1293 Krigarf öreningar- Krigsbefälet 1294 land 1808). Det kan åstadkomma stor skada för fienden, men gör kriget grymt och förödande, i synnerhet om det öfvergår till folkkrig (i Spanien mot Napoleon I; se Folkbeväpning). Till det lilla kriget räknas vanligen äfven en hel del särskilda företag i krig, såsom skyddandet af transporter, in-drifvandet af kontributioner och rekvisitioner, förstörandet af vägar, järnvägar och telegrafer, öfverfall och alarmeringar, utsändandet af mobila kolonner m. m. 1. Rid. 2. C. O. N. Krigarföreningar (ty. kriegervereine), föreningar af f. d. i en armés eller flottas tjänst anställda personer, ha vunnit största utbredningen i Tyskland, men förekomma äfven i flera andra länder, såsom Österrike och Förenta staterna. De första kri-garföreningarna i Tyskland bildades omkr. 1839 och fingo genom kabinettsorder af 1842 vissa privilegier, främst rätt att anordna militära hedersbetygelser vid sina medlemmars begrafning. Intresset för kri-garföreningarna stegrades genom krigen 1864, 1866 och 1870-71, och 1872 sammanslöto sig de preussiska och flera andra till Deutscher kriegerbund, en sammanslutning, som 1884 ytterligare utvidgades till Deutscher reichskriegerverband. I samband med invigningen af Kyffhäusermonumentet utbildades organisationen vidare genom upprättande (1898) för dettas vård af Kyffhäuserbund der deutschen ländes-kriegerverbände, till hvilket 1905 voro anslutna 26 lokala sammanslutningar af krigarföreningar, omfattande 25,993 föreningar och 2,240,012 medlemmar. I föreningarna vårdas monarkiskt patriotiska tänkesätt, och från dem sprides en åskådning, som kraftigt motverkar de socialistiska, republikanska och försvarsfientliga strömningarna, hvarigenom krigar-föreningarna indirekt utöfva ett ej obetydligt politiskt inflytande. Direkt verka de för kamratlig samvaro, byggande och underhåll af asyler för änkor och föräldralösa, genom understödskassor, plats-anskaffningsanstalter o. s. v. Flera af förbunden utge särskilda tidskrifter. Jfr Westphal, "Das deutsche kriegervereinswesen, seine ziele und seine bedeutung fur den staat" (1903). - I Österrike tog krigarföreningsväsendet starkt uppsving efter 1866 års krig, och 1905 funnos öfver 2,000 lokala föreningar med omkr. 180,000 medlemmar. Syftena äro ungefär desamma som i Tyskland, men organisationen långt mindre rikt utbildad. - l Förenta staterna finnes alltsedan inbördeskriget 1861-65 en mängd krigarföreningar med god sammanhållning och stort medlemsantal. V. S-g. Krigföring, Krigföringskonst, sättet för ett krigs förande, behandlas vanligen under benämningen strategi (se d. o.). C. O. N. Krigsakademi. 1. Från 1792 till 1862 namn på den nuv. k. krigsskolan å Karlberg. Se Krigsskola. - 2. (Ty. kriegsakademie) Namn på de till Berlin och München förlagda, högre allmänna utbildningsanstalterna för den tyska arméns officerare (motsvarande den svenska Krigshögskolan). C. O. N. Krigsarkivet kallas det med Generalstabens krigshistoriska afdelning förenade arkiv, i hvilket handlingar, böcker och kartor rörande Sveriges krig och krigsväsen samlas och förvaras. Innan något krigsarkiv ännu fanns, samlades kartor, planer och handlingar rörande fästningar, fältslag och krigsväsen i allmänhet i det ar 1695 inrättade Fortifika- tionskontoret samt i den s. k. K. M : t s k a r t-samling. Konung Gustaf III:s flygeladjutant grefve S. J. Cronstedt inlämnade omkr. 1774 ett märkligt förslag till bildande af ett krigsarkiv, till hvilket skulle samlas ej blott krigshistoriska handlingar, utan äfven moderna militära uppgifter af sådana slag, som nu behandlas af Generalstabens central-, utrikes-, kommunikations- och topografiska afdelningar. Förslaget kom icke till utförande (Cronstedt dog l juli 1774); men tanken upptogs af generaladjutanten G. V. af Tibell, och genom k. br. af 16 april 1805 grundlades krigsarkivet, hvilket förenades med den samtidigt inrättade Fältmätnings-kåren. I krigsarkivet skulle förvaras alla under dennas vård stående samlingar af handlingar, böcker, kartor, modeller och instrument. Till arkivet öfverflyttades från "K. M:ts kartsamling", fortifikationen och generaladjutantsexpeditioneu ett stort antal kartor, planer och handlingar, hvarjämte med detsamma införlifvades finska rekognosceringsverkets kartor och flera enskilda samlingar. Af egentliga arkivalier inneslöt det dock icke synnerligen mycket. Då Fältmätningskåren, som från 1811 under namnet Fältmätningsbrigaden varit förenad med fortifikationen under det gemensamma namnet Ingenjörkåren, 1831 förändrades till Topografiska kåren, kom krigsarkivet att höra under denna; men det var först sedan. Topografiska kåren 1873 uppgått i Generalstaben och sedan denna 1876 erhållit egen lokal, som ett egentligt krigsarkiv kunde bildas. Detta erhöll då en mängd vanvårdade arkivalier, som varit upplagda på olika ställen och många gånger ombytt förvaringsplats och i hvilka betänkliga luckor uppstått. Genom öfverflyttande af äldre handlingar från regementenas arkiv, från Riksarkivet och från K. biblioteket sams genom gåfvor har arkivet efter hand betydligt ökats. Lokalfrågan har dock nästan från början vållat bekymmer och från midten af 1890-talet, då man skred till ordnande af förut packade eller staplade arkivalier, blifvit brännande. Sedan 1900-talets början har arkivet befunnit sig i ständig flyttning, sökande tillfälligt härbärge för sina samlingar, medan olika förslag till lokalfrågans lösning uppgjorts och förkastats. F. n. (1911) är det förlagdt dels i Generalstabens hus (Riddarholmen 10), dels i f. d. Arffurstens palats. Krigsarkivet, för hvilket reglemente blifvit af K. M:t fastställdt l dec. 1882, står under närmaste ledning af afdelningschefen vid Generalstabens krigshistoriska afdelning med biträde af en krigs-arkivarie jämte vid afdelningen anställda officerare och biträden. Från trycket ha utgifvits ''Meddelanden", I, II (1884, 1887). C.O.N. (J.P-i.) Krigsartiklar. Se Krigslagar. Krigsbefälet utgjorde i det gamla svenska ståndssamhället en egendomlig företeelse. Redan Gustaf Vasa hade efter Dackefejdens erfarenheter lagt grunden till en inhemsk nationalmilis, åtminstone delvis bofast på landet. Höfvitsmän tillsattes i olika landsändar, och de hade sina "lutinanter" som närmaste män. Efter hand tillKommo äfven ryttar-fanor under sina ryttmästare. Sedan de stora krigen under Erik XIV begynt för att med få af brott räcka i nära hundra år, blef detta inhemska krigsfolk med dess befäl en rätt betydande samhällsklass, som jämte andra kunde kallas att dela samhällsuppgifternas ansvar på riksdagarna. Ryttare och lands- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.