Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1371
Kristian
1372
satserna. I stark själfkänsla önskade han frigöra
sig från beroendet af riksrådet, men brydde sig ej om
att skaffa nödvändigt stöd hos de lägre stånden. Han
ville skydda bönderna mot adeln, men plågade dem
samtidigt genom öfver måttan betungande dagsverken
("ægtkjörsler") vid sina många byggnadsföretag.
K:s yttre politik var afgjordt olycklig, emedan han
lät leda sig af småaktigt groll och af fördomsfullhet
gentemot Sverige. Han hyste ständig afund och misstro
till Gustaf II Adolf, som önskade fred i Norden
för att kunna vända sitt rikes kraft mot öster
och ville gemensamt uppträdande med Danmark till
värn för protestantismen. K., som traktade efter
att själf bli herre öfver Östersjön, missunnade
Sverige dess maktutvidgning och föredrog att börja
kriget i Tyskland ensam, litande på Englands och
Frankrikes löften om hjälp och enskilda tyska furstars
försäkringar. Emot riksrådets bestämda gensagor och
enträgna varningar lät han 1625 som hertig af Holstein
välja sig till kretsöfverste i nedersachsiska kretsen
och ryckte kort därefter med en stor här in i norra
Tyskland, säkerligen äfven i hopp om eröfringar åt
sina två söner. I början af fälttåget råkade K. ut
för olyckan att till häst störta ned för fästningen
Hamelns vallar, så att han någon tid sväfvade mellan
lif och död. Detta hämmade hans härs framgång, under
det fienden fick tillfälle att samla krafter. I
den blodiga drabbningen vid Lutter am Barenberg 17
aug. 1626 blef K. trots all sin tapperhet slagen, och
då öfvergåfvo honom de nordtyske furstarna genast,
medan den utlofvade hjälpen från England och Frankrike
uteblef. De kejserliga trupperna öfversvämmade
Holstein, Slesvig och Jylland, understödda af K:s
egen systerson, hertig Fredrik III af Gottorp,
och Wallenstein gjorde stora ansträngningar för
att upprätta en flotta i Östersjön. Men ehuru
adeln svek K., höll denne likväl modet uppe,
fortsatte hårdnackadt striden och lyckades hindra
Wallensteins försök. Ett möte med Gustaf II Adolf i
Ulfsbäcks prästgård i febr. 1629 ledde ej till något
samförstånd, och 12 maj slöt K. fred i Lybeck samt
förband sig att ej vidare blanda sig i Tysklands
angelägenheter. Det olyckliga kriget hade i hög grad
mattat Danmarks kraft - Jylland hade blifvit grymt
sköfladt af fienderna -, och de följande fredsåren
liknade ej dem, som föregingo kriget. Väl fortsatte
K. sina byggnadsarbeten, såsom Eundetaarn (1637-42)
och anläggningen af Kristiansand 1641 samt fästningen
Kristianspris vid Kielbukten (1632), och utfärdade
1643 sin viktigaste lag, "den nye recess", men
hans försök att stärka nationens försvagade krafter
strandade på adelns ovilja, härsklystnad och brist
på fosterlandskärlek. 1634 sökte han förgäfves få
"vornedskabet" upphäfdt på Själland och småöarna,
och det gick ej bättre med planen att aflösa adelns
rusttjänst, som var till föga nytta för försvaret,
med en årlig afgift. Då alltså andra hjälpkällor
saknades, tillgrep K. det olyckliga medlet att på ett
godtyckligt och öfverdrifvet sätt höja öresundstullen,
men retade därigenom Nederländerna mot sig. Då han
vidare (1637) uppträdde som medlare i trettioåriga
kriget och sökte hindra Sveriges maktutvidgning i
norra Tyskland, framkallade han själf ett nytt krig,
som blef ödesdigert för Danmark, i det den svenske
