Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 1417-1418 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristianstad-Åhus järnväg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon förvärfvade en "god affektion" till rikets
råd, ständer och undersåtar. Efter rikskanslerens
hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Maria Eleonora
skildes från dottern, och dennas vård anförtroddes i
stället åt hennes faster, pfalzgrefvinnan Katarina
(se Katarina, svenska prinsessor 3), som redan under

Fig. 1. Drottning Kristina. Gravyr af J. Falck, efter målning af D. Beck.

moderns frånvaro haft vården om den späda
brorsdottern, men som dog redan 1638. Dylika
slitningar kunde ej annat än störande inverka på
utvecklingen af ett barn, så lifligt, nervöst och
skarpsynt, som K. var; hon lärde sig tidigare, än
man anade, att se och tänka på egen hand. Icke utan
skäl torde därjämte den meningen vara, att den nära
beröring, hvari den unga drottningen kom till den
pfalzgrefliga familjen, bidragit att utveckla den
misstro till den regerande aristokratien i Sverige,
som sedermera utmärkte henne. Ledare af hennes
studier var hofpredikanten Johannes Matthiæ Gothus
(se d. o., 2). Hon inhämtade med en häpnadsväckande
lätthet kunskaperna i synnerhet i språk. Vid tjugu
års ålder talade och skref hon latin, franska, tyska
och holländska; på egen hand lärde hon sig grekiska,
italienska och spanska, men äfven i andra vetenskaper
gjorde hon framsteg. Hon var ett underbarn, som
ingaf de största förhoppningar. Men på samma gång
röjde hon en envishet, en själfrådighet och en
originalitet, som hvarken förmaningar eller straff
kunde ändra. Den motvilja mot bruket af vin och starka
drycker i allmänhet, som utmärkte henne lifvet igenom,
framträdde redan hos barnet och väckte förvåning på
en tid och i ett land, där motsatsen var regel. För
kvinnliga handarbeten förblef hon främmande, men
lärde i stället manliga idrotter. När hon var tolf
år gammal, började A. Oxenstierna undervisa henne
i statssaker;
redan vid späda år fick hon mottaga främmande
sändebud; fjorton år gammal började hon få jämna
underrättelser om regeringsärendenas gång, och vid
sexton år (1643) började hon regelbundet bevista
rådets sammanträden. Hon förstod att tiga med hvad
hon hörde, anfördes med erkännande; "hon är icke som
en kvinnsperson", yttrade rikskansleren en gång,
"utan behjärtad och af ett godt förstånd". Det var
ej lika väl beställdt med hjärtats egenskaper,
och i ett par fall hade, såsom framtiden skulle
visa, ändamålen med hennes uppfostran förfelats;
det hade ej lyckats att inplanta hos henne någon
ortodoxt luthersk fromhet eller någon verklig
kärlek till Sverige och svenska seder. När tiden
nalkades för drottningens öfvertagande af regeringen,
förspordes en viss jäsning i sinnena. Inom de högsta
kretsarna rådde mot det Oxenstiernska inflytandet
en mer eller mindre dold opposition, som samlade
sig kring det pfalzgrefliga huset; präster och
borgare voro afvogt stämda mot adeln, och allmogen
knotade öfver godsafsöndringen till densamma och de
tunga skatterna. Men ingen sammanhållning fanns,
och de förslag, som framställdes till ett ändradt
regeringssätt, voro omogna och opraktiska. Under
dessa förhållanden blef man snart nog ense om att
påskynda drottningens myndighetsförklaring. Det
skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet af 1644,
och den konungaförsäkran K. fick afge blef i själfva
verket mindre bindande än Gustaf Adolfs; icke heller
bekräftade hon 1634 års regeringsform. K. öfvertog
regeringen i ett lysande ögonblick. Det danska kriget
hade tagit ett lyckligare förlopp, än man kunnat
vänta, och från den tyska krigsskådeplatsen kommo ej
längre några budskap om nederlag. Framgångarnas ära
återföll på henne, och om sitt eget inflytande lärde
hon sig tidigt hysa öfverdrifna föreställningar. Ett
par år senare lämnade det franska sändebudet Chanut en
teckning af henne, som blifvit berömd. Han skildrar
den unga flickan, som, brinnande af kärlek till
hög dygd, älskade att lägga sin krona under sina
fötter, men på samma gång aldrig glömde, att hon var
drottning, den lärda damen, som tolkade de svåraste
ställena hos Tacitus och till tidsfördrif lärde sig
grekiska, den ifriga ryttarinnan och jägarinnan,
som förstod likaväl att sköta en häst som att träffa
haren i loppet; han talar om det spefulla och bitande
skämtet, som hon älskade, om hennes vårdslösande af
sitt yttre och om de få timmar hon egnade åt sömnen,
de få minuter hon egnade toaletten; han dröjer
icke minst vid hennes verksamhet i regeringen,
det otroliga inflytande hon utöfvade i sitt råd
och det öfverraskande i att se henne vända sina
grånade rådgifvares sinnen, hvart henne lyste. Det
var en utomordentlig ställning hon intog. Två vägar
öppnade sig för henne: den ena att inrikta sin stora
begåfning till fäderneslandets och statslifvets tjänst
och att fylla de plikter, som därigenom ålades henne;
den andra att hänsynslöst häfda sin rika personlighets
kraf, att lefva som en fri och obunden kvinna, men med
alla en suveräns personliga förmåner, för de syften,
som mest intresserade henne. Redan efter ett par
år var valet gjordt. Hon blef ej en stor drottning,
hon blef en snillrik och excentrisk, men föga lycklig
kvinna, beundrad och begabbad, med som i alla fall
njöt af tillfredsställelsen att fylla världen med
sitt rykte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>