känsla af Jahves öfverväldigande närhet, som gjorde Gud till den enda verklighet att ytterst räkna med, var trots sin teoretiska partikularism -- de andra folkens gudar förnekas ej -- religionshistoriskt vida betydelsefullare än en teoretiskt utförd monoteism, som ej förnimmer Guds lefvande makt. Inom judendomen hota Guds etiska, allsmäktiga höghet och hans religiöst verksamma immanens att gå i sär. Jesu originalitet är deras enhet: ingenstädes är Guds fullkomlighet så strängt etiskt häfdad, ingenstädes Guds närvaro så lefvande förnummen. För kristen fromhet, i mån af dess sanning och förverkligande, ske sålunda gudsuppenbarelse och gudsumgängelse i allt det, som vederfares den enskilde och släktet och blir hans och dess historia. Frälsningshistorien igenkännes af den enskilde som Guds handlande med honom (den lutherska katekesens ständiga "mig" och "för eder") och fortsattes för honom i hans egna öden. III. Moses och profeternas förening af religion och sedlighet fulländades i evangeliet. Konflikt mellan religiösa och sedliga plikter, som är karakteristiskt för annan religion (Mark. 7: 11--13), uteslutes af Jesu gudsdyrkan (Matt. 5: 23--26; 6: 12; 18: 27--35, 25: 40--55 m. fl.), som utan rest utgöres af den strängare rättfärdigheten (Matt. 5: 20 och af den i bönen uttryckta gudsförtröstan (Matt. 6: 25--34), båda utöfvade i uppriktighet utan inre osanning (Matt. 6: 1--18). Själfva den sedliga vandeln är gudstjänst i anda och sanning (Jak. 1: 27, Hebr. 9: 14), de troende äro alla präster (Uppb. 1: 6), offret består i lefnadens hängifvenhet och kärlek (Rom. 12: 1; Fil. 2: 17) och i tack och lof (Hebr. 13: 15--16). Den institutionella kultens konsttermer: gudstjänst, präst, offer, ha sålunda i enlighet med profetismens och psalmfromhetens syftning fått en etisk och personligt religiös betydelse. Det var ingen motsägelse häremot, att de för kärleksmåltiderna och nattvarden framburna gåfvorna betecknades som offer. Men öfvergången till en hednisk eller levitisk uppfattning af offer och präst låg nära till hands, när man tillämpade ordet offer på nattvardselementens egenskap att utgöra Kristi lekamen och blod. Prästen "efterliknar det som Kristus gjorde och frambär åt Gud Fader ett sannskyldigt och fullständigt offer i kyrkan" (Cyprianus, d. 258). Offret "efterliknar alltjämt till vår absolution den enfödde sonens lidande" (Gregorius den store). Ja, "vårt offrande är icke endast en framställning (af Kristi död), utan ett verkligt offrande, det är det offrade föremålets frambärande genom offerprästerna" (Albertus Magnus, d. 1280). Mässoffret är en institution, analog t. ex. med det indiska offret, hvilken utöfvar sin religiös-magiska verkan oberoende af en troende och bedjande menighets närvaro, och förlänar åt prästen en öfvernaturlig makt och värdighet. Prästen förfogar öfver gudomen. Oppositionen i den personliga religionens namn tystnade aldrig fullständigt och vann mot medeltidens slut i styrka, tills Wycliffe (d. 1384), hans zelotiske efterföljare Hus (d. 1416) och reformatorerna upprättade det allmänna prästadömet och en kult, som i likhet med den synagogala utgör personlig gudsgemenskap kollektivt utofvad, icke i likhet med tempeltjänsten en själfständigt verkande sakral inrättning. Gentemot uppfattningen af nåden som sakliga gåfvor från ett heligt institut genomförde reformationen den tanken, att Guds nåd är alltigenom personlig, bestående i syndaförlåtelse och mottagen genom tro. Den evangeliska enheten mellan kultens och kallets gudstjänst har formulerats af Kant, då han som vidskepelse betecknar hvarje försök att vara Gudi välbehaglig utom genom ett sedligt lif. IV. Asketisk-mystisk innerlighet och evangelisk innerlighet. Till kristendomens särart plägar räknas dess förmåga att ingå i nya förbindelser, hvilken framträder såväl i fråga om nationalitet som i fråga om teori. Islam förblef länge en arabisk religion och är det i viss mån ännu. Buddismen nådde under århundraden en ofantlig utbredning och sin teoretiska och rituella utformning och organisation inom det i stort sedt likartade indiska kulturområdet. Kristendomen lösrycktes strax efter sin uppkomst från sitt judiska ursprung, hvarvid det oerhörda inträffade, att de kristne för sin räkning usurperade judendomens egen bibel. Förmågan att lefva sitt lif i en ny och främmande värld hämtade evangeliet icke från något universalistiskt program i Jesu förkunnelse, hvilken tvärtom begränsade sig till judarna, utan den låg i saken, i evangeliets koncentration på det mänskligt väsentliga samt i att det ej upprättade eller kritiserade former och institutioner, icke heller befattade sig med kulturens och statslifvets spörsmål och de ekonomiska och sociala förhållandena. Evangeliets väsen är en ren och stark innerlighet, som dock icke isolerar det inre lifvet, utan uppfattar bön, betraktelse, rättfärdighet och verksam kärleksbevisning som förening med Gud. Samma innerlighet framträder i kristendomens förmåga att ikläda sig olika teoretisk dräkt. Denna nya uppenbarelsereligion rönte det ödet att möta en kultur, öfverlägsen dess egen. Af de hellenistiska lärorna upptogos direkt och utan svårighet den cyniska och stoiska predikan; platonismen och aristotelismen ha båda spelat en viktig roll vid dogmbildningen, dock med afgjordt företräde för den förra under kristendomens första årtusende. När Aristoteles, delvis äfven genom araberna, blef mera bekant i 12:e årh., gjorde sig denna tankevärld närmast förnummen som en farlig modernism, som äfven fördömdes, tills Tomas från Aquino (d. 1274) af den uppförde åt den katolska tron en storslagen tankebyggnad, hvilken nu i sin ordning gentemot det moderna tänkandet af Leo XIII och Pius X upphöjts till kyrkans enda erkända teologi. Samtidigt bevittna vi, hur kristendomen särdeles efter Kant är i färd med att skarpare urskilja sitt eget väsen och skapa åt sig en ny dräkt i den nutida bildningen. Andra teoretiska utformningar komma till stånd inom den indiska och inom den östasiatiska kulturen, äfven om nestorianernas anpassning från 7:e årh. framåt och jesuiternas i 17:e och 18:e årh. visade sig förhastad, i det man ville medelst ackommodation åstadkomma hvad som kan ernås endast genom kristendomens i det sista seklets världsmission ånyo i allt vidare omfattning manifesterade inneboende religiösa kraft. I den antika Medelhafsvärlden hade före kristendomen en själfständig innerlighet af annat kynne än de judiske psalmisternas och evangeliets utbildat sig särskildt inom den platonska strömningen. Dess teoretiska bakgrund var dualismen mellan ande och