Kristen-arameiska. Se Kaldeiska språket. Kristendom, den på Kristus grundade religionen, Enligt Apg. 11: 26 började namnet kristna, kristianer, användas i Antiokia. Samma bok visar, hvad man menade med kristendom. Förutsagd och utlofvad i G. T., har Kristus, Guds son, kommit, men dödats af hedningarna, förrådd af judarnas okunnighet -- enligt den första, mot judendomen mer skonsamma förkunnelsen (Apg. 3: 17); när motsatsen mot den judiska lagreligionen insågs af Stefanus och Paulus och bevisades af judisk förföljelse, lades skulden mer afgjordt på judarna (Apg. 7: 52 m. fl.). Denne Jesus har Gud uppväckt och upphöjt. I hans namn och genom Anden, som Gud ger åt de troende, ske underbara ting. De kristne äro den uppståndnes vittnen. Kristendomen som religion har sin utgångspunkt i synerna af den korsfäste. Ty först därigenom uppkom en särskild, ny kult och ett från judendomen snart sig skiljande religionssamfund. För Medelhafsvärlden var förkunnelsen af en död och uppstånden gud eller herre (grek. ky'rios) eller heros eller frälsare (grek. sotēr) ingenting oerhördt och blef det än mindre, i samma mån som talrika mysteriekulter -- förbundna med Osirismyten eller med Tammuz-Adonis, Attis eller Mitra -- under de första århundradena e. Kr. vunno spridning. Uppståndelsemomentet var icke i dessa kulter alltid klart markeradt. Men i fråga om Tammuz och Adonis heter det: "Men de klaga icke utan hopp, ty de sjunga, att den förlorade skall komma åter". I Rom fäste man 22 mars Attis vid trädet, den 24 bestänkte man hans bild med blod, den 25 förkunnades gudens uppståndelse. Sådana underrättelser tillhöra dock tiden efter kristendomens segertåg. För den antika, utomjudiska betraktelsen tedde sig kristendomen närmast som en heroskult bland andra. "De sjunga en sång till Kristus som till en gud", skref Plinius d. y. till Trajanus, samtidigt med att han konstaterade de kristnes vägran att uppfylla den romerske medborgarens religiösa plikter. Skärningen mot hedendomen åstadkoms genom kristendomens exklusivitet och anspråk, som förbjödo gudomlig hyllning af kejsaren (Uppb.) och synkretistisk jämställning med andra mysterier. Tron på den uppståndne, Kristuskulten och Kristusmystiken hade uppkommit ur judendomens mark. Skärningen mot judendomen åstadkoms af ställningen till den judiska rituallagen, som redan i den hellenistiska judendomen mist något af sin förbindande kraft. Fråga vi, hvarför bland de antika heroskulterna Kristustron ensam blef världsreligion, böra följande omständigheter tagas i betraktande. 1:o) Äfven om Herakles, Attis, Adonis, Osiris, Mitra visste deras dyrkare, att de lefvat på jorden, och i kulten prisades deras välgärningar. Men de voro endast gudar eller sagogestalter. Jesus Kristus hade nyss lefvat och dött. "Vi hafva varit med honom från begynnelsen". "Det vi hafva hört, det vi hafva sett med egna ögon, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi." "Vi hafva känt hans lärjungar." Kristus var en historiens näraliggande gestalt som ingen af hans rivaler. Men i enlighet med den historiens lag, som låter det lifskraftiga suga till sig icke blott människor, utan äfven former, föreställningar och riter, har kristendomen upptagit omedvetet eller medvetet, hvad den fann användbart i det förefintliga materialet inom judendom och hedendom, redan långt innan män som Gregorius Thaumaturgos (d. 270) och Gregorius den store (d. 604) gjorde anknytning till hedniska bruk till en ålagd metod. -- 2:o) Ett förgudande af människor var för den tiden intet oerhördt. Bästa beviset är kejsarkulten. Väntan på en frälsare, förlossare och fridsfurste hade hälsat Augustus som den, som skulle komma. Inskriften i Priene i Mindre Asien från omkr. år 9 e. Kr. innehåller: "Försynen, som råder öfver allting i lifvet, har till människosläktets frälsning uppfyllt denne man med sådana gåfvor, att den sändt honom till oss och kommande släkten som frälsare (soter)." På en inskrift från Halikarnassos kallas Augustus för "hela människosläktets faderlige Zeus och frälsare", öfver Apollonios af Tyana (d. 97 e. Kr.) författade Filostratos en lefnadsteckning, där han skildras som undergörare, förebild och uppenbarelse af gudomlig fullkomlighet. Hvad som gaf åt Kristusreligionen ett ojämförligt försteg, var icke blott det dramatiska och patetiska i Kristi lidande, död och uppenbarelse för de sina, utan framför allt hans religiösa sonmedvetande och den oförlikneliga arten och styrkan i Jesus' af Nasaret personliga utrustning (se Jesus Kristus). För oss framträder den i hans världshistoriska inverkan och studeras i våra dagar med större ifver än någonsin i de dokument vi ega i behåll i N. T. från de första generationernas bekännelse och förkunnelse. I evangelierna göra vi en dubbel iakttagelse. Jesu gestalt är öfverstrålad och förklarad af bekännarnas tro. Samtidigt märkes hans afstånd från omgifningen, som icke nådde upp till att förstå honom. Däraf hans persons i kristendomens historia och i vetenskapen skiftande mångtydighet, hvilken egt en stor religiös betydelse, genom det utrymme den lämnat åt idealbildningen. Men de förnämsta religiösa förnyelserna i kristenheten ha uppkommit ur stora religiösa personligheters förnyade kontrakt med det nytestamentliga vittnesbördet om Kristus. Forskningen har härvidlag att räkna med det faktum, att bilden af en skapande, på samtid och eftervärld våldsamt ingripande ande icke kan skiljas från hans verkningar och från det intryck, han gjort på dem, som skildrat honom. -- 3:o) Urkristendomens bibel och beviskälla, gamla testamentet, hade närt Jesu egen själ. Jesus tillhörde den strängast progressiva och starkast teistiska tradition, som religionshistorien känner. Såsom ingenstädes eljest var gudsvissheten i G. T. och judendomen det allbehärskande i religionen och lifvet. Ej ens den mäktigaste religiöse nyskapare förmådde genom sin person skjuta undan uppenbarelsens Gud till ett bortre plan. Jesu medvetande är fylldt af Fadern. "Min mat är att göra hans vilja, som har sändt mig." Samtidigt fanns genom Messiasidén en plats beredd åt en skapande ande. Den af Jesus suveränt förvandlade Messiasidén, liksom Danielsbokens med äldre föreställningar sammanhängande människoson, Guds son -- han är sonen efter profeterna, tjänarna -- profeten som förkunnar Gudsherraväldets snara inbrytande, Jona profetens bättringspredikan, Herrens lidande tjänare (Jes. 53) och andra judiska ledmotiv spelade en viktig roll för Jesu och de andres uppfattning om honom själf och hans kall; intet af dessa ledmotiv uttrycker hans persons hemlighet, men de uttrycka Jesu väsentliga samhörighet med