1373 Kristian 1374 "K. IV:s historie" (1749), Fridericia, "Danmarks ydre politiske historie", etc. (2 bd, 1876-81), K. V. Bruun, "Slaget paa Kolberger heide" (1879), Bering-Liisberg, "Christian IV. Danmarks og Norges konge" (1890-91), och A. Larsen, "K. IV:s krige" (1895). 5. K. V, den föregåendes sonson, son af konung Fredrik III, konung i Danmark och Norge 1670-99, f. 15 april 1646 på Flensborgs slott, d. 23 aug. 1699, valdes 1650 till tronföljare på riksdagen i Köpenhamn samt hyllades i Danmark 1655 och i Norge 1656 samt mottog på sin faders och konungahusets vägnar arf-hyllning i Kristiania 1661. Han företog 1662-63 en utrikes resa, hvarvid han besökte bl. a. England och Frankrike, men hade ej något sinne för att samla politiska kunskaper, under det han däremot var förtjust i hofvens prakt och fester. Först 1669 fick han säte och stämma i konseljen och Höje-steret, och vid faderns död, 9 febr. 1670, blef han konung. Af naturen var han rättfram och vänlig, rättrådig och godmodig (han hade svårt att säga nej till en bön), men var ej högt begåfvad och dessutom karaktärssvag samt lät alltför villigt leda sig af sin omgifning, i synnerhet af modern, hvars bittra hat till Leonora Kristina (hans faders halfsyster och K. Ulfelds maka) afhöll honom från att lindra hennes fängelse ända till moderns död (1685), och senare af sina tyska gunstlingar (Hahn, Knuth och Arens-torff). Han hyste höga tankar om sin envåldsmakt, men iakttog också nitiskt och allvarligt sina plikter som konung. I likhet med farfadern satte K. värde på att utveckla ett muntert och praktfullt hoflif, kompletteradt med en lysande adel. Redan 1671 gaf han upphof till en ny länsadel af grefvar och friherrar, hvilken skulle stå i ett särdeles nära förhållande till kronan och fick stora privilegier just för att höja det kungliga hofvets glans. S. å. instiftades två nya riddarordnar, Elefant- och Danne-brogsordnarna, samt upprättades en rangordning. Den nya adeln skulle helt visst därjämte vara ett medel till att bryta den gamla adelns makt, liksom rang-väsendet skulle tjäna till att fastare förbinda de borgerliga klasserna med kronan. Under de första sex åren var P. Griffenfeld (se denne) K:s viktigaste rådgifvare; han både ordnade förvaltningen och tryggade landets styrelse såväl inåt som utåt; men hvad som uträttades för landets ekonomiska förkofran och särskildt för Norge var närmast konungens halfbroder U. F. Gyldenlöves förtjänst. Tack vare Grif-fenfelds klokhet kom K. ensam i besittning af gref-skapen Oldenburg och Delmenhorst (1676). I det europeiska krig, som hotade efter Ludvig XIV:s anfall på Nederländerna (1672), ville Griffenfeld gärna hålla Danmark neutralt eller ock sluta sig till det mäktiga Frankrike för att därigenom möjliggöra ett vänskapligt förhållande till Sverige. Men hans plan mötte motstånd dels hos den svenska regeringen, dels hos K., hvilken närde ett upprik- tigt hat till Sverige och hoppades kunna återvinna de förlorade skånska landskapen. Då han nu 1674 förbundit sig att hjälpa kurfursten af Brandenburg, om Sverige uppträdde anfallsvis i Tyskland, blef kriget oundvikligt vid svenskarnas angrepp på Bran-denburg 1675. Vid underrättelsen om svenskarnas nederlag vid Fehrbellin lät K. vid ett möte i Rends-burg fängsla hertig Kristian Albrekt af Gottorp, som träffat aftal med den svenska regeringen, och tvang honom (juli 1675) att utlämna sin här och sina fästningar samt afsäga sig den suveränitet i Slesvig, som han vunnit 1658. (l dec. 1676 indrog K. hans del af Slesvig.) I sept. 1675 börjades kriget mot Sverige, och efter Brandenburgs anvisning an-grepo danskarna fästningen Wismar, som intogs i dec., delvis till följd af Griffenfelds uthållighet. Icke desto mindre föll han 3 månader senare i onåd. Han hade nämligen under kriget fullföljt sin franskvänliga politik utan K:s vetskap och kunde därigenom ej undgå att drifva ett tvetydigt spel, som "hos alla oinvigda måste väcka misstankar om svek och ränker. Då han dessutom på flera sätt missbrukade sin andliga öfverlägsenhet öfver konungen och ringaktade dennes uttryckliga anvisningar, upphetsades K. mot sin framstående statsman och lät i mars 1676 fängsla honom samt därefter döma honom till döden, hvilket straff dock mildrades till lifstids fängelse. Denna hårda behandling stämde så föga med K:s sedvanliga mildhet, att den förklaras blott af den djupa missräkning, hvilken beredts honom af den man, som konungen hade satt sä högt och visat så obegränsad tillit. K. ville sedan själf taga ledningen om hand (han "vilde nu vsere sin egen premierminister"), men hade härtill hvarken nog öfverlägsenhet eller själfständighet, hvilket naturligtvis framkallade split och intriger bland hans rådgifvare och bidrog till både förvaltningens och krigföringens ringa fasthet. I juli flyttades krigsskådeplatsen till Skåne, hvarest flera fästningar intogos och invånarna i stort antal slöto sig till K. Men Karl XI:s seger vid Halmstad (17 aug.) räddade Halland åt Sverige; och då K. vid slaget i Lund (4 dec.), efter att ha visat stort personligt mod, i det afgörande ögonblicket lämnade valplatsen för att rädda sin egen person, blef Karl, som höll ut i kampen, äfven där segrare och Skånes öde beseg-ladt, oaktadt Nils Juels nya segrar 1677 och U. F. Gyldenlöves framgångar i Bohus län. Äfven i slaget vid Landskrona (14 juli 1677) deltog K. och visade personlig tapperhet, men till ingen nytta. 1679 måste han, öfvergifven af sina bundsförvanter, underkasta sig Frankrikes vilja och sluta fred med Sverige, återlämna de landskap han vunnit och likväl återinsätta hertigen af Gottorp i hans land och suveränitet. Med denne råkade K. snart åter i strid och intog 1684 ånyo den hertigliga delen af Slesvig, men tvangs 1689 att återlämna densamma; resultatet blef endast, att Holstein-Gottorp slöt sig ännu närmare till Sverige. Förhållandet till sistnämnda makt blef dock så godt, att 1690 ett neutralitetsförbund ingicks till handelns skydd. 1689 lejde K. ut delar af sin här till England och 1692 till kejsaren mot turkarna (ända till 1698). I fråga om landets inre politik må framhållas utgifvandet af den "Danske lov" (1683) och den motsvarande "Norske lov" (1687), upprättandet af ny jordebok (1688) samt införandet af för hela Ord, som saknas under K, torde sökas under C.