1321 Kriminalpolitik-Krimkriget 1322 sjukdom, får han kvarligga å fängelsets sjukhus, men sjuknar han i sinnessjukdom, öfverflyttas han under nuvarande förhållanden till en anstalt för sinnessjuka, och den tid, hvarunder han där interneras, räknas honom icke till godo med en motsvarande förkortning af hans strafftid. En vistelse å ett inom fängelsets murar befintligt hospital skulle göra denna orättvisa obehöflig. Kriminalafdelnicgar å hospitalen finnas i vårt land hittills endast vid Växjö hospital. En mindre, mera tidsenlig sådan afdelning är afsedd att öppnas vid det snart färdiga nya hospitalet vid Säter. Till kriminalpatienterna räknas vanligen äfven de s. k. observationspatienterna, d. v. s. för brott tilltalade personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet är föremål för rättsmedicinsk undersökning. Jfr bl. a. 0. Kinberg, "Om det rättsliga förfaringssättet i Sverige rörande för brott tilltalade personer af tvifvelaktig sinnesbeskaffenhet samt om behandlingen af kriminella sinnessjuka" (1908)._ _ m G-s. Kriminalpolitik, jur., den gren af straffrättsveten-skapen, som sysselsätter sig med spörsmålen om, genom hvilka medel straffändamålet bäst kan uppnås. Liksom alla praktiskt politiska vetenskaper förutsätter den en enhetlig uppfattning af ändamålet som gif-ven. Utgår man, såsom i nutiden vanligen är fallet, från att straffets ändamål främst är att skydda samhället mot brott, förutsätter den jämväl en någorlunda tillförlitlig kunskap dels om brottslighetens natur och orsaker (kriminologi), dels ock om olika bestraffningsmedels verkningssätt (poenologi). I förra af seendet äro våra kunskaper särskildt med den moderna psykiatriens och kriminalstatistikens tillhjälp numera väsentligt vidgade; i det senare afseendet befinner man sig alltjämt i stort sedt ännu på experimenterandets stadium. Kriminalpolitikens vetenskapliga betydelse består icke blott däri, att den utgör grundvalen för lagstiftningsarbetet på straffrättens område, utan äfven däri, att den lär oss bättre förstå den gällande rättens regler genom att på dem anlägga ändamålssynpunkter. Jfr Fängelsesystem och Preventionsteori. N. S-g. Kriminalprocess. Se Straffprocess. Kriminalpsykologi, jur., den gren af straffrätts-vetenskapen, som har till uppgift att fastställa brottslighetens orsaker, försåvidt dessa kunna härledas ur beskaffenheten af den enskilde förbrytarens själslif. I den mån dessa orsaker ega en patologisk karaktär, utgör den endast en sida af den moderna psykiatrien. I senare tid har man velat ge namnet kriminalpsykologi äfven åt sammanfattningen af de delar af den allmänna psykologien, som ega särskild betydelse för uppspårandet, fastställandet och bestraffandet af begångna förbrytelser. Se H. Gross, "Kri-minalpsychologie" (2:a uppl. 1905). N. S-g. Kriminalrätt. Se S t r a f f r ä 11. Kriminalsociologi, jur., den gren af straffrättsvetenskapen, som söker fastställa brottslighetens orsaker, försåvidt dessa äro att söka i förhållanden inom det brottslingen omgifvande samhället. Att dylika orsaker ega ett stort inflytande på brottslighetens förekomst och gestaltning, därom är man i nutiden tämligen ense. Men en viss motsättning gör sig dock gällande i uppfattningen inom olika krimi-nalistskolor i så måtto att, medan somliga söka brottslighetens orsaker företrädesvis i det omgifvande samhällets beskaffenhet och därför ock i en genom- gripande reform af detta se det viktigaste medlet till brottslighetens bekämpande, äro andra mera benägna att finna dessa orsaker i djupgående biologiska egendomligheter (atavism, degeneration) hos den enskilde förbrytaren. Den förra, mera optimistiska uppfattningen är öfvervägande företrädd inom den Internationella kriminalistföreningen (se d. o.). Den senare har sina representanter företrädesvis inom den italienska kriminalistskolän. N. S-g. Kriminalstatistik. Se Rättsstatistik. Krimine'11. Se K r i m i n a 1-. Kriminologi (af lat. crimen, brott, och grek. lo'gös, lära), jur., den vetenskapsgren, som sysselsätter sig med frågan om brottets natur och orsaker (jfr Kriminalpolitik). Den plägar uppdelas i kriminalanlropologi och kriminalsociologi (se dessa ord). N. S-g. Krimkriget, Orientaliska kriget, kallas vanligen det krig, som 1853--56 utkämpades mellan Ryssland å ena sidan samt Turkiet och dess allierade, Frankrike, England och Sardinien, å den andra, och hvars förnämsta skådeplats var halfön Krim. Kejsar Nikolaus önskade återvinna det öfvervälde öfver den i upplösning stadda turkiska makten, hvilket han genom Unkiar-Skelessifördraget 1833 förvärfvat, men genom den orientaliska krisen 1838--41 samt Londonfördragen af sistnämnda år åter förlorat. Framställningar, som Frankrike 1850 och följande år gjorde i Konstantinopel till förmån för de romerske kristnes religionsutöfning i Palestinas "heliga orter", gåfvo Nikolaus anledning att inskrida som de med dessa rivaliserande grekiske kristnes beskyddare, men han nöjde sig ej härmed, utan eftersträfvade en så vidsträckt skyddsrätt öfver sina trosförvanter inom turkiska riket, att detta för framtiden skulle blifvit fullständigt beroende af ryske kejsaren. Ett försök af honom att genom förespeglingar om Egyptens förvärf vinna Englands understöd för sina planer misslyckades (jan. och febr. 1853), men, räknande på engelsk neutralitet, sände han febr. 1853 furst Mensjikov i utomordentlig ambassad till Konstantinopel för att tvinga Turkiet till ett fördrag efter hans afsikter. Mensjikovs pockande fordringar och stötande sätt att uppträda förskräckte den turkiska regeringen, men väckte ock dess patriotiska harm. Turkarna eggades till motstånd genom ingripande af den engelske ambassadören i Konstantinopel lord Stratford de Redcliffe (se Canning 4, sp. 1095), hvilken med ifver föreställde Londonkabinettet, att det nu gällde intet mindre än Turkiets fortbestånd, samt äfven skingrade den likgiltighet, hvarmed engelska regeringen dittills behandlat hela angelägenheten. Så afböjde Turkiet bestämdt, men artigt det af Mensjikov fordrade fördraget, i slutet af maj afbrötos underhandlingarna, och 3 juli började ryska trupper besätta Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet), hvilka enligt den ryska regeringens förklaring skulle utgöra en pant för uppfyllandet af de framställda anspråken. Englands, Frankrikes, Österrikes och Preussens sändebud, samlade till konferens i Wien, sökte medla, men förgäfves, då Ryssland i realiteten vidhöll alla sina anspråk. 8 okt. uppfordrade turkiske öfverbefälhafvaren i Rumelien ryssarna att inom 14 dagar utrymma furstendömena, och då detta afböjdes, inträdde krigstillståndet. Vid Donau timade några smärre krigsrörelser, men alltfort sökte Wienkonferensen under Österrikes ledning medla, då