Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1373
Kristian
1374
"K. IV:s historie" (1749), Fridericia, "Danmarks
ydre politiske historie", etc. (2 bd, 1876-81),
K. V. Bruun, "Slaget paa Kolberger heide" (1879),
Bering-Liisberg, "Christian IV. Danmarks og Norges
konge" (1890-91), och A. Larsen, "K. IV:s krige"
(1895).
5. K. V, den föregåendes sonson, son af konung Fredrik
III, konung i Danmark och Norge 1670-99, f. 15 april
1646 på Flensborgs slott, d. 23 aug. 1699, valdes
1650 till tronföljare på riksdagen i Köpenhamn samt
hyllades i Danmark 1655 och i Norge 1656 samt mottog
på sin faders och konungahusets vägnar arf-hyllning i
Kristiania 1661. Han företog 1662-63 en utrikes resa,
hvarvid han besökte bl. a. England och Frankrike,
men hade ej något sinne för att samla politiska
kunskaper, under det han däremot var förtjust
i hofvens prakt och fester. Först 1669 fick han
säte och stämma i konseljen och Höje-steret, och
vid faderns död, 9 febr. 1670, blef han konung. Af
naturen var han rättfram och vänlig, rättrådig och
godmodig (han hade svårt att säga nej till en bön),
men var ej högt begåfvad och dessutom karaktärssvag
samt lät alltför villigt leda sig af sin omgifning,
i synnerhet af modern, hvars bittra hat till Leonora
Kristina (hans faders halfsyster och K. Ulfelds maka)
afhöll honom från att lindra hennes fängelse ända
till moderns död (1685), och senare af sina tyska
gunstlingar (Hahn, Knuth och Arens-torff). Han hyste
höga tankar om sin envåldsmakt, men iakttog också
nitiskt och allvarligt sina plikter som konung. I
likhet med farfadern satte K. värde på att utveckla
ett muntert och praktfullt hoflif, kompletteradt med
en lysande adel. Redan 1671 gaf han upphof till en
ny länsadel af grefvar och friherrar, hvilken skulle
stå i ett särdeles nära förhållande till kronan och
fick stora privilegier just för att höja det kungliga
hofvets glans. S. å. instiftades två nya riddarordnar,
Elefant- och Danne-brogsordnarna, samt upprättades en
rangordning. Den nya adeln skulle helt visst därjämte
vara ett medel till att bryta den gamla adelns makt,
liksom rang-väsendet skulle tjäna till att fastare
förbinda de borgerliga klasserna med kronan. Under
de första sex åren var P. Griffenfeld (se denne) K:s
viktigaste rådgifvare; han både ordnade förvaltningen
och tryggade landets styrelse såväl inåt som utåt; men
hvad som uträttades för landets ekonomiska förkofran
och särskildt för Norge var närmast konungens
halfbroder U. F. Gyldenlöves förtjänst. Tack vare
Grif-fenfelds klokhet kom K. ensam i besittning
af gref-skapen Oldenburg och Delmenhorst (1676). I
det europeiska krig, som hotade efter Ludvig XIV:s
anfall på Nederländerna (1672), ville Griffenfeld
gärna hålla Danmark neutralt eller ock sluta sig till
det mäktiga Frankrike för att därigenom möjliggöra
ett vänskapligt förhållande till Sverige. Men hans
plan mötte motstånd dels hos den svenska regeringen,
dels hos K., hvilken närde ett upprik-
tigt hat till Sverige och hoppades kunna återvinna
de förlorade skånska landskapen. Då han nu 1674
förbundit sig att hjälpa kurfursten af Brandenburg, om
Sverige uppträdde anfallsvis i Tyskland, blef kriget
oundvikligt vid svenskarnas angrepp på Bran-denburg
1675. Vid underrättelsen om svenskarnas nederlag vid
Fehrbellin lät K. vid ett möte i Rends-burg fängsla
hertig Kristian Albrekt af Gottorp, som träffat aftal
med den svenska regeringen, och tvang honom (juli
1675) att utlämna sin här och sina fästningar samt
afsäga sig den suveränitet i Slesvig, som han vunnit
1658. (l dec. 1676 indrog K. hans del af Slesvig.) I
sept. 1675 börjades kriget mot Sverige, och efter
Brandenburgs anvisning an-grepo danskarna fästningen
Wismar, som intogs i dec., delvis till följd af
Griffenfelds uthållighet. Icke desto mindre föll han 3
månader senare i onåd. Han hade nämligen under kriget
fullföljt sin franskvänliga politik utan K:s vetskap
och kunde därigenom ej undgå att drifva ett tvetydigt
spel, som "hos alla oinvigda måste väcka misstankar
om svek och ränker. Då han dessutom på flera sätt
missbrukade sin andliga öfverlägsenhet öfver konungen
och ringaktade dennes uttryckliga anvisningar,
upphetsades K. mot sin framstående statsman och lät i
mars 1676 fängsla honom samt därefter döma honom till
döden, hvilket straff dock mildrades till lifstids
fängelse. Denna hårda behandling stämde så föga med
K:s sedvanliga mildhet, att den förklaras blott af den
djupa missräkning, hvilken beredts honom af den man,
som konungen hade satt sä högt och visat så obegränsad
tillit. K. ville sedan själf taga ledningen om hand
(han "vilde nu vsere sin egen premierminister"),
men hade härtill hvarken nog öfverlägsenhet eller
själfständighet, hvilket naturligtvis framkallade
split och intriger bland hans rådgifvare och bidrog
till både förvaltningens och krigföringens ringa
fasthet. I juli flyttades krigsskådeplatsen till
Skåne, hvarest flera fästningar intogos och invånarna
i stort antal slöto sig till K. Men Karl XI:s seger
vid Halmstad (17 aug.) räddade Halland åt Sverige; och
då K. vid slaget i Lund (4 dec.), efter att ha visat
stort personligt mod, i det afgörande ögonblicket
lämnade valplatsen för att rädda sin egen person,
blef Karl, som höll ut i kampen, äfven där segrare
och Skånes öde beseg-ladt, oaktadt Nils Juels nya
segrar 1677 och U. F. Gyldenlöves framgångar i Bohus
län. Äfven i slaget vid Landskrona (14 juli 1677)
deltog K. och visade personlig tapperhet, men till
ingen nytta. 1679 måste han, öfvergifven af sina
bundsförvanter, underkasta sig Frankrikes vilja och
sluta fred med Sverige, återlämna de landskap han
vunnit och likväl återinsätta hertigen af Gottorp i
hans land och suveränitet. Med denne råkade K. snart
åter i strid och intog 1684 ånyo den hertigliga delen
af Slesvig, men tvangs 1689 att återlämna densamma;
resultatet blef endast, att Holstein-Gottorp slöt
sig ännu närmare till Sverige. Förhållandet till
sistnämnda makt blef dock så godt, att 1690 ett
neutralitetsförbund ingicks till handelns skydd. 1689
lejde K. ut delar af sin här till England och 1692
till kejsaren mot turkarna (ända till 1698). I fråga
om landets inre politik må framhållas utgifvandet af
den "Danske lov" (1683) och den motsvarande "Norske
lov" (1687), upprättandet af ny jordebok (1688)
samt införandet af för hela
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
