1327 Krioforos-Kristina 1328 Kriofo'ros (af kriors, vädur, och forofs, bärande), grek. myt. Se Herm e s, sp. 527. Kriosfinx (af grek. krio's, vädur). Se S f i n x. KrFppen, by i sachsiska kretsen Dresden, i "Sachsiska Schweiz", vid Elbe, midt emot Schandau. 1,259 inv. (1900). Stenbrott. (J. F. N.) Kris (grek. krifsis, afsöndring, åtskiljande; af-görande, dom), genomgripande vändning, ödesdiger rubbning i en saks jämna förlopp; af görande tidpunkt, vändpunkt; med., en af görande (vanligen gynnsam) vändning i en (feberartad) sjukdoms förlopp (se Krislära); nationalek., en plötslig förlamning af affärs- och näringslifvet (se H a n-delskris). - M i n i's t e r k r i s, tidpunkt, då en ministär af gått och ingen ny ännu hunnit bildas. Jfr Kritisk. Kris, ett dolkformigt vapen hos malajerna. Klingan är synnerligen väl smidd och damaskerad. Fästet är utskuret af hårdt trä eller ben, mest elfenben, och framställer allehanda figurer, ofta af religiös Kris med tillhörande skida, från Gelebes. betydelse. Skidan är af trä, ofta rikt prydd med mässing eller guld. De dyrbaraste kriserna äro heligt arfvegods inom familjerna. På grund af den stora konstskicklighet, hvarmed de förfärdigats, äro de mycket eftersökta museiföremål, särskildt de gamla med guld inlagda, där guldinläggningen understundom kan följa klingan nästan ända till spetsen. Det finnes öfver hundra olika krisformer, i hvilka man sökt finna ett visst system. Så t. ex. anses Madurakrisens fäste, om det är en smula böjdt, vara af elfenben, om det är rakt, vara af hjorthorn. En kris, hvars fäste är böjdt genast i första leden, anses vara från Celebes o. s. v. Riksmuseet i Stockholm har en synnerligen vacker och representativ samling af kriser. E- Rid. Krisa 1. K r i s s a (grek. Kqloo. \. Kgiooa), urgammal forngrckisk stad i landskapet Fokis, s. v. om Delfi. Då invånarna i K. utkräfde skatt af de till Delfi vallfärdande pilgrimerna, väckte detta amfi-ktyonernas (se d. o.) misshag, och på deras anstiftan blef K. i det s. k. första heliga kriget (600-590 eller 596-586 f. Kr.) i grund förstördt och dess område (Krisaiska fältet) ödelagdt samt hel-gadt åt den del fiske Apollon. A. M. A. Krisaiska fältet. Se Krisa. Krishna 1. Krsna [kri'jna]. 1. Ind. myt. ("den svarte", "den mörkhyade"), Vishnu (Visnu) i sin åttonde avatära (se d. o.), hans .berömdaste inkarnation och egentliga människobliivande, som enligt myterna inträffade i slutet af tredje världsåldern, då det onda tagit öfverhand i världen. K. uppträdde på jorden som verklig gud, men var född af jordiska för- Krishna, spelande flöjt. åldrar. Anledningen till att Vishnu sålunda uppenbarade sig var det fruktansvärda tyranni, som utöfva-des af konung Kansa (som i ett föregående lif hade varit demonen Kälanemi). Denne Kansa, som var K:s morbroder och om hvilken det hade blifvit spådt, att han af en systerson skulle få sin bane, ställde flera forsat för K:s lif redan före hans födelse (bl. a. genom att låta döda alla nyfödda barn) liksom efteråt. Dessa ränker undgick guden dock lyckligt. Han lämnades åt en herde att fostras och uppväxte under älskogslekar bland de blomstrande herdinnorna, hänryckte med sitt flöjtspel alla väsen och betygade sin gudomliga sändning genom väldiga dåd. Bl. a. öfvervann han giftormen Källya, dödade slutligen den förrädiske Kansa och gifte sig med 16,008 prinsessor, som han befriat ur fängelset. Med alla dessa gemåler lefde han kärligt i den underfulla östaden Dvärakä (se D w ark a), som han låtit gudarnas byggmästare Vi9vakarman uppföra. Hvar och en af gemålerna födde honom 10 söner. Tillsammans fick han alltså 160,080 söner, som emellertid blefvo mindre välartade. När K. hade fyllt sin uppgift, de onde härskarnas och demonernas kufvande samt Indiens lyckliggörande, lät han i sitt 125:e lef-nadsår döda sig under sömnen genom en jägares pil. Åtta dagar därefter uppslukades Dvärakä med sina invånare af hafvet; trettiosex år därefter vidtog en ny världsålder, den nuvarande. - Äfven K:s förnämsta gemål, Éädhä, en inkarnation af skönhetsgudinnan Lakshml, åtnjuter mycken dyrkan. Ifrigast dyrkas K. af Vaishnavasekten Vallabhäcäryas, hvars urkund är "Bhägavata-Puräna". I "Mahäbhärata" skildras K:s deltagande, på Pändu-f ursten Arjunas sida, i striden mellan Kuru- och Pändu-ätterna. I "Gitagovinda" (jfr Jayadeva) besjunges K:s herdelif. I religionshistoriskt hänseende är K. urspr. en särskild stamgud, som vid vishnuismens utbredning kom att identifieras med eller gå upp uti Vishnu, hvarvid denne åter från K. erhöll drag, som icke urspr, tillhörde honom (se härom Vishnu). I "Mahäbhärata" och särskildt i den filosofiska dikten "Bhagavadgltä" är K. tydligen ännu en stamgud eller stamheros, men genom filosofisk utformning framställd som den ende personlige guden, hvars hängifvenhetsreligion (bhakti) starkt närmar sig det kristna kärleksbegreppet. Som 6feafcfa'-religionens gud heter han B hagavan t, hans dyrkare bliä-gavala, den förnämsta af vishnuismens sekter. Jfr H. H. Wilson, "Religions sects of Hindus" (1832), A. Ba.rth, "Religions of India" (1881), Hopkins, "Religions of India" (1902), Garbe, "Der Bhaga-vadgitä" (inledningen samt öm senare inflytelser i Krishna-sagan, 1905), A. Weber, "t)ber die Krshna- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.