1295 Krigsbehof-Krigsbro 1296 knektar omtalas vid det visserligen något oregelbundna möte, som Erik XIV höll i aug. 1568, och krigsbefälet var representeradt på det möte 1590, som snart öfvergick till en formlig riksdag, liksom äfven på Sigismunds kröningsriksdag 1594. Höfvitsmännen synas i början ha åtföljts af ryttare och knektar; "meniga krigsfolket" uppräknas också bland ständerna i några riksdagsbeslut 1595-98, men snart namnes i dessa endast krigsbefälet. Under Karl IX :s tid spelade det synbarligen en viss roll och fick bl. a. deltaga i ständerdomstolarna. På kröningsriksdagen 1607 uppsatte det liksom andra stånd sina önskemål, och förslag till privilegier för "krigsfolket" uppgjordes i kansliet; man finner det t. o. m. ge särskild bevillning. I 1617 års riksdagsordning blef det omnämndt, och i 1634 års regeringsform bestämdes, att alla öfver-star, öfverstelöjtnanter, majorer, ryttmästare och kaptener vid landsregementena, såvidt de voro infödda och bofasta eller "bofaste manna barn", finge kallas till riksmöten och där ha "stånd och röst", när de voro inrikes och ej af tjänsten hindrade, hvarjämte i en annan paragraf representationen närmare begränsades så, att öfverstarna, deras öfverstelöjtnanter och majorer samt en ryttmästare eller kapten af hvart landsregemente skulle kallas. Något eget stånd vardt likväl aldrig krigsbefälet. Själfva krigsfolket stod allmogen för nära och befälet för nära adeln; många af detsamma voro adelsmän. Det stannade därvid, att på riksdagarna vissa ärenden, särskildt militära, meddelades detsamma och att dess mening inhämtades, men därefter fattade ridderska-pet och adeln beslut, och detta blef fastslaget genom en formlig resolution 8 juni 1664, som äfven bestämde, att inga andra officerare än de, som hörde under landtregementena eller den ordinarie national-militien, egde representationsrätt. Försök gjordes visserligen att tillskynda adeln ett särskildt votum för krigsbefälets räkning, liksom ett tredje för rådets, så att dessa tre vota kunde "någorlunda balansera de tre andra stånden", men dylika yrkanden ogillades af regeringen. I öfrigt växlade antalet och verksamheten från riksdag till riksdag Alltsedan 1680 var representationen i regel begränsad till öfversten eller öfverstelöjtnanten med en kapten eller ryttmästare från hvart regemente. I 1723 års riksdagsordning omtalades ej krigsbefälet. Det samlades icke desto mindre alltjämt vid riksdagarna, och i afseende på dess befogenhet godkändes 1664 års resolution. Alltsedan 1738 kallades äfven representanter för flottan, men de värfvade regementenas försök att få tillträde till riksdagarna lyckades ej. Det yttrade sig numera i frågor om indelningsverket och därmed sammanhängande ämnen, i befordringsfrågor m. m. d., och det ansågs vilja göra sig till ett slags oregelbunden öfverstyrelse för krigsmakten. Vid sammanträdena gick det ganska lifligt till, och protokoll (för tiden 1738-78 förvarade i Eiksarkivet) fördes under flera riksdagar vid desamma. Sedan arméns pensionskassa inrättats 1756, ställdes den under arméns styrelse genom dess krigsbefäl - härvid deltogo äfven de värfvade regementena, och pensionsfrågorna blefvo efter frihetstiden dess enda uppgift (jfr 1772 års regeringsform § 56). Men med krigsbefälets riksdagsmannaskap tog det snart slut. Vid 1778 års riksdag hade det af olika anledningar gett uttryck åt sitt missnöje med Gustaf III, och denne underlät, i strid mot 1617 års riksdagsordning, att kalla det till 1786 års riksdag; det skedde ej heller sedermera. Sin befattning med Arméns pensionskas-s a (se d. o.) fick det emellertid behålla, men själfva krigsbefälet sammanträder numera, på kallelse af K. M:t, endast då viktiga frågor för pensionskassan eller för arméns under samma styrelse ställda änke- och pupillkassa förekomma. Det utgöres då af alla på stat varande generalspersoner och rege-ments- eller kårchefer samt af vederbörande officerskårer valda ombud af kaptens eller rytt-mästares grad, hvarjämte till vinnande af ett emot generalspersoner samt regementschefer svarande antal af kaptener och ryttmästare extra ombud af sistnämnda grad i mån af behof kallas. Jfr K. Grim-berg, "Krigsbefälet på frihetstidens riksdagar" (i "Hist. tidskr.", 1905), och K. 0. Nordensvans uppsats i Krigsvet. akad:s tidskr. 1906. Ehd. Krigsbehof kallas sammanfattningen af allt det manskap, all den materiel och det penningbelopp, som erfordras, för att en armé skall från fredsfot kunna försättas på krigsfot och för att den afgång, som kriget förorsakar, skall kunna ersättas. Armé-organisationen (härordningen) sörjer för tillhandahållandet af krigsbehofvet af manskap och hästar. Den döda materielen, såsom utrustningspersedlar af alla slag, fordon, ammunition m. m., hålles i hvarje väl ordnad armé ständigt redo, och anstalter äro där träffade för hastigt anskaffande af lifsmedel och dylika saker, hvilka icke kunna vara på förhand upplagda. Slutligen äro öfverallt åtgärder vidtagna för anskaffande af penningar. Som första tillgång af detta slag finnes i Tyskland den s. k. krigsskatten om 120 mill. tyska mark i guld, som togs af den af Frankrike 1871 erlagda krigskostnadsersättningen och som Jörvaras i Spandaus cita-dell för att i första hand användas i händelse af krig. I Sverige finnas för samma ändamål att tillgå endast det s. k. lilla och det s. k. stora kreditivet, båda sedan 1895 bestämda till 7,5 mill. kr. C. O. N. Krigsberedskap, krigsv., inträder, då färdig-hållningsorder ges. Denna innebär, att alla, som tillhöra krigsmakten, skola uppehålla sig på sina tjänstgöringsorter och alla förberedelser träffas, så att mobiliseringen kan försiggå så hastigt som möjligt. _ C. O. N.; Krigsberg, oriktigt sockennamn. Se Kristberg. Krigsbro kallas hvarje af medförd, på förhand tillverkad materiel, k r i g s b r o m a t e r i e l (se d. o.) slagen militärbro. En sådan slås antingen som normalbro med 3 m. bred brobana och bärande infanteri i rotekolonn, kavalleri i kolonn med två och fältartilleri i kolonn eller som förstärkt bro med samma bredd, då positionsartilleri skall öfverföras : eller trängsel och oordnad öfvergång är att befara, eller som smal bro med 2,25 m. bred brobana och bärande infanteri i rotekolonn utan dubblering, kavalleri i kolonn med en och fältartilleri med före-ställare och kanon åtskilda på mellanstyckes af-stånd eller som: spång med l,s m. bredd och bärande infanteri på ett led och kavalleri i kolonn med en. När belägringsartilleri eller tyngre lastautomo-biler skola öfverföras, bör åt den förstärkta bron lätt kunna ges behöflig ökad bärighet. Krigsbron skall kunna slås på kortast möjliga tid. I den- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.