församlingen. Folkmängden vid 1909 års slut utgjorde 10,993 personer. -- 3. Benämning på kyrkan i Jönköpings östra församling (se Jönköping). -- 4. Kapell (Kristine kapell) i Östergötlands län. Se Kvarsebo. Kristina (fi. Ri'stiina), socken vid Saimavattnen, af S:t Michels härad och Mäntyharju domsaga, S:t Michels län, Finland. Landareal 544 kvkm.; befolkningen, finsk, 6,923 pers. (1908). Imperiellt pastorat af 2:a kl., Nyslotts stift, S:t Michels prosteri. -- Om det i K. belägna öfverstebostället Brahelinna se d. o. O. L. (A. G. F.) Kristina, skans i Nya Sverige, anlades 1638 af Peter Minuit på norra stranden af Minquas Kil 3,2 km. från utloppet i Delewarefloden till den nya koloniens skydd. K. förstärktes af guvernören Johan Printz 1645 och af Johan Rising 1655, men då holländarna i sept. s. å. började utföra belägringsarbetet mot K. och snart hade 4 batterier färdiga, måste Rising kapitulera, och härmed var hela Nya Sverige förloradt. L. W:son M. Kristina, svenska drottningar. 1. K., Erik den heliges (d. 1160) gemål, skall enligt Knytlingasagan ha varit dotter till danske konungen Harald Kesjas son Björn Järnsida och Inge den äldres dotter Katarina. Hon är bekant i synnerhet genom den fiendskap, som hon visade mot det nyanlagda klostret i Varnhem. 2. K., Karl Sverkerssons gemål, skall omkr. 1164 ha blifvit gift med denne. Hon var dotter till den skånske stormannen Stig Hvide (Hvitaleder) och Knut Lavards dotter Margareta.

3. K., svensk-dansk-norsk drottning, dotter till kurfursten Ernst af Sachsen och syster till kurfursten Fredrik den vise, f. 24 dec. 1461, d. 8 dec. 1521, förmäldes 1478 med Kristian I:s äldste son, Hans, och kröntes med honom 1483 i Köpenhamn och 1499 i Uppsala. K. var en i flera hänseenden framstående kvinna. Då svenskarna 1501 reste sig mot konung Hans, försvarade hon med stor uthållighet Stockholms slott och uppgaf detsamma först efter åtta månader (maj 1502), tre dagar innan konungen kom henne till undsättning med en flotta. Trots gifvet löfte hölls hon i fångenskap till okt. 1503, då hon af Sten Sture fördes till gränsen. Hon var mycket from och ifrig katolik, stiftade två nunnekloster (i Köpenhamn och Odense) samt uppmuntrade gudlig litteratur (prästen Michaels "rim-værker") och konst (Klaus Bergs altartafla i Odense). Änka sedan 1513, lefde hon på Næsbyhoveds slott vid Odense. En präktig minnesvård, som hon lät utföra öfver sin gemål med bägges bilder, pryder nu deras graf i S:t Knuts kyrka i Odense. 4. K., Karl IX:s andra gemål, Gustaf II Adolfs moder, f. 12 april 1573, d. 8 dec. 1625 på Nyköpings slott, var dotter till hertig Adolf af Holstein-Gottorp och Kristina af Hessen. 27 aug. 1592 förmäldes hon med dåv. hertig Karl, med hvilken hon fick sönerna Gustaf Adolf och Karl Filip samt döttrarna Kristina (död i späd ålder) och Maria Elisabet (gift med hertig Johan af Östergötland). På samma gång som sin gemål kröntes hon i Uppsala domkyrka 15 mars 1607. Efter Karls död öfvertogs styrelsen af K. och hertig Johan, ehuru den i verkligheten fördes af den förra och Gustaf Adolf. Denna regering upphörde dock snart, då hertig Johan på riksdagen i Nyköping 1611 högtidligen afsade sig alla anspråk på kronan och Gustaf Adolf hyllades som myndig konung. I den unge Karl Filips hertigdöme förblef K. däremot regentinna i egenskap af sonens förmyndare. Hennes omsorg om detta sitt älsklingsbarns verkliga eller förmenta rättigheter framkallade åtskilliga tvistigheter med konungamakten, hvilka dock utjämnades genom konungens undfallenhet. Ifrigt motsatte hon sig Gustaf Adolfs giftermål med Ebba Brahe. Efter Karl Filips död (1622) lefde hon i tillbakadragenhet på Nyköpings slott. Hon ligger begrafven i Strängnäs domkyrka. Axel Oxenstierna säger om henne, att hon var "af mod och sinne, hög och ädel, utom det att hon till kroppen var däjlig och välväxt". Men hon hade ett sträft lynne och ansågs ha tillstyrkt många af sin gemåls stränga åtgärder. Hon beskylldes äfven för alltför stor hushållsaktighet. Om K:s lifgeding se d. o. 5. K., dotter till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora af Brandenburg, f. 7 dec. (g. st.) 1626 i Stockholm (dagen anger konungen själf i notifikationsbrefven). Två barn voro tidigare döda, och K. blef sålunda tronarfvinge i kraft af Norrköpings arfförening. Icke desto mindre lät konungen redan 1627, för den händelse att han ej skulle efterlämna någon äkta son, ständerna erkänna K. som "rätta arffurstinna och drottning"; det skedde väl närmast med hänsyn till de anspråk, som kunde uppställas från polsk sida. Tre år gammal, skildes K. från fadern för att aldrig återse honom, och i ett rörande bref af 4 dec. 1630 anförtrodde denne den späda dottern åt rikskansleren A. Oxenstiernas vård, ifall konungen skulle ryckas bort. Detta inträffade förr, än någon kunde ana, och ännu ej sex år gammal kallades K. att bestiga Sveriges tron. Den unga drottningens uppfostran blef en riksangelägenhet. Efter Maria Eleonoras återkomst till Sverige anförtroddes hon till en början åt moderns vård. Men dennas hysteriska och besynnerliga lynne liksom hennes ofta uttalade missaktning för Sverige och svenska folket väckte snart ett berättigadt bekymmer. Redan på 1634 års riksdag anmodades förmyndarna att leda drottningens uppfostran, och på ett ständermöte följande år af gafs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där inskärptes bl. a. utförligt vikten af, att hon uppfostrades icke blott till en god regent, utan äfven till en rättrogen lutheran, att henne bibragtes riktiga föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor", att