Det var nära, att drottningen s. å. gjort allvar af sin tronafsägelse. Hon framställde sin afsikt i rådet för att kräfva dess samtycke och lät endast med svårighet förmå sig att återtaga sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit, som hon likväl endast i dunkla ord antydde. Redan som barn hade K. enligt egen utsago fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisning, som bjöds henne. Hon hade aldrig varit "lutheran", skref hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet af olika religionsformer bildat sig en religion efter eget hufvud, tills hon under umgänget med högt bildade katoliker, såsom Chanut och Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Huruvida andra, mera världsliga eller personliga motiv inverkade, torde vara svårt att säga. Redan 1651 förtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet afvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka, att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankommo under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin afsikt att bli katolik, och då de nekande besvarade frågan, om henne ej kunde medges att någon gång följa den lutherska religionens bruk, utbrast hon: "då blir det nödvändigt att nedlägga kronan". Ett par främlingar invigdes snart i hennes innersta planer. K:s hälsa hade under öfvermåttet af studier, regeringsbestyr och nöjen länge varit vacklande. En fransk läkare, Bourdelot (se d. o.), som rekommenderats till henne, ankom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes lif under ett sjukdomsanfall och fick del af hennes hemlighet. Han spelade en roll i hoflifvet, förmådde drottningen att afbryta sina lärda sysselsättningar, men hatades också hjärtligt och förtalades af de lärde främlingarna. Längre fram år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel (se d. o.), och genom honom trädde K. i förbindelse med Spaniens konung. Så hade ställningen vid det svenska hofvet blifvit så utomordentligt som möjligt, och K. själf blef ett rof för en sinnesoro, som visade sig i hennes lefnadssätt samt väckte uppseende och förtal. De hemliga katolska sympatierna fingo därjämte i någon mån inverka på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bl. a. valet af ärkehertig Ferdinand till romersk konung och svek därigenom de protestantiska ständernas förväntningar i Tyskland. -- Andra, allmänt kända förhållanden bidrogo att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Med allt sitt snille och skarpsinne saknade K. den verkligt praktiske statsmannens egenskaper, förmågan att bedöma hvad som läte eller icke läte sig göra, den orubbliga viljan att fasthålla ett stort mål. Man kan ej säga, att hennes namn i Sverige är fäst vid en enda betydande reform, och alla hennes med större eller mindre ifver omfattade planer efter afsägelsen voro dömda att misslyckas; det var i det hänseendet något ofruktbart i allt hennes görande. Särskildt visade sig hennes praktiska oförmåga på det finansiella området. Af naturen gifmild, älskade hon att med slösande hand utströ skänker i penningar, donationer och förläningar eller åtminstone löften om det ena eller andra, utan att någonsin kunna bilda sig en klar föreställning om sina verkliga tillgångar. Statshushållningen råkade i en ohjälplig oordning, godsafsöndringen till adeln fortfor äfven efter 1650, och utgifterna för den egentliga hofhållningen flerdubblades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder, lån, anvisningar på ett kommande års inkomster, indragning af löner och anslag m. m. Under sådana förhållanden var det, som hofvet på grund af en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till Uppsala. Här tillkännagaf K. i febr. 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att ofördröjligen nedlägga kronan. Alla invändningar voro fruktlösa, ständerna sammankallades till början af maj, och K. sysselsatte sig ifrigt med frågan om sitt blifvande underhåll. 1 juni daterades såväl hennes egen afsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bl. a. full suveränitet för sin person och domsrätt öfver sitt hoffolk samt befriades från ansvar för den skuld, hvari riket under hennes tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gottland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de s. k. taffelgodsen i Pommern. Drottningen egde tillsätta domare och ämbetsmän, äfven de kyrkliga, samt af underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkr. 200,000 riksdaler (omkr. 800,000 kr.). Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick ej afhända kronan någon del af desamma. 6 juni skedde den högtidliga afsägelseakten, och samma dag kröntes Karl X. K. efter afsägelsen. Dagen efter afsägelsen lämnade K. Uppsala. En eskader låg redo att föra henne till Tyskland, men hon föredrog landvägen. Redan året förut hade hon låtit utskeppa ett antal tapetserier, andra konstföremål, böcker, handskrifter m. m., och nu fick ett annat fartyg bortföra resten af de konstföremål och dyrbarheter hon ville taga med sig. Hon gjorde tämligen rent hus på Stockholms slott; dock kvarlämnades bl. a. ett rätt stort antal taflor. Själf färdades hon i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, resan genom Tyskland och Nederländerna till Belgien, där hon tillsvidare slog sig ned i Antwerpen. Här uppackades hennes konstsaker och böcker, men en mängd dyrbarheter måste snart säljas eller pantsättas för att bestrida hennes penningbehof. Bortsedt härifrån, tycktes allt te sig lysande och leende för den svenska drottningen. Beundrares uppvaktningar, nöjen och förströelser af olika slag aflöste hvarandra. Mot slutet af året begaf hon sig till Bruxelles och aflade där julnatten 1654 i hemlighet sin katolska trosbekännelse. På våren 1655 uppsteg på påfