1371 Kristian 1372 satserna. I stark själfkänsla önskade han frigöra sig från beroendet af riksrådet, men brydde sig ej om att skaffa nödvändigt stöd hos de lägre stånden. Han ville skydda bönderna mot adeln, men plågade dem samtidigt genom öfver måttan betungande dagsverken ("ægtkjörsler") vid sina många byggnadsföretag. K:s yttre politik var afgjordt olycklig, emedan han lät leda sig af småaktigt groll och af fördomsfullhet gentemot Sverige. Han hyste ständig afund och misstro till Gustaf II Adolf, som önskade fred i Norden för att kunna vända sitt rikes kraft mot öster och ville gemensamt uppträdande med Danmark till värn för protestantismen. K., som traktade efter att själf bli herre öfver Östersjön, missunnade Sverige dess maktutvidgning och föredrog att börja kriget i Tyskland ensam, litande på Englands och Frankrikes löften om hjälp och enskilda tyska furstars försäkringar. Emot riksrådets bestämda gensagor och enträgna varningar lät han 1625 som hertig af Holstein välja sig till kretsöfverste i nedersachsiska kretsen och ryckte kort därefter med en stor här in i norra Tyskland, säkerligen äfven i hopp om eröfringar åt sina två söner. I början af fälttåget råkade K. ut för olyckan att till häst störta ned för fästningen Hamelns vallar, så att han någon tid sväfvade mellan lif och död. Detta hämmade hans härs framgång, under det fienden fick tillfälle att samla krafter. I den blodiga drabbningen vid Lutter am Barenberg 17 aug. 1626 blef K. trots all sin tapperhet slagen, och då öfvergåfvo honom de nordtyske furstarna genast, medan den utlofvade hjälpen från England och Frankrike uteblef. De kejserliga trupperna öfversvämmade Holstein, Slesvig och Jylland, understödda af K:s egen systerson, hertig Fredrik III af Gottorp, och Wallenstein gjorde stora ansträngningar för att upprätta en flotta i Östersjön. Men ehuru adeln svek K., höll denne likväl modet uppe, fortsatte hårdnackadt striden och lyckades hindra Wallensteins försök. Ett möte med Gustaf II Adolf i Ulfsbäcks prästgård i febr. 1629 ledde ej till något samförstånd, och 12 maj slöt K. fred i Lybeck samt förband sig att ej vidare blanda sig i Tysklands angelägenheter. Det olyckliga kriget hade i hög grad mattat Danmarks kraft - Jylland hade blifvit grymt sköfladt af fienderna -, och de följande fredsåren liknade ej dem, som föregingo kriget. Väl fortsatte K. sina byggnadsarbeten, såsom Eundetaarn (1637-42) och anläggningen af Kristiansand 1641 samt fästningen Kristianspris vid Kielbukten (1632), och utfärdade 1643 sin viktigaste lag, "den nye recess", men hans försök att stärka nationens försvagade krafter strandade på adelns ovilja, härsklystnad och brist på fosterlandskärlek. 1634 sökte han förgäfves få "vornedskabet" upphäfdt på Själland och småöarna, och det gick ej bättre med planen att aflösa adelns rusttjänst, som var till föga nytta för försvaret, med en årlig afgift. Då alltså andra hjälpkällor saknades, tillgrep K. det olyckliga medlet att på ett godtyckligt och öfverdrifvet sätt höja öresundstullen, men retade därigenom Nederländerna mot sig. Då han vidare (1637) uppträdde som medlare i trettioåriga kriget och sökte hindra Sveriges maktutvidgning i norra Tyskland, framkallade han själf ett nytt krig, som blef ödesdigert för Danmark, i det den svenske härföraren Torstenson i dec. 1643 oväntadt inföll i landet. Ehuru K. då var bortåt 70 år gammal och hade mycket ringa stöd hos riksrådet och adeln, som ogillat hans yttre politik och önskade fred med Sverige, utvecklade han förvånande beslutsamhet och handlingskraft. Själf anförde han sin flotta, slog i Listerdyb vid Sild 16 maj 1644 en holländsk eskader, som skulle bringa svenskarna hjälp, och deltog l juli s. å. i slaget på Kolberger hejde (se d. o.) vid Femern mot svenska flottan, hvarvid han själf sårades och i följd häraf miste synen på högra ögat. Men man lyckades ej hålla svenska flottan instängd i Kielbukten, och då den fick tillfälle att förena sig med den holländska, led danska flottan nederlag vid Lollands kust 13 okt. Som landets nöd växte dag för dag och den hjälp, som den kejserlige generalen Gallas skulle medföra, ej var till någon nytta, nödgades K. 13 aug. 1645 med Sverige sluta en dyrköpt fred vid Brömsebro, hvarigenom första steget togs till förlusten af de skånska landskapen 13 år senare. Samtidigt måste K. i freden med Nederländerna betydligt reducera öresundstullen. Under de sista åren af K:s regering var landets ekonomiska ställning högst eländig, och konungen blef alltmer beroende af riksrådet. Dessutom hade han stora personliga sorger och förtretligheter. Hans äldste son, vald till konung under namnet Kristian V, dog 1647, och hans mågar togo öppet parti mot K. till förmån för hans förvisade hustru Kirsten Munk. K:s stoft hvilar i det af honom (1613-20) uppförda kapellet i Roskilde domkyrka. K. torde kunna räknas bland Danmarks dugligaste regenter, men hans namn är i folkmedvetandet omgifvet af större glans, än tillbörligt är. Sägnen har utsmyckat hans person och bedrifter, och hans hjältebragder i sjöslaget vid Femern äro nästan h. o. h. uppdiktade. Hans utpräglade personlighet och godmodiga danska väsen gjorde honom till typen för en äkta dansk konung. I sina bref skref han en ypperlig danska samt ådagalade stor kvickhet och skämtsamhet. Till lynnet var han lefnadsglad med öppet sinne för skönhet i natur och konst äfvensom musik, men därjämte med stark benägenhet för dryckenskap och älskog. 1597 förmälde han sig med Anna Katarina af Brandenburg (f. 1575, d. 1612) och hade med henne sönerna Kristian, Fredrik (III) och Ulrik (f. 1611, d. 1633); 4 andra barn afledo i späd ålder. 1615 gifte han sig till vänster med adelsdamen Kirsten Munk (se denna); hon födde honom sonen Valdemar Kristian (f. 1622, d. 1656) och 6 döttrar, men förhållandet bröts 1629 genom hennes otrohet. Döttrarna ingingo äktenskap med rikets främsta adelsmän, som dock vållade konungen mycken förtret därigenom, att de ville betraktas som ett slags högadel. Redan före drottning Annas död och likaledes före Kirsten Munks förvisning från hofvet hade K. emellertid frillor, den sista, Vibeke Kruse, ända till hans egen död. Barnen i dessa förbindelser erhöllo namnet Gyldenlöve (se d. o.). - Af Kristian IV finns en bronsstaty (modellerad af Thorvaldsen) framför Rosenborg i Köpenhamn och en annan (modellerad af K. L. Jacobsen) på Stortorget i Kristiania. K. IV:s egenhændige breve (2,731 till antalet) utgåfvos af K. F. Bricka och J. A. Fridericia i 7 bd 1878-91. Utdrag ur hans dagböcker (i synnerhet 1622-42) ingå i "Danske samlinger", V (1870, 2:a serien III, 1874). Jfr N. Slange, Ord, som saknas under K, torde sökas under C.