underrättelse kom, att den ryska Svartahafsflottan 30 nov. i Sinopes hamn angripit och tillintetgjort en turkisk eskader. Denna i sig naturliga krigsåtgärd väckte liflig harm i Västerlandet. Stödd af den uppjagade opinionen, tog den krigiske lord Palmerston ledningen inom engelska kabinettet, och mellan detta samt Napoleon III träffades i dec. öfverenskommelse, att Englands och Frankrikes flottor skulle förenade segla in i Svarta hafvet för att förhindra nya ryska angrepp mot Turkiet. 4 jan. 1854 inseglade de förenade flottorna i Svarta hafvet; då ryska regeringen betecknade detta som partitagande för dess fiende och i febr. återkallade sina sändebud i London och Paris, uppfordrade de förbundna regeringarna Ryssland att utrymma Donaufurstendömena. Denna uppfordran lämnades obesvarad; 12 mars afslöto England och Frankrike i Konstantinopel förbund med Turkiet, och 27--28 mars bekantgjordes i London och Paris, att kriget inträdt. Österrike och Preussen, på hvilkas bistånd Ryssland litat, förenade sig 20 april om att fordra Donaufurstendömenas utrymning och förklarade sig skola betrakta dessas införlifvande med Ryssland eller ryssarnas öfverskridande af Balkan som krigsorsak. Kejsar Nikolaus' förhoppning att genom en snabb framryckning såväl till lands som till sjöss (23 mars hade ryssarna under Gortjakov öfvergått Donau) bemäktiga sig Konstantinopel gäckades fullkomligt. Ryssarnas försök att bemäktiga sig Kalafat misslyckades (april). De nödgades, sedan en förenad fransk-engelsk armé under marskalk Saint-Arnaud och lord Raglan landsatts vid Varna (maj), samt med hänsyn till Österrikes hotande hållning upphäfva Silistrias belägring (juni) och utrymma furstendömena. En österrikisk truppstyrka besatte i sept. på grund af fördrag med Turkiet furstendömena. De förbundnes armé förblef under några månader i det hela taget overksam (under juli--aug. led den mycket af kolera). Omsider beslöts att den skulle öfverföras till Krim, hufvudsakligen i ändamål att förstöra ryska flottan. I början af sept. inskeppades den omkr. 60,000 man starka armén (däraf 6,000 turkar), och 14 sept. började den landsättas vid Eupatoria, på Krims västra kust. Furst Mensjikov, som förde befälet på Krim, sökte på intet sätt hindra landstigningen, utan samlade sina till 35,000 man uppgående trupper vid Simferopol, hvarifrån han drog sig tillbaka bakom Alma-ån och tog ställning. De förbundne, som satt sig i marsch mot Sevastopol (längre söderut på västkusten), anföllo ryssarna vid Alma 20 sept. och lyckades kasta dem tillbaka. Ryssarna drogo sig då inåt halfön; de förbundne gingo förbi Sevastopol och bemäktigade sig den 13 km. s. ö. därom belägna hamnen Balaklava för att erhålla en säker hamnplats. Man började därefter (okt.) skrida till formlig belägring af Sevastopols fästning, hvilken belägring kunde utföras blott från landsidan, då ryssarna spärrat inloppet genom att där sänka en stor del af sin flotta. Belägringen fortgick endast långsamt, emedan de förbundnes krafter voro för svaga för att afspärra fästningen från norra sidan. Efter Saint-Arnauds död (29 sept.) hade general Canrobert öfvertagit befälet öfver de franska trupperna. Mensjikovs styrka hade emellertid ökats till 80--90 tusen man, och 25 okt. anföll en del af denna styrka en fransk-engelsk kår vid Balaklava, men kastades tillbaka efter stora ansträngningar från de förbundnes sida. Icke bättre lyckades ryssarna i det med betydligare styrka 5 nov. företagna anfallet mot engelsmännen vid Inkerman. Sevastopols belägring fortsattes under ofantliga svårigheter; sjukdomar hemsökte trupperna. De allierades stridskrafter ökades emellertid oupphörligt. 20,000 turkar under Omer pascha landsattes där (jan. 1855) och afslogo 17 febr. ett ryskt anfall vid Eupatoria. Från Sardinien, som (26 jan. 1855) slutit sig till de förbundne, ankommo 15,000 man (8 maj). På franska sidan trädde Canrobert (16 maj) tillbaka för marskalk Pélissier, under det general Niel öfvertog ledningen af ingenjöranfallet. På ryska sidan hade Mensjikov lämnat befälet åt furst Gortjakov. Under det de förbundnes flotta löpte in i Azovska sjön samt förstörde ryssarnas transportfartyg och förråd, koncentrerade sig händelserna kring Sevastopol, hvars försvar då leddes af den kraftfulle general Totleben. 16 aug. försökte ryssarna, anförda af Gortjakov själf, ännu ett anfall mot de belägrande. Detta anfall riktades mot fransmännen och italienarna vid Tjernaja, men blef tillbakaslaget. 8 sept. på middagen upphörde elden mot Sevastopol, och de förbundne ryckte från olika sidor till anfall. Endast anfallet mot verken vid Malakov lyckades, och där nedsatte general Mac-Mahon den franska fanan. Gortjakov sprängde de öfriga verken och tog en ny ställning n. om Sevastopol. Under tiden hade krigets återverkningar förnummits ända till Hvita hafvet och borta i Stilla oceanen, men särskildt på två andra skådeplatser: i Mindre Asien, där ryssarna opererade med framgång och i nov. 1855 efter lång belägring intogo fästningen Kars, samt i Östersjön. Där önskade engelska regeringen tillbakadrifva Rysslands öfverlägsna inflytande. På sommaren 1854 kom en ståtlig engelsk flotta, förstärkt af en fransk eskader samt franska trupper, till Östersjön, besköt och förstörde (aug.) Bomarsund på Åland, men förmådde i öfrigt föga uträtta. En förnyad flottexpedition 1855 ledde blott till fruktlös bombardering af Sveaborg. I samband med dessa operationer bearbetade västmakterna ifrigt Sverige att lämna den neutralitet, som svenska regeringen i samförstånd med Danmark dec. 1853 hade proklamerat; dessa bearbetningar och Rysslands vid neutralitetsförklaringens afgifvande visade ovänlighet förmådde Oskar I att med västmakterna 21 nov. 1855 afsluta ett fördrag (Novembertraktaten, se d. o.), som uppfattades som ett första steg till full anslutning samt påskyndade Rysslands fredsbeslut. I själfva verket var Napoleon III nu lika ifrig som Rysslands kejsare Alexander II (hvilken 2 mars 1855 efterträdt Nikolaus) att vinna snar fred, medan man i England helst ville energiskt fortsätta striden. Med de förbundnes bifall framställde Österrike dec. 1855 i Petersburg förslag till fred, och dessa accepterades 16 jan. 1856 af Ryssland. En kongress sammanträdde 25 febr. 1856 i Paris, och redan 30 mars afslöts fred därstädes. Parisfreden undertecknades af Österrike, Frankrike, England, Preussen, Ryssland, Sardinien och Turkiet. Turkiet, som i särskild akt garanterade sina kristna undersåtar deras forna rättigheter samt utlofvade vissa inre reformer, ställdes till sin integritet under samtliga signatärmakters garanti. Ryssland måste afträda Donaumynningarna och ett stycke af Besara-