härföraren Torstenson i dec. 1643 oväntadt inföll
i landet. Ehuru K. då var bortåt 70 år gammal och
hade mycket ringa stöd hos riksrådet och adeln,
som ogillat hans yttre politik och önskade fred
med Sverige, utvecklade han förvånande beslutsamhet
och handlingskraft. Själf anförde han sin flotta,
slog i Listerdyb vid Sild 16 maj 1644 en holländsk
eskader, som skulle bringa svenskarna hjälp, och
deltog l juli s. å. i slaget på Kolberger hejde
(se d. o.) vid Femern mot svenska flottan, hvarvid
han själf sårades och i följd häraf miste synen på
högra ögat. Men man lyckades ej hålla svenska flottan
instängd i Kielbukten, och då den fick tillfälle att
förena sig med den holländska, led danska flottan
nederlag vid Lollands kust 13 okt. Som landets nöd
växte dag för dag och den hjälp, som den kejserlige
generalen Gallas skulle medföra, ej var till någon
nytta, nödgades K. 13 aug. 1645 med Sverige sluta en
dyrköpt fred vid Brömsebro, hvarigenom första steget
togs till förlusten af de skånska landskapen 13 år
senare. Samtidigt måste K. i freden med Nederländerna
betydligt reducera öresundstullen. Under de sista
åren af K:s regering var landets ekonomiska ställning
högst eländig, och konungen blef alltmer beroende
af riksrådet. Dessutom hade han stora personliga
sorger och förtretligheter. Hans äldste son,
vald till konung under namnet Kristian V, dog 1647,
och hans mågar togo öppet parti mot K. till förmån
för hans förvisade hustru Kirsten Munk. K:s stoft
hvilar i det af honom (1613-20) uppförda kapellet
i Roskilde domkyrka. K. torde kunna räknas bland
Danmarks dugligaste regenter, men hans namn är
i folkmedvetandet omgifvet af större glans, än
tillbörligt är. Sägnen har utsmyckat hans person och
bedrifter, och hans hjältebragder i sjöslaget vid
Femern äro nästan h. o. h. uppdiktade. Hans utpräglade
personlighet och godmodiga danska väsen gjorde honom
till typen för en äkta dansk konung. I sina bref skref
han en ypperlig danska samt ådagalade stor kvickhet
och skämtsamhet. Till lynnet var han lefnadsglad
med öppet sinne för skönhet i natur och konst
äfvensom musik, men därjämte med stark benägenhet
för dryckenskap och älskog. 1597 förmälde han sig
med Anna Katarina af Brandenburg (f. 1575, d. 1612)
och hade med henne sönerna Kristian, Fredrik (III)
och Ulrik (f. 1611, d. 1633); 4 andra barn afledo
i späd ålder. 1615 gifte han sig till vänster med
adelsdamen Kirsten Munk (se denna); hon födde honom
sonen Valdemar Kristian (f. 1622, d. 1656) och 6
döttrar, men förhållandet bröts 1629 genom hennes
otrohet. Döttrarna ingingo äktenskap med rikets
främsta adelsmän, som dock vållade konungen mycken
förtret därigenom, att de ville betraktas som ett
slags högadel. Redan före drottning Annas död och
likaledes före Kirsten Munks förvisning från hofvet
hade K. emellertid frillor, den sista, Vibeke Kruse,
ända till hans egen död. Barnen i dessa förbindelser
erhöllo namnet Gyldenlöve (se d. o.). - Af Kristian
IV finns en bronsstaty (modellerad af Thorvaldsen)
framför Rosenborg i Köpenhamn och en annan (modellerad
af K. L. Jacobsen) på Stortorget i Kristiania. K. IV:s
egenhændige breve (2,731 till antalet) utgåfvos
af K. F. Bricka och J. A. Fridericia i 7 bd
1878-91. Utdrag ur hans dagböcker (i synnerhet
1622-42) ingå i "Danske samlinger", V (1870, 2:a
serien III, 1874). Jfr N. Slange,
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
