Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristianstad-Åhus järnväg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som har gjort det äfven efter sin död. Hon egnade
sig emellertid till en början med ifver äfven åt
regeringsbestyren, och hon gjorde det allt framgent,
om än med minskadt intresse. Hon ville därjämte regera
själf, och det bragte henne snart i konflikt med
den gamle rikskansleren, hvars storhet skymde hennes
egen. Han förbigicks uppenbart och drog sig tidtals
tillbaka från regeringsbestyren, och onåden sträckte
sig äfven till hans söner. En stor framgång vann
K. mot hela det Oxenstiernska partiet, då hon 1648 med
fyndiga repliker och en orubblig vilja genomdref den
lågbördige Adler Salvius’ utnämning till riksråd. Med
tiden ändrade sig dock ställningen åter. Väl återfick
rikskanslerer aldrig sitt forna inflytande, men hans
förhållande till drottningen blef bättre, och hans
mening kunde åter göra sig gällande, i synnerhet i
utrikespolitiken. Under tiden hade man börjat tala om
drottningens personliga gunstlingar. Den förste och
ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. K. blef
förtjust i honom och öfverhopade honom, sin vana
likmätigt, med ynnestbevis. Diplomaterna visste
berätta, att hon verkligen var förälskad, tills hon
slutligen för att göra ända på talet påskyndade hans
giftermål med pfalzgrefvinnan Maria Eufrosyna. På
själfva regeringen torde han dock ej utöfvat något
större inflytande, och han föll till sist i en onåd,
lika stor som gunsten en gång varit. Mot slutet af
drottningens regering blef en annan ung och ridderlig
kavaljer, Klas Tott, en förklarad gunstling, men hann
ännu mindre att utöfva något politiskt inflytande. I
öfrigt hade K. i Sverige, liksom sedermera i utlandet,
icke alltid lycka i valet af gunstlingar. Hennes
lifliga natur och brist på urskillning kommo henne
att i det fallet begå misstag, af hvilka hon själf
dock hade mest att lida. – Politiken intresserade
sålunda helt visst drottningen och gjorde det ända
till hennes död; det politiska intresset kom henne
gång efter annan att inblanda sig i affärer, som
icke angingo henne, så t. ex. i fejden mellan
franska hofvet och fronden, och tillskyndade
henne förödmjukelser, den ena efter den andra. Men
politiken hade en mäktig medtäflare i intresset
för konst och vetenskap. K. samlade konstverk,
böcker och handskrifter på ett sätt, hvartill man
i Sverige dittills ej haft något motstycke; kejsar
Rudolfs konstkammare i Prag flyttades till Stockholms
slott, och drottningens bokuppköpare reste kring
Europa. Ryktet om den nya vishetsgudinnan flög
kring världen, och lärda från olika länder reste
till Sverige. Dit kommo nederländarna Isak Vossius
och Heinsius, fransmännen Salmasius (Saumaise)
och Bochart, tyskarna Schefferus, som fästes vid den
skytteanska professuren, Conring, Boeclerus och Ravius
för att nämna endast några få, främst bland alla
den store tänkaren Cartesius (jfr i art. Cartesius
fig. å sp. 1233–34, drottning Kristina åhörande ett
föredrag af Cartesius). Äfven en svensk vetenskap
och diktning började framspira; Stiernhielm och
Olof Rudbeck hörde till K:s skyddslingar. De lärde
höllo tidtals sammanträden på Stockholms slott,
och man talade om en akademi. Men främlingarna voro
illa sedda i Sverige: de trakasserade hvarandra, och
det visade sig snart, att för drottningen fattades
en väsentlig förutsättning för att hålla dem kvar,
penningar. De utlofvade pensionerna utföllo icke, och
medel fattades snart för att betala hennes bok- och
handskriftsköp. Andra omständigheter tillstötte,
och efter ett par år lämnade de fleste Sverige;
för dess andliga odling fingo de (med ett och annat
undantag) ringa betydelse, men de skänkte K:s hof
en viss främmande glans. För en person med hennes
kosmopolitiska läggning hade i själfva verket det
torftiga och kärfva fäderneslandet endast ringa
dragningskraft, och för det specifikt svenska saknade
hon sinne; hon älskade alla nationer, plägade hon
säga, och hos dem ingenting annat än dygden. Att få
lefva för konst och vetenskap, ostörd af ledsamma
regeringsbestyr, har tidtals smekt hennes inbillning,
och att härför nedlägga kronan har tilltalat hennes
sinne för det ovanliga. Tanken på en tronafsägelse
har enligt hennes egen utsago tidigt nog uppstått,
och andra omständigheter utom kärleken till konst
och vetenskap tillkommo för att bringa tanken till
mognad. När ständerna 1604 antogo bestämmelsen om
kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning,
att ogift drottning med det snaraste skulle gifta
sig för att fortplanta ätten, och tidigt hade också
K. blifvit föremål för giftermålsplaner. Gustaf
Adolf hade en gång tänkt på en förbindelse mellan
dottern och den dåv. kurprinsen i Brandenburg,
sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om
frågan bedrefvos verkligen, men afbrötos definitivt
1646. Själf hade K. och hennes kusin Karl Gustaf hyst
ungdomstycke för hvarandra, men tidigt nog framträdde
hos den förra en bestämd motvilja mot äktenskap,
och tycket för kusinen svalnade hastigt. Å andra
sidan började ständerna allt enträgnare yrka på
hennes giftermål. Hon nödgades 1647 afge ett slags
förklaring, att hon skulle i det fallet tänka på
hertig Karl, men hennes verkliga planer gingo i en
annan riktning. Frågan togs upp på riksdagen 1649,
då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och
lifliga öfverläggningar egde rum dels med rådet,
dels med ett ständernas utskott. Drottningen
riktade mot rådsherrarna djärfva beskyllningar
för att i hemlighet önska valrikets återinförande;
hon tvangs att tillstå, att hon aldrig kunde förmås
till giftermål, och då hon påmindes, att hon enligt
arfföreningen vore skyldig att gifta sig, genmälte
hon, att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden,
vore det nog. Hon genomdref sin vilja, och Karl Gustaf
utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid
K:s kröningsriksdag följande år (1650), då ständerna
på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga
afkomma för rikets arffurstar. – 1650 års riksdag
ställde därjämte drottningen inför det svåraste inre
samhällsproblem. De ofrälse stånden gjorde sitt första
stora anlopp mot adeln, mot dess privilegier och mot
godsafsöndringen. Drottningen fick spela medlarens
roll och gjorde det skickligt nog, försåvidt det
kunde främja hennes egna planer. Hon gillade vissa
af de ofrälses yrkanden, men när det afgörande ordet
kräfdes, tillkännagaf hon vid ett sammanträde med ett
utskott af de ofrälse, att en reduktion vore omöjlig;
hon förklarade sig emellertid villig att enskildt
mottaga deras protest mot godsafsöndringen och deras
yrkanden i öfrigt. En lösning af frågan hade måhända
varit möjlig, men K. hade visat sig sakna vilja eller
förmåga att främja en sådan. Jäsningen fortfor och fick
ett uttryck följande år i de omogna planer, som man
utan skäl kallat den "messeniska sammansvärjningen".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
