judendomen. Han var sänd till de förlorade af Israels hus. Väsentligheten i hans gudsförhållande och blick på människolifvet har fört upp honom ur hvarje begränsning på den centrala platsen i hela släktets religionshistoria. Men försöken att afskilja kristendomen från G. T., i den gamla kyrkan genom gnostikernas och Marcions motsats mellan Jahve och Jesu Kristi Fader, i nyare tid genom Kristi isolering från den uppenbarelsehistoria, hvari han står, bero på misskännande af ett af villkoren för kristendomens världshistoriska betydelse. En riktig känsla häraf låg i regeln, att tolkningen af N. T. bör bevisas genom sammanhanget med det gamla. Den redan af Filo och den hellenistiska judendomen använda allegoriska tolkningen möjliggjorde härvidlag nödig frihet, tills i modern tid ett historiskt betraktelsesätt brutit igenom. -- 4:o) Paulus är näst Jesus det viktigaste namnet i kristendomens historia -- änskönt Paulus själf aflägsnat hvarje möjlighet till koordination genom rangordningen: 1 Gud, 2 Kristus, 3 församlingen, 4 Paulus och dess öfriga tjänare (1 Kor. 3: 22--23). Kristus är hufvudet. "Jag lefver, dock icke längre jag, utan Kristus lefver i mig." Genom synen på Damaskusvägen blef Paulus ett förstahandsvittne om den uppståndne, icke blott öfvertagare af urförsamlingens visshet. Men med glöden i hans Kristusmystik och extatiska utrustning förenade sig obrottslig trohet mot evangeliets öfverordning af det sedliga. Pauli evangelium är evangeliet om den korsfäste och uppståndne. Men meddelar han föga från Jesu historiska verksamhet som profet, det är som lärare och kraftig hjälpare, är dock andens lif, det nya lifvet i den uppståndnes kraft, hos Paulus genomträngdt af de sedliga och religiösa grundsatserna i Jesu lefnad och predikan. I det anförda ligger kristendomens egenart inom religionshistorien redan antydd. I. Det epokgörande och nya hos kristendomen är icke en idé eller lära eller en institution, utan en historisk personlighet med dess verkningar. Kristendom betyder: genom Kristus förmedlad gudsgemenskap. A. Dogmen. Vidt skilda meningar ha funnits och finnas i kristenheten om hvad detta religiösa beroende af Kristus innebär och huru det kommer till stånd. Ingen dogm har fastslagit sättet. Man har härledt det företrädesvis ur Jesu undervisning eller ur Ordets människoblifvande eller ur Kristi försoningsverk, som då fattats som lösen, som offer, som friköp från djäfvulen (den vanligaste synpunkten i gamla kyrkan, använd ända till Luthers tid), som bot för rättskränkning, som gärd åt Guds förfördelade ära, som strafflidande, som den sedliga solidaritetens hemlighet eller annorledes; eller också har man på skilda sätt kombinerat flera eller färre af dessa synpunkter. Men att Kristus är den kristna religionens medelpunkt och att det gudomliga hos honom icke är af någon lägre och annan dignitet än Guds eget väsen, blef uttaladt som den äkta kristendomens omistliga postulat på afgörande sätt redan i Nicæa, kompletteradt med Chalcedonense, och i enlighet med Västerlandets särskilda villkor om möjligt ännu mer paradoxalt formuleradt i det s. k. Athanasianum. Grunden till denna utveckling ligger hos Jesus själf. Hans förkunnelse af gudsherraväldet med de skärpta och förinnerligade sedliga kraf och den förtröstan, som hörde därtill, uppbars af en personlig myndighet, som ställde honom själf, icke någon lära eller något ideal, såsom Guds uppenbarelse i människovärldens midt. Det ligger redan i hans gudsbeteckning: min Fader och Eder Fader, och särskiljer Jesus från Mose, lagens gifvare, Buddha, dharmas upptäckare, Muhammed, koranens upphof, och andra religiösa grundläggare. Hos Paulus från Tarsus och Johannes -- förmodligen en i den gamla traditionen omnämnd präst från Jerusalem -- slår den förkristna judiska gnostiken (hvarpå de nyfunna s. k. Salomos oden troligen afge ett prof) sina armar kring Kristusgestalten, icke minst för att skydda honom åt sig mot det slags gnostik, som hotade att lösrycka Kristus från historien och inflytta honom i en med evangeliet oförenlig andlig värld (Ef., Kol., 1 Joh.). Gamla testamentets resurser räckte icke längre till. En anonym förf. hos Eusebios betecknar fornkyrkans män med att de talat om Kristus som om Gud. Därför glömdes aldrig Kristi mänsklighet, äfven om de judekristna s. k. ebionitiska riktningarna uteslötos, som begränsade Jesu betydelse till att vara blott människa och lärare. Evangeliet från Kristus förträngdes aldrig fullkomligt af "det andra evangeliet" (Harnack), evangeliet om Kristus. Jesu predikan och föredöme utöfvade sin verkan. Kärleken och renheten i de kristnes lif bidrogo nog minst lika mycket till kristendomens framgång som teologernas storslagna tankearbete, kultens utveckling, kyrkopolitik och asketisk-mystiska ideal. Fornkyrkan har att uppvisa en rikedom af homilier och traktater, hvilka helt enkelt inskärpa Jesu regler för vandeln. Men det blef en nödvändighet att teoretiskt klargöra Kristi ställning för framgångsrik konkurrens med de tankeskapelser, som alltför oigenkännligt förvandlade evangeliet till en teosofi (Saturninos', Valentinos' system m. fl.), och för insteg hos den antika bildningen. I samma mån som den eskatologiska spänningen slaknade, ökades krafvet på teori. De viktigaste insatserna gjordes dels af alexandrinarna Klemens (d. omkr. 215) och Origenes (d. 251), hvilka, fullföljande den hellenistiska judendomens, särskildt Filos (d. omkr. 42) verk, på allvar använde den redan i Johannesprologen med Kristus identifierade Logos, inledande en vetenskaplig kristologi, hvars resultat dogmen tillgodogjorde sig, änskönt den utelämnade dess grundterm Logos, dels af Tertullianus (d. omkr. 220), som på Fadern, Sonen och Anden använde (såsom öfversättning af det grekiska prosopon) ordet persona (eg. mask, roll) och om det gudomliga väsendet ordet substans. Alexandrinarna gåfvo åt filosofien ett erkändt rum i kristendomen; "liksom lagen uppfostrade judarna, så har filosofien uppfostrat grekerna till Kristus" (Klemens). Själfva gnostiker, satte de Kristi betydelse i att meddela en för evangeliet främmande högre insikt, vishet (grek. gnosis), åt dem, som icke behöfde honom i hans egenskap af återlösare -- försoningsoffer för synden och lösepenning åt djäfvulen: "Gud Logos sändes som en läkare åt syndarna, men som en lärare i gudomliga mysterier åt dem, som redan äro rena och icke längre synda" (Origenes). Hellenismens intellektualism var därmed erkänd. Men den fara för polyteism, som låg i föreställningen om den underordnade Logosguden och som blef akut genom Arius (d. 336; se Arianism), afvärjdes genom Nicenska formeln af 325 och den store Athanasios (d. 373).