskt anfallande (tyskarna 1870). Den
anfallande rycker fram mot det operationsföremål
(fiendens armé, hufvudstad eller en viktig punkt),
som hans krigsplan uppställt, under det den andra
parten vidtager sina motåtgärder. Ganska snart drabba
mindre styrkor tillsammans på en eller flera punkter,
hvarigenom en omkastning i krigsläget möjligen kan
ske; men vanligen bibehållas rollerna, till dess
hufvudkrafterna mötas i en hufvuddrabbning, hvilken
kan så upprifva den ena parten, att han måste foga sig
efter den andras vilja (österrikarna efter Königgrätz
1866, italienarna efter Custozza s. å.). Segrar
den anfallande, fullföljer han med ökad kraft sitt
mål eller öfvergår till ett nytt, om han vunnit det
förut uppställda. Segrar den försvarande, uppställer
han för sig ett nytt mål och öfvergår om möjligt
till anfall. Stundom utföres kriget på flera olika
krigsskådeplatser, och på underordnade sådana af ser
man kanske endast att binda fiendens stridskrafter;
man går där af värjande till väga, medan den förnämsta
kraften insattes på hufvudkrigsskådeplatsen. Så
fortgår kriget och flyttar sig allt längre in i den
försvarandes land, om icke ett omslag inträffar. När
den ena partens stridsmedel bli uttömda eller
sannolikheten af framgång synes utesluten, nödgas
han foga sig efter den andras vilja, hvarvid stundom
en tredje makts medling kan påkallas. Den anfallande
öfvertar förvaltning af det i besittning tagna landet,
tillgodogör sig dess hjälpkällor (ockuperar det),
belägrar därinom befintliga fästningar, om han
finner detta ofverensstämmande med sin fördel,
och skaffar sig trygga förbindelser. Allteftersom
kriget föres i öppna fältet, om ställningar eller om
fästningar, skiljer man mellan fältkrig, ställnings-
1. positionskrig och fästningskrig, hvartill som ett
fjärde slag kan räknas sjökrig.
Bredvid det ofvan skildrade stora kriget fortgår
vanligen det lilla kriget 1. gerillakriget, i
hvilket man innefattar alla de mer eller mindre
själfständiga krigsföretag, hvilka icke afse ett
omedelbart besegrande af fienden, vtan ha till mål
endast att tillfoga honom skada och att sålunda
fördröja och försvåra hans rörelser. Det lilla
kriget utföres vanligen af särskilda för ändamålet
bildade trupper, frikårer, landstorm, möjligen med
stöd af någon mindre, från armén afskild (detacherad)
afdelning, men någon gång kunna trupper utsändas äfven
från armén eller från någon fästning för att under
en kortare tid föra det lilla kriget. Detta består
vanligen af företag mot fiendens förbindelser för att
afbryta dessa, mot enskilda fientliga afdel-ningar
för att åstadkomma oro eller skaffa underrättelser,
mot fientliga transporter för att bortsnappa eller
förstöra dessa o. s. v. Det lilla kriget fordrar
djärfva och förslagna anförare samt goda trupper;
det förs bäst i eget land och lämpar sig företrädesvis
för brutna, skogbevuxna och fattiga trakter (Fin-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
