Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Apg. 9: 14), hur judiskt obeveklig än oppositionen
var mot hvarje slags människoförgudande (Uppb. 19:
10; 22: 9). De troende samlades kring Kristus till
bön, kärleksmåltider och nattvardsfirande. Bönen
gällde Gud med tack för Guds tjänare Jesus och den
andliga födan och drycken, som han är (se Didache
ton dodeka apostolon), men äfven Kristus (Plinius
d. y.). I samma mån som närvaron i nattvardselementen
fattades mer realistiskt och substantiellt, gjordes
de först af den folkliga och sedan äfven af den
teologiska betraktelsen till föremål för den åt
Kristus egnade kulten. I kyrkan "ser man herren
Kristus, som ligger på bordet" (Syrien, 4:e årh.),
Hostiaskrinet kräfver mer dyrkan än Kristi graf, ty
det "innehåller Frälsarens uppståndna och lefvande
lekamen" (Beda, d. 735). Transubstantiationslärans
upphöjande till kyrklig dogm 1215 och erkännandet af
Kristi lekamens fest 1264 sanktionerade den folkliga
föreställningen och hostiakultens seger i konkurrensen
med kulten af helgonrelikerna, öfver hvilka altaren
först uppförts. Hostian är den närvarande gudomen,
åt hvilken altare, monstrans, tabernakel och kyrkor
uppföras och egnas till boning och som tillbedes såväl
under mässan som eljest, där den hvilar i helgedomen
eller bäres i procession. Det aflägsna historiska
sambandet mellan den undergörande hostiaguden och
evangeliets Kristus är för fromheten föga medvetet,
men fasthålles af den officiella teologien. Äfven
prästerna få, liksom de heliga karen, andel i
hostians gudavärdighet. I prästerna "begrafves den
ärorika och förhärligade lekamen, som död begrofs
i Jerusalem" (Bernhard). Den helige Frans såg Guds
son i prästerna. Ty "jag ser icke här på jorden
något annat af den Högstes gudomlige son än hans
allra heligaste kött och blod, som prästerna anamma
och som de ensamma utdela åt andra". Tidigare hade
Maria fått del af sonens gudom. Det gamla epitetet
"gudsmoder" (theotokos) vann i 5:e årh. officiell
hemul. Missale romanum kallar henne genetrix Dei,
"Guds föderska". Tanken på det moderssköte, som
benådats att bära och föda gudomen, "sin egen
skapare", förband sig med moderlighetens ömhet
och jungfrulighetens skära renhet till Marias
förgudande. Kultens fromma ifver förebådade sekler i
förväg dogmen om Marias obefläckade aflelse af 1854,
och gudsmoderns dyrkan vinner alltjämt nya uttryck.
Aflägsnandet af hostia- och Mariakulten betyder i de
evangeliska kyrkorna ingalunda en rubbning af Kristi
centrala plats i kulten. Kontinuiteten sträcker
sig från Paulus’ prosahymner i Rom. 8: 33–39 och
Fil. 2: 5–11 fram till Kristushyllningen i Luthers
("Er heisst Jesus Christ . . . und ist kein andrer
Gott", Sv. psalmb. 124,5), Homburgs (76), Arrhenius’
(213) och Wallins (55) psalmer.
D. I organisationen. Med klok och kraftig
styrelsekonst ha åtminstone från 2:a årh:s slut
romerska biskopar målmedvetet arbetat på en yttre
kyrklig enhetlighet i Kristi namn. Äfven sedan
de österländska kyrkorna inspärrats genom araber,
mongoler och turkar, och den "ortodoxa" bysantinska
statskyrkan, försjunken i sina sakrament-mysterier
och sin bilddyrkan, skilt sig från Rom i den
stora schismen (1054), syntes en sådan universell
samfundstanke kring Kristi vikarie under Innocentius
III (d. 1216) nära sitt förverkligande. Men äfven
den imponerande romansk-germanska katoliciteten under
romersk öfverhöghet var tyvärr dömd att i 16:e seklet
lämna rum för en romersk-katolsk och flera evangeliska
konfessionskyrkor. Sin förblifvande och verkliga enhet
eger hela kristenheten i bekännelsen till Kristi namn.
II. Kristendomen är sålunda i strängare mening än
någon annan en historisk religion. a) Stiftade i
historisk tid äro äfven buddism, islam o. a. Men
kristendomen framträder till skillnad från buddismen
och vissa andra högre religiösa skapelser som
uppenbarelse, det är profetiskt vittnesbörd om Guds
vilja och själfmeddelelse. b) Liksom i G. T. (äfven i
sin mån Zoroasters religion och islam) skönjas Guds
särskilda uppenbarelse och trons grund i historien,
som eger en gudomlig, af profeterna tolkad mening och
skall utmynna i eller afbrytas af Guds fullkomliga
herravälde (se Eskatologi). Men uppenbarelsen
förlägges icke företrädesvis till tilldragelser –
såsom räddningen ur Egypten, eröfringen af Kanaan
etc. –, utan framför allt till en grundläggande
(1 Kor. 3: 11) personlighet, hvilken därför får en
central och förblifvande betydelse som ingenstädes
eljest.
Redan i trosbekännelsen framträder kristendomen
som frälsningsfakta, och redan Irenæus (d. 202)
har på dem grundat teologien. En serie underbara
tilldragelser från skapelsen, paradiset, fallet, genom
människoblifvandet, Kristi mirakel, död, uppståndelse
och himmelsfärd till Kristi återkomst, uppståndelsen,
dom och världsfulländning inramar världsloppet. När
den moderna naturbetraktelsen och historieforskningen
samt en annan uppfattning af Guds verksamhet
såsom ej företrädesvis belägen i naturunder
förändrat denna klassiska frälsningshistoria,
har grundtanken: historisk uppenbarelse som grund
för tron, koncentrerats på det andligt och sedligt
konstitutiva i Jesu karaktär. En dubbel utfyllnad
synes behöflig, dels medelst natursammanhanget, dels
medelst det historiska sammanhanget. a) Uppenbararens
underbara utrustning måste tagas med i betraktande,
sådan den betingas af natursammanhanget, hvilket
af tron tolkas teleologiskt. b) Jesus Kristus kan
icke isoleras, utan all historia måste uppfattas som
uppenbarelse, inom hvilken den bibliska linjen visar
sig intaga en särställning, kulminerande i Kristus.
Ur tron på historiens uppenbarelsekaraktär uppkommer
kristendomens säregna teoretiska problem: hur
grunda religiös visshet på någonting i historien,
hvilket i likhet med all historia icke kan göras för
tanken nödvändigt? För protestantismen, som ej såsom
katolicismen kan undkomma svårigheten genom hänvisning
till kyrkan och traditionen, tillspetsar sig detta
problem. Rationalismens sats: tillfälliga historiska
sanningar kunna aldrig bli bevis för nödvändiga
förnuftssanningar (Lessing), träffar problemet,
endast om kristendomen vore till sitt väsen
förnuftssanningar. Skarpast har problemet formulerats
af Kierkegaard (d. 1855) i hans dubbla paradox: det
absoluta uppenbaradt i historien och detta i en så
anstötlig skepnad som den korsfäste; han löser det
ej teoretiskt, utan medelst trons patos. >
Historiens uppenbarelsehalt beror på, att
kristendomens gudstro är tro på den lefvande Guden
– till skillnad från en deistisk eller panteistisk
uppfattning. Redan mosaismens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
