och som har gjort det äfven efter sin död. Hon egnade sig emellertid till en början med ifver äfven åt regeringsbestyren, och hon gjorde det allt framgent, om än med minskadt intresse. Hon ville därjämte regera själf, och det bragte henne snart i konflikt med den gamle rikskansleren, hvars storhet skymde hennes egen. Han förbigicks uppenbart och drog sig tidtals tillbaka från regeringsbestyren, och onåden sträckte sig äfven till hans söner. En stor framgång vann K. mot hela det Oxenstiernska partiet, då hon 1648 med fyndiga repliker och en orubblig vilja genomdref den lågbördige Adler Salvius' utnämning till riksråd. Med tiden ändrade sig dock ställningen åter. Väl återfick rikskanslerer aldrig sitt forna inflytande, men hans förhållande till drottningen blef bättre, och hans mening kunde åter göra sig gällande, i synnerhet i utrikespolitiken. Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. K. blef förtjust i honom och öfverhopade honom, sin vana likmätigt, med ynnestbevis. Diplomaterna visste berätta, att hon verkligen var förälskad, tills hon slutligen för att göra ända på talet påskyndade hans giftermål med pfalzgrefvinnan Maria Eufrosyna. På själfva regeringen torde han dock ej utöfvat något större inflytande, och han föll till sist i en onåd, lika stor som gunsten en gång varit. Mot slutet af drottningens regering blef en annan ung och ridderlig kavaljer, Klas Tott, en förklarad gunstling, men hann ännu mindre att utöfva något politiskt inflytande. I öfrigt hade K. i Sverige, liksom sedermera i utlandet, icke alltid lycka i valet af gunstlingar. Hennes lifliga natur och brist på urskillning kommo henne att i det fallet begå misstag, af hvilka hon själf dock hade mest att lida. -- Politiken intresserade sålunda helt visst drottningen och gjorde det ända till hennes död; det politiska intresset kom henne gång efter annan att inblanda sig i affärer, som icke angingo henne, så t. ex. i fejden mellan franska hofvet och fronden, och tillskyndade henne förödmjukelser, den ena efter den andra. Men politiken hade en mäktig medtäflare i intresset för konst och vetenskap. K. samlade konstverk, böcker och handskrifter på ett sätt, hvartill man i Sverige dittills ej haft något motstycke; kejsar Rudolfs konstkammare i Prag flyttades till Stockholms slott, och drottningens bokuppköpare reste kring Europa. Ryktet om den nya vishetsgudinnan flög kring världen, och lärda från olika länder reste till Sverige. Dit kommo nederländarna Isak Vossius och Heinsius, fransmännen Salmasius (Saumaise) och Bochart, tyskarna Schefferus, som fästes vid den skytteanska professuren, Conring, Boeclerus och Ravius för att nämna endast några få, främst bland alla den store tänkaren Cartesius (jfr i art. Cartesius fig. å sp. 1233--34, drottning Kristina åhörande ett föredrag af Cartesius). Äfven en svensk vetenskap och diktning började framspira; Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till K:s skyddslingar. De lärde höllo tidtals sammanträden på Stockholms slott, och man talade om en akademi. Men främlingarna voro illa sedda i Sverige: de trakasserade hvarandra, och det visade sig snart, att för drottningen fattades en väsentlig förutsättning för att hålla dem kvar, penningar. De utlofvade pensionerna utföllo icke, och medel fattades snart för att betala hennes bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter tillstötte, och efter ett par år lämnade de fleste Sverige; för dess andliga odling fingo de (med ett och annat undantag) ringa betydelse, men de skänkte K:s hof en viss främmande glans. För en person med hennes kosmopolitiska läggning hade i själfva verket det torftiga och kärfva fäderneslandet endast ringa dragningskraft, och för det specifikt svenska saknade hon sinne; hon älskade alla nationer, plägade hon säga, och hos dem ingenting annat än dygden. Att få lefva för konst och vetenskap, ostörd af ledsamma regeringsbestyr, har tidtals smekt hennes inbillning, och att härför nedlägga kronan har tilltalat hennes sinne för det ovanliga. Tanken på en tronafsägelse har enligt hennes egen utsago tidigt nog uppstått, och andra omständigheter utom kärleken till konst och vetenskap tillkommo för att bringa tanken till mognad. När ständerna 1604 antogo bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning, att ogift drottning med det snaraste skulle gifta sig för att fortplanta ätten, och tidigt hade också K. blifvit föremål för giftermålsplaner. Gustaf Adolf hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåv. kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrefvos verkligen, men afbrötos definitivt 1646. Själf hade K. och hennes kusin Karl Gustaf hyst ungdomstycke för hvarandra, men tidigt nog framträdde hos den förra en bestämd motvilja mot äktenskap, och tycket för kusinen svalnade hastigt. Å andra sidan började ständerna allt enträgnare yrka på hennes giftermål. Hon nödgades 1647 afge ett slags förklaring, att hon skulle i det fallet tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gingo i en annan riktning. Frågan togs upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och lifliga öfverläggningar egde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Drottningen riktade mot rådsherrarna djärfva beskyllningar för att i hemlighet önska valrikets återinförande; hon tvangs att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes, att hon enligt arfföreningen vore skyldig att gifta sig, genmälte hon, att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden, vore det nog. Hon genomdref sin vilja, och Karl Gustaf utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid K:s kröningsriksdag följande år (1650), då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga afkomma för rikets arffurstar. -- 1650 års riksdag ställde därjämte drottningen inför det svåraste inre samhällsproblem. De ofrälse stånden gjorde sitt första stora anlopp mot adeln, mot dess privilegier och mot godsafsöndringen. Drottningen fick spela medlarens roll och gjorde det skickligt nog, försåvidt det kunde främja hennes egna planer. Hon gillade vissa af de ofrälses yrkanden, men när det afgörande ordet kräfdes, tillkännagaf hon vid ett sammanträde med ett utskott af de ofrälse, att en reduktion vore omöjlig; hon förklarade sig emellertid villig att enskildt mottaga deras protest mot godsafsöndringen och deras yrkanden i öfrigt. En lösning af frågan hade måhända varit möjlig, men K. hade visat sig sakna vilja eller förmåga att främja en sådan. Jäsningen fortfor och fick ett uttryck följande år i de omogna planer, som man utan skäl kallat den "messeniska sammansvärjningen".