1305 Krigskommissariat-Krigslagar 1306 mera en del jämkningar i Krigskollegiets organisation och arbetssätt, bl. a. i fråga om departementens antal, men grundsatserna förblefvo i stort oförändrade. Den sista instruktionen (af 1850) föreskref 4 departement: artilleri-, fortifikations-, intendents-och aflöningsdepartementen. Med ingången af 1866 (genom . instruktion af 26 sept. 1865) öfvergick Krigskollegiet i Arméförvaltningen (se d. o.). N.E-n. Krigskommissariät (General krigskommissariat), milit. admin. 1. I Sverige den myndighet, som förr under krig hade att, åtföljande armén, sörja för dennas aflöning, förplägning och furagering samt jämväl förestå hushållningen vid arméns sjukvårdsinrättningar, hvilka alla göromål numera handhas af intendenturen. Chefen för generalkrigskommissariatet benämndes också i 1796 års fältförvaltningsreglemente generalintendent, hvaremot generalkrigskommissarien var Krigskollegiets ombud eller ställföreträdare i den ort, där kriget fördes, och hos honom skulle generalintendenten rekvirera sådana för arméns behof erforderliga vare sig penningmedel eller persedlar, hvilka af Krigskollegiets krigsdivision hemma anskaffades eller utlämnades från centralförråden. (Vanligen stod dock hela generalkrigskommissariatet med öfverkrigskommissarie, fältsekreterare och proviantmästare m. fl. under generalintendenten, som alltid var officer. Vid hvarje fördelnings stab fanns vanligen en krigskommissarie och i brigad-staberna stundom en kommissariatsadjutant. Se vidare Generalkrigskommissarie.) - 2.1 Norge var intill 1898 krigskommissariat namn på en förening af utskrif nings-distrikt, inom hvilken en krigskommissarie handhade utskrifnings- eller rekryteringsväsendet. Högsta ledningen af hela rekryteringsväsendet handhas allt fortfarande af generalkrigskommissarien, som lyder under arméstyrelscn. - I Finland fanns under den senaste militära organisationens tid i hvarje uppbådskrcts (omfattande ett helt eller ett hälft län) en krigskommissa-r i e som ordf. i uppbådsnämnden, hvilken handlade alla rekryteringsärenden. De finska truppernas underhåll och förvaltning besörjdes af det finska krigskommissariatet i Helsingfors. 1. A. Th. S.* 2. C. O. N. Krigskommissarie, milit. admin. Se Krigskommissariat. Krigskonselj. Se Krigs rå d. Krigskonsten utgör sammanfattningen af grundsatserna för krigs förande och truppers användande. Redan grekerna började bearbeta krigskonsten och sätta den i system, och därmed har man fortfarit allt intill nyaste tid. Krigskonstens grundsatser äro visserligen orubbliga, men på grund af ändrade vapen, seder och bruk samt nya uppfinningar har krigskonsten i sin tillämpning undergått ständiga förändringar. Framstående härförare och folk ha utbildat sin egen krigskonst, d. v. s. de ha tillämpat dess lagar på ett annat sätt än andra. Till följd af alla de oberäkneliga omständigheter, som inträffa i krig, kan krigskonsten icke uppställa allmängiltiga regler, utan innehåller blott allmänna föreskrifter, som det tillkommer vederbörande befälhafvare att i hvarje särskildt fall tillämpa. I krigskonsten särskiljer man vanligen strategien, krigförings- konsten, konsten att leda själfva kriget, och taktiken, läran om truppernas användande till vinnande af de mål, som strategien uppställer. - Krigskonsten har en rik litteratur, hvilken dock faller under dess båda hufvuddelar. Äfven krigskonstens historia har funnit många bearbetare (se Krigshistoria). C. O. N. Krigskontraband. Se Kontraband. Krigskostnader kallas vanligen de ökade utgifter, som drabba en stat till följd af ett krig. De kunna delas i direkta krigskostnader, hvilka bestå i utgifter för arméns mobilisering, uppmarsch, föihöjda aflöning och underhåll under den tid krigstillståndet varar, demobilisering, den förbrukade materielens ersättande, skadade föremåls återställande samt möjlig krigskostnadsersättning till fienden, samt i indirekta krigskostnader, förorsakade genom minskning i skatter, minskning i arbetskrafter och till följd däraf oundviklig nedsättning i all industri och handel, på privategendom förorsakad skada, kostnader för underhåll (åtminstone delvis) af fiendens trupper, om eget land är skådeplats för kriget, o. s. v. Genom den större humanitet, med hvilken krigen numera föras, ha de indirekta krigskostnaderna betydligt minskats mot förr, då krigsskådeplatsen icke sällan i grund förstördes, men å andra sidan ha de direkta kostnaderna ökats till följd af arméernas ökade storlek och materielens dyrbarhet. - Med krigskostnadsersättning förstår man vanligen den penningsumma, som den besegrade staten i fredsslutet måste förbinda sig att erlägga till segraren, om denna summa än sällan motsvarar de verkliga kostnader, som kriget förorsakat honom. Som ett slags krigskostnadsersättning kan man äfven betrakta de vanligen s. k. subsidier, som England, Frankrike o. a. stater under förflutna århundraden erlade åt sina bundsförvanter för den väpnade hjälp dessa lämnade dem. C. O. N. Krigskostnadsersättning. Se Krigskostnader. Krigskreditivet. Se K r e d i t i v 3. Krigslagar, de lagar, som stiftas för krigsmakten tillhörande personer, innehålla föreskrifter, som afse upprätthållande af ordning, tukt och subordi-nation inom krigsmakten, samt bestämmelser om de straff, som följa på dessa buds öfverträdande, och om det rättsförfarande, som skall iakttagas för felens rättande och lagöverträdelsernas bestraffning. Stundom innefattas därunder äfven lagar och förordningar, som bestämma försvarsväsendets organisation samt därmed förbundna medborgerliga plikter. Det enda ställe, på hvilket ordet krigslagar urspr. förekommit i Sveriges grundlagar, E. 0. § 42 (1810 års R. 0. § 33), utvisar genom särskiljandet af "krigslagar" och "författningar rörande krigsväsendet", att ordet där tages i den inskränktare betydelsen. Bestämmelserna angående hvad i afseende på krigstukten bör iakttagas voro förr sammanförda i s. k. krigsartiklar. Dessa krigsartiklar hade sitt ursprung från de forna hofordningar och gårdsrätter som under medeltiden och nyare tidens början konungen och äfven stormän utfärdade för ordnings upprätthållande bland det folk, som var för-samladt på deras gods för att under oroligheter vara färdigt till eget och landets försvar. I midten af 1500-talet afskildes från dessa stadgar krigsartiklarna (jfr Gustaf I:s krigsartiklar 12 jan. 1545), Ord, som saknas under K, torde sökas under C.