(Apg. 9: 14), hur judiskt obeveklig än oppositionen var mot hvarje slags människoförgudande (Uppb. 19: 10; 22: 9). De troende samlades kring Kristus till bön, kärleksmåltider och nattvardsfirande. Bönen gällde Gud med tack för Guds tjänare Jesus och den andliga födan och drycken, som han är (se Didache ton dodeka apostolon), men äfven Kristus (Plinius d. y.). I samma mån som närvaron i nattvardselementen fattades mer realistiskt och substantiellt, gjordes de först af den folkliga och sedan äfven af den teologiska betraktelsen till föremål för den åt Kristus egnade kulten. I kyrkan "ser man herren Kristus, som ligger på bordet" (Syrien, 4:e årh.), Hostiaskrinet kräfver mer dyrkan än Kristi graf, ty det "innehåller Frälsarens uppståndna och lefvande lekamen" (Beda, d. 735). Transubstantiationslärans upphöjande till kyrklig dogm 1215 och erkännandet af Kristi lekamens fest 1264 sanktionerade den folkliga föreställningen och hostiakultens seger i konkurrensen med kulten af helgonrelikerna, öfver hvilka altaren först uppförts. Hostian är den närvarande gudomen, åt hvilken altare, monstrans, tabernakel och kyrkor uppföras och egnas till boning och som tillbedes såväl under mässan som eljest, där den hvilar i helgedomen eller bäres i procession. Det aflägsna historiska sambandet mellan den undergörande hostiaguden och evangeliets Kristus är för fromheten föga medvetet, men fasthålles af den officiella teologien. Äfven prästerna få, liksom de heliga karen, andel i hostians gudavärdighet. I prästerna "begrafves den ärorika och förhärligade lekamen, som död begrofs i Jerusalem" (Bernhard). Den helige Frans såg Guds son i prästerna. Ty "jag ser icke här på jorden något annat af den Högstes gudomlige son än hans allra heligaste kött och blod, som prästerna anamma och som de ensamma utdela åt andra". Tidigare hade Maria fått del af sonens gudom. Det gamla epitetet "gudsmoder" (theotokos) vann i 5:e årh. officiell hemul. Missale romanum kallar henne genetrix Dei, "Guds föderska". Tanken på det moderssköte, som benådats att bära och föda gudomen, "sin egen skapare", förband sig med moderlighetens ömhet och jungfrulighetens skära renhet till Marias förgudande. Kultens fromma ifver förebådade sekler i förväg dogmen om Marias obefläckade aflelse af 1854, och gudsmoderns dyrkan vinner alltjämt nya uttryck. Aflägsnandet af hostia- och Mariakulten betyder i de evangeliska kyrkorna ingalunda en rubbning af Kristi centrala plats i kulten. Kontinuiteten sträcker sig från Paulus' prosahymner i Rom. 8: 33--39 och Fil. 2: 5--11 fram till Kristushyllningen i Luthers ("Er heisst Jesus Christ . . . und ist kein andrer Gott", Sv. psalmb. 124,5), Homburgs (76), Arrhenius' (213) och Wallins (55) psalmer. D. I organisationen. Med klok och kraftig styrelsekonst ha åtminstone från 2:a årh:s slut romerska biskopar målmedvetet arbetat på en yttre kyrklig enhetlighet i Kristi namn. Äfven sedan de österländska kyrkorna inspärrats genom araber, mongoler och turkar, och den "ortodoxa" bysantinska statskyrkan, försjunken i sina sakrament-mysterier och sin bilddyrkan, skilt sig från Rom i den stora schismen (1054), syntes en sådan universell samfundstanke kring Kristi vikarie under Innocentius III (d. 1216) nära sitt förverkligande. Men äfven den imponerande romansk-germanska katoliciteten under romersk öfverhöghet var tyvärr dömd att i 16:e seklet lämna rum för en romersk-katolsk och flera evangeliska konfessionskyrkor. Sin förblifvande och verkliga enhet eger hela kristenheten i bekännelsen till Kristi namn. II. Kristendomen är sålunda i strängare mening än någon annan en historisk religion. a) Stiftade i historisk tid äro äfven buddism, islam o. a. Men kristendomen framträder till skillnad från buddismen och vissa andra högre religiösa skapelser som uppenbarelse, det är profetiskt vittnesbörd om Guds vilja och själfmeddelelse. b) Liksom i G. T. (äfven i sin mån Zoroasters religion och islam) skönjas Guds särskilda uppenbarelse och trons grund i historien, som eger en gudomlig, af profeterna tolkad mening och skall utmynna i eller afbrytas af Guds fullkomliga herravälde (se Eskatologi). Men uppenbarelsen förlägges icke företrädesvis till tilldragelser -- såsom räddningen ur Egypten, eröfringen af Kanaan etc. --, utan framför allt till en grundläggande (1 Kor. 3: 11) personlighet, hvilken därför får en central och förblifvande betydelse som ingenstädes eljest. Redan i trosbekännelsen framträder kristendomen som frälsningsfakta, och redan Irenæus (d. 202) har på dem grundat teologien. En serie underbara tilldragelser från skapelsen, paradiset, fallet, genom människoblifvandet, Kristi mirakel, död, uppståndelse och himmelsfärd till Kristi återkomst, uppståndelsen, dom och världsfulländning inramar världsloppet. När den moderna naturbetraktelsen och historieforskningen samt en annan uppfattning af Guds verksamhet såsom ej företrädesvis belägen i naturunder förändrat denna klassiska frälsningshistoria, har grundtanken: historisk uppenbarelse som grund för tron, koncentrerats på det andligt och sedligt konstitutiva i Jesu karaktär. En dubbel utfyllnad synes behöflig, dels medelst natursammanhanget, dels medelst det historiska sammanhanget. a) Uppenbararens underbara utrustning måste tagas med i betraktande, sådan den betingas af natursammanhanget, hvilket af tron tolkas teleologiskt. b) Jesus Kristus kan icke isoleras, utan all historia måste uppfattas som uppenbarelse, inom hvilken den bibliska linjen visar sig intaga en särställning, kulminerande i Kristus. Ur tron på historiens uppenbarelsekaraktär uppkommer kristendomens säregna teoretiska problem: hur grunda religiös visshet på någonting i historien, hvilket i likhet med all historia icke kan göras för tanken nödvändigt? För protestantismen, som ej såsom katolicismen kan undkomma svårigheten genom hänvisning till kyrkan och traditionen, tillspetsar sig detta problem. Rationalismens sats: tillfälliga historiska sanningar kunna aldrig bli bevis för nödvändiga förnuftssanningar (Lessing), träffar problemet, endast om kristendomen vore till sitt väsen förnuftssanningar. Skarpast har problemet formulerats af Kierkegaard (d. 1855) i hans dubbla paradox: det absoluta uppenbaradt i historien och detta i en så anstötlig skepnad som den korsfäste; han löser det ej teoretiskt, utan medelst trons patos. > Historiens uppenbarelsehalt beror på, att kristendomens gudstro är tro på den lefvande Guden -- till skillnad från en deistisk eller panteistisk uppfattning. Redan mosaismens