"Hvarför räkna sig icke arianerna till hellenerna? Ty såsom dessa tillbedja de det skapade i stället för Gud, som skapat allt... När nu hellenerna lära en icke skapad och många skapade gudar, men dessa en icke skapad och en skapad, så skilja de sig icke från hellenerna... De många hednagudarna ha samma natur som denne ene, ty han såväl som de äro skapelser" (Athanasios). Därför måste uttryck och bilder, som ange en skapad, lägre gudom, undvikas. I stället upptagas uttrycken född af evighet och ljus af ljus. "Solstrålen är icke ett andra ljus i förhållande till solen; heller intet annat ljus, icke heller så, att den (blott) har andel i solljuset, utan är helt och hållet alstrad af solen. Sol och stråle äro ett ljus, men kunna ändå särskiljas" (Athanasios). I Chalkedon 451 uppställdes efter schemat natur och person antitetiskt Sonens sanna gudom och sanna mänsklighet samt hans organiska enhet såsom lika omistliga postulat för tron. I Västerlandet, som saknade grekernas förutsättningar och intressen i den trinitariska och kristologiska spekulationen, uppkom för att häfda monoteismen samtidigt med den i trosregeln nedlagda trefalden, i 5:e eller 6:e seklet i Syd-Gallien den formel, som fått namnet den Athanasianska. Paradoxalt uppradas där personernas trehet och Guds enhet i en rytmisk ståtlig hymn, som från 9:e årh. sjöngs till gudstjänstligt bruk. -- Skarpare än förut uttalas där äfven, hvad man redan sedan 2:a årh. lärt i synnerhet i Rom, att dogmen är en troslag, som den kristne måste underkasta sig. Så långt var man (och är man ännu mångenstädes i kristenheten) från det evangeliska (af Augustinus och Luther upplifvade, men äfven i protestantismen förvanskade) begreppet om tro som förtröstan. -- Augustinus förlade kristendomens tyngdpunkt till ett djupare och innerligare område än den efter urtiden rört sig på. Intellektualismen undanträngdes af hjärtefrågorna om beroende och frihet, synd och nåd. För Kristusbetraktelsen liksom för alla religionens moment fick Augustinus' underbart rika ande stor betydelse. Hufvudintresset flyttades från distinktionerna om Kristi väsen till hans verk, hans lif och död och välgärningar: högheten uppenbarar sig hos Frälsaren i ringheten, lifvet i döden. Kristusmystiken upplifvades och tog nya ansatser. Den ur Höga visan illustrerade brud- och brudgumsymboliken, redan i N. T. upptagen från judisk mystik, af Tertullianus tillämpad på den enskilda själen, ej blott på kyrkan, fulländades af Bernhard (d. 1153), som t. ex. i de från honom eller hans skola härrörande stroferna Salve caput cruentatum, "O hufvud blodigt, såradt", etc. i den versifierade skildringen af Jesu lemmar skapat oförgängliga uttryck. Den synoptiske Jesu galileiska verksamhet, icke endast lidelsen för den korsfäste, inspirerade Frans från Assisi, den medeltida fromhetens andre store förnyare. -- För Luther, liksom för Augustinus, blef paulinismen bestämmande. Han genombryter icke dogmen, men betonar Kristi kärlek och kall. "Kristus kallas icke därför Kristus, att han har två naturer. Hvad kommer det mig vid? Att han till naturen är Gud och människa, det har han för sig. Men att han däråt vändt sitt ämbete och utgjutit sin kärlek och blir min frälsare och återlösare, det sker mig till tröst och glädje" (Luther). "Att känna Kristus är att känna hans välgärningar" (Melanchthon). När dogmen af Faustus Socinus (d. 1605) och andra unitarier upplöstes, skedde det gemenligen till förmån för en torftig moralism, som af Jesu ämbeten egentligen bibehöll endast det profetiska. Däremot har teologien inom de trinitariska samfunden af den allmänneliga kyrkan jämte läraren häfdat Kristus som religionens historiska och kosmiska grundfaktum med afgörande andlig och sedlig innebörd, låt vara att sättet för hans mysteriösa verkningar tydes på olika vis eller erkänues vara ett mysterium. Tolkningen af Kristi person och verk har i den gammallutherska kenosisläran (se Förnedring) och senare tagit allt starkare intryck af historien och af Jesu etiska storhet. Det gudomliga förlades af pietismen och rationalismen från underverken till den sedliga fullkomligheten. Den fattades som syndfrihet och besittning af alla dygder, tills en mer konkret, af urkunderna och af ett mer lefvande och dynamiskt religiöst ideal inspirerad betraktelse fått ögonen öppnade för kärlekens och helighetens glöd och kraft och den ojämförliga koncentrationen hos Jesu person. Från Kant och Hegel ha nya synpunkter hämtats för kristologien. Hos den moderna teologien ligger i stort sedt kontinuiteten med dogmen däri, att Kristi gudom, det uppenbarande och gudomliga hos honom, hvilket sålunda är vardt tillbedjan, icke fattas som en hög, men dock underordnad verkan af det gudomliga lifvet, utan är ett med Guds eget väsen (Matt. 5: 46--48). Gud i Kristus blir sålunda, i denna icke, såsom i dogmen, substantiella, utan sedligt religiösa bemärkelse, äfven den nya kristendomens formel. (Se Kristologi.) B. Kristi ställning är i etiken icke mindre behärskande än i dogmen. Tron på den uppståndne och andens inverkan utlöste i urkristendomen nya, sedliga krafter, som inriktades dels efter evangeliets anvisningar, dels efter den etik, som den filosofiska, särskildt cyniska och stoiska, predikan inskärpt i den antika världen, och togos snart till intäkt för asketiska ideal. I ny, karaktärsfull friskhet och konsekvens genomfördes principen om Kristi efterföljelse af den helige Frans. Äfven i det yttre bör lifvet så långt möjligt formas efter Jesu och hans lärjungars villkor. Ett kvietistisk-mystiskt ideal af icke-biblisk härkomst föresväfvade äfven de ädlaste medeltida skildringarna af Kristuslikheten (se Imitatio Christi), liksom det ännu i senare tid uppträder t. ex. i en mer lagisk och anarkistisk form hos Tolstoj. Mot franciskanidealet uppställde Luther medelst sitt genomförda kraf på kristet erkännande af alla kall en annan princip för Kristi efterföljelse. Ett uniformerande efterliknande strider mot kallelsetroheten, som är det kristna lifvets form. Men syndaförlåtelsen ger mod och kraft till det nya lifvet, och Kristi kärlek inspirerar det. Ett evangeliskt motstycke till den katolska grundsatsen om Kristi efterföljd tecknas i protestantismens förnämsta uppbyggelsebok "Kristens resa" af John Bunyan (d. 1688), och Kristus som etikens andliga princip i protestantisk mening har W. Herrmann sökt konsekvent genomföra. C. Kult och dogm följas åt. Bland de världshistoriskt betydelsefulla religionerna är kristendomen den enda, som från början egnat åkallan och tillbedjan åt sin upphofsman (1 Kor. 1: 2, Apg. 7: 59). Kristen är den, "som åkallar Kristi namn"