1291 Krig 1292 kontributioner m. m., att som neutralitetstecken skall användas en med rödt kors - i Turkiet röd halfmåne - tecknad hvit flagga och arm bindel, att frivillig sjukvårdspersonal måste stå under militär kontroll och ansvar o. s. v. Kriget medför äfven uppkomsten af nya förhållanden till de neutrala makterna. Sammanfattningen af hithörande regler kallas neutralitelsrätt (se Neutralitet), och denna har särskildt med afseende på sjökriget en synnerligt ingripande betydelse, eftersom öppna hafvet ej blott är möjlig krigsskådeplats, utan tillika fortfarande allmän trafikplats för den fredliga samfärdseln (se Kontraband, Konvoj, Prisdomstol, Sjöpoliti och Upp-b r i n g n i n g). Krigstillståndet upphör dels genom stillestånd eller vapenhvila af tillfällig natur, dels genom fredsslut. Befogenhet att afsluta fördrag om stillestånd, fångars utväxling o. s. v. (karteller) tillkommer ej blott regeringarna, utan äfven högste befälhafvare inbördes. Härvid begagnas vanligen parlamentärer, hvarmed förstås personer, som med fullmakt från den ena af de stridande bege sig för underhandlingar till den andra eller blott till denna öfverföra ett visst budskap. Parlamentären använder härvid som tecken en hvit fana och åtföljes vanligen af fanbärare, tolk och trumpetare; samtliga äro okränkbara, så länge de ej missbruka sin ställning, dock kan parlamentär icke fordra att bli mottagen och måste underkasta sig alla nödiga föreskrifter till förhindrande af obehörig kunskaps vinnande om fienden. Med fredsslutet, som kan ingås endast af regeringarna, återupprättas det normala fredliga rättstillståndet, och alla krigsföretag afbrytas på sätt och under villkor, som därvid aftalas. Utan fredsslut upphör kriget genom endera maktens fullständiga underkufvande, sedan allt motstånd från dess sida upphört (debellatio), liksom ock genom ömsesidigt upphörande med fientligheter na i afsikt att icke fullfölja kriget. I förra fallet är det den segrande, som ensidigt återupprättar freden, i den mån de neutrala makterna icke på ett eller annat sätt ingripa modifierande; i det senare blir kriget formellt resultatlöst och rättsförhållandet mellan parterna sväfvande. Fredstillståndets återställande medför i hvarje fall äfven ett återställande af förhållandena före kriget (postliminium), såvida ej annorlunda särskildt varder förklaradt och be-stämdt. Jfr R. Kleen, "Kodificerad handbok i krigets lagar till lands och till sjös enligt aftal och vedertagen sedvänja bland hyfsade folkslag" (1909). 2. Krigsv, öurudant det politiska målet med ett krig än är beskaffadt, blir krigets militära ändamål dock alltid ett och detsamma, nämligen att tillintetgöra fiendens stridskrafter för att därigenom bringa honom ur stånd att fortsätta kriget eller att så mycket nedsätta dem, att han förlorar lusten att göra vidare motstånd. Detta sker hufvudsakligen genom krigets slutpunkt, slaget. Eger man icke nog krafter att fullfölja detta mål, söker man på andra vägar förmå fienden till fred, och dessa kunna vara sträf-van att öka fiendens kraftansträngning eller att för honom uppdrifva priset för segern. Ett rent af värjande ställes i samband härmed. Krigets förlopp är i allmänhet i stora drag följande. Den ena parten ställer sina stridskrafter på krigsfot, mobiliserar, hvarigenom äfven den andra tvingas till samma åtgärd. Arméerna sammandragas (den strategiska uppmarschen) i enlighet med den uppgjorda krigs-1. försvarsplanen, hvarvid järnvägarna i största möjliga mån anlitas. Förråd af lifsmcdel och andra krigsbehof uppläggas, och fästningarna i krigsorten sättas i försvarstillstånd. Den, som är först färdig, begynner krigsrörclserna, bemäktigar sig initiativet (se Initiativ 2) och blir vanligen i strategiskt afseende anfallande, om han därtill eger tillräcklig styrka, i hvilket fall den andra hänvisas till försvaret. Den politiskt försvarande kan sålunda bli strategiskt anfallande (tyskarna 1870). Den anfallande rycker fram mot det operationsföremål (fiendens armé, hufvudstad eller en viktig punkt), som hans krigsplan uppställt, under det den andra parten vidtager sina motåtgärder. Ganska snart drabba mindre styrkor tillsammans på en eller flera punkter, hvarigenom en omkastning i krigsläget möjligen kan ske; men vanligen bibehållas rollerna, till dess hufvudkrafterna mötas i en hufvuddrabbning, hvilken kan så upprifva den ena parten, att han måste foga sig efter den andras vilja (österrikarna efter Königgrätz 1866, italienarna efter Custozza s. å.). Segrar den anfallande, fullföljer han med ökad kraft sitt mål eller öfvergår till ett nytt, om han vunnit det förut uppställda. Segrar den försvarande, uppställer han för sig ett nytt mål och öfvergår om möjligt till anfall. Stundom utföres kriget på flera olika krigsskådeplatser, och på underordnade sådana af ser man kanske endast att binda fiendens stridskrafter; man går där af värjande till väga, medan den förnämsta kraften insattes på hufvudkrigsskådeplatsen. Så fortgår kriget och flyttar sig allt längre in i den försvarandes land, om icke ett omslag inträffar. När den ena partens stridsmedel bli uttömda eller sannolikheten af framgång synes utesluten, nödgas han foga sig efter den andras vilja, hvarvid stundom en tredje makts medling kan påkallas. Den anfallande öfvertar förvaltning af det i besittning tagna landet, tillgodogör sig dess hjälpkällor (ockuperar det), belägrar därinom befintliga fästningar, om han finner detta ofverensstämmande med sin fördel, och skaffar sig trygga förbindelser. Allteftersom kriget föres i öppna fältet, om ställningar eller om fästningar, skiljer man mellan fältkrig, ställnings- 1. positionskrig och fästningskrig, hvartill som ett fjärde slag kan räknas sjökrig. Bredvid det ofvan skildrade stora kriget fortgår vanligen det lilla kriget 1. gerillakriget, i hvilket man innefattar alla de mer eller mindre själfständiga krigsföretag, hvilka icke afse ett omedelbart besegrande af fienden, vtan ha till mål endast att tillfoga honom skada och att sålunda fördröja och försvåra hans rörelser. Det lilla kriget utföres vanligen af särskilda för ändamålet bildade trupper, frikårer, landstorm, möjligen med stöd af någon mindre, från armén afskild (detacherad) afdelning, men någon gång kunna trupper utsändas äfven från armén eller från någon fästning för att under en kortare tid föra det lilla kriget. Detta består vanligen af företag mot fiendens förbindelser för att afbryta dessa, mot enskilda fientliga afdel-ningar för att åstadkomma oro eller skaffa underrättelser, mot fientliga transporter för att bortsnappa eller förstöra dessa o. s. v. Det lilla kriget fordrar djärfva och förslagna anförare samt goda trupper; det förs bäst i eget land och lämpar sig företrädesvis för brutna, skogbevuxna och fattiga trakter (Fin- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.