1307 Krigslagfarenhet-Krigsmakt 1308 som ända till senaste tider på grund af detta sitt ursprung ingått under konungens ekonomiska eller administrativa lagstiftning. Gustaf I:s krigsartiklar innehöllo blott rudiment till en lagstiftning. Det var först Gustaf II Adolfs krigsartiklar af 11 juni 1621, som mera fullständigt ordnade denna lagstift-ningsgren på ett sätt, som blef grundläggande för den senare lagstiftningen i ämnet. Karl XI stiftade nya lagar i detta ämne och utp:af särskilda artiklar för landhären (krigsartiklarna af 2 mars 1683 med därtill fogad förordning ang. general- och rege-mentsrätter) och för flottan (K. M:ts sjöartiklar af 2 maj 1685 med därtill fogad förordning angående amiraiitetsrätt). I de nya krigsartiklar, som i dessas ställe utfärdades 6 maj 1795 och 31 mars 1798, sammanfattades bestämmelserna för de särskilda vapnen till gemensamma krigsartiklar för K. M:ts krigsmakt till lands och sjöss. Krigsartiklarna karakteriseras däraf, att militären med hänsyn till sin särskilda ställning var under vissa förhållanden underkastad särskilda straff äfven för allmänna förbrytelser, äfvensom särskilda disciplinstraff för ett för kårandan menligt uppförande och för förseelser, som, begångna af andra, alldeles icke voro straffbara. Jämväl har öfver militärer för deras förhållande i tjänsten en särskild extrajudiciell straffmyndighet tillkommit vederbörande befälhafvare. Däremot har å andra sidaa militären i en mängd fall af brottslighet varit undandragen de vanliga domstolarna samt åtnjutit särskilda förmåner i afseende på rättegång och sättet för straffs undergående. Krigs-artiklarna i Sverige likasom i andra länder ha gifvit militären en undantagsställning å ena sidan har den varit utsatt för stränga och särskilda kropps- och skamstraff samt en extrajudiciell straff myndighet, hvilka gjort dess judiciella ställning sämre än medborgarnas i allmänhet, medan den i andra afseenden innehaft en viss fördelaktig, privilisrierad judiciell ställning. Den reform, som på 1860-talet skedde i den svenska strafflagstiftningen, medförde äfven reform i förevarande lagstiftningsgren. 1798 års krigsartiklar blefvo 11 juni 1868 utbytta mot en särskild strafflag för krigsmakten med därtill hörande promulgationslag, en särskild disciplinsladga för krigsmakten, hvari den disciplinära straff myndigheten noggrant blifvit bestämd, och en särskild förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Dessa lagar affattades i närmaste öfverensstämmelse med de grundsatser, som gjort sig gällande inom strafflagstiftningen. Dödsstraffet inskränktes till ett fåtal förbrytelser och kroppsstraffet till de fall, då användning af tredje gradens disciplinstraff if rågakorn. Äfven krigsdomstolarnas jurisdiktion blef inskränkt. I sammanhang med de reformer af Sveriges försvarsväsen på den allmänna värnpliktens grund, som under 1870-talet voro ifrågasatta, yrkades på rätt för riksdagen att deltaga i stiftande af krigslag samt på revision af krigslagarna i en riktning, som medförde å ena sidan mildring af straffen för förbrytelser i allmänhet, å andra sidan ökadt ansvar för öfverordnade vid missbruk af deras myndighet. Till följd däraf undergingo strafflagen för krigsmakten och disciplinstadgan en revision, som ledde till borttagande af allt prygelstraff och i öfrigt till ändringar i angifvet syfte samt utfärdande af en ny strafflag för krigsmakten och en ny disciplinstadga af 7 okt. 1881. Efter det i strafflagen för krigsmakten blifvit inflyttade de i disciplinstadgan förut upptagna bestämmelserna om de olika slagen af disciplinstraff och sättet för deras verkställighet, blef på K. M:ts förslag antagen en grundlagsändring vid 1882 års riksdag, enligt hvilken strafflagen för krigsmakten och därtill hörande rättegångsordning äro hänförda till de lagar, som af konung och riksdag samfälldt beslutas, hvaremot disciplinstadgan fortfarande står under konungens ekonomiska lagstiftningsmakt. I samband med genomförandet af 1901 års härordning aflät riksdagen en und. skrif-vetse ang. ny revision af krigslagarna, hvarvid som önskemål uttalades, att afvikelserna från allmänna strafflagen borde i möjligaste mån begränsas samt att krigsdomstolarna, om de anses böra bibehållas, måtte omdanas så, att de rättsbildade ledamöterna utgöra flertal. Och inom främmande länders lagstiftande församlingar ha på senare tid flera gånger förslag framställts om de särskilda krigsdomstolarnas fullständiga afskaffande under fredstid. H.L.R. (N.S-g.) Krigslagfarenhet (lat. jus militäre). Under denna benämning sammanfattades förr här i Sverige de delar af rättsvetenskapen, som hade till föremål krigslagarna (se d. o.) samt de rättsregler, som rörde för-svarsväscndets organisation och medborgarna i och för detsamma åliggande förpliktelser och besvär. Se H. Frosterus, "Inledning till svenska krigs-lagfa-renheten" (1765-70). H.L.R. (N.S-g.) Krigslist är egentligen- hvarje åtgärd, genom hvilken man söker vilseleda fienden i fråga om sina egna afsikter, såsom alla slags skenrörelser och skenanfall, Öfverfall, bakhåll, alarmeringar, utspridande af falska underrättelser o. d., men vanligen inskränker man begreppet till en del mindre fiuter. De olika slagen af krigslist (grek. strategemata) spelade en stor roll i forntidens krigföring och studerades mycket noga; numera finna de användning egentligen blott i det "lilla kriget". De äro förenliga med folkrätten, försåvidt STtk icke ingår i dem. Att begagna sig af motståndarens signaler, att till honom befordra falska underrättelser, att muta hans spioner o. s. v. är sålunda berättigadt, hvaremot det innebär svek att begära vapenhvila och genom öfverraskning bryta den, att ge tecken, såsom om man ville ge sig fången, och helt plötsligt ändra uppsyn, att uppträda fientligt och, när fara hotar, af-kasta krigsmans kännetecken för att fortsätta striden i smyg, att söka skydd för personer eller för krigsmateriel under Genévekonventionens flagga o. > v. . C. O. N. Krigslydnad. Se Disciplin. Krigsmakt, den väpnade styrka, som vare sig den bildats genom v ä r f n i n g eller på grund af värnplikt (se d. o. och Krigstjänst) är afsedd att användas för ett lands försvar, till skydd för dess säkerhet och ordning samt till upprätthållande af en stats själfständighet och häfdande af dess rättigheter i förhållande till andra stater. Den omfattar hären (armén) och flottan eller, såsom det heter i Sveriges Kegeringsform, krigsmakten till lands och sjös s. Denna väpnade styrka och hvarje dess afdelning stå under högsta befäl af statens öfverhufvud. I Regeringsformen § 14 före-skrifves uttryckligt, att konungen har högsta befälet öfver rikets krigsmakt till lands och sjöss. Om en motsvarande föreskrift ej förekommer i andra Ord, som saknas under K. torde sökas under C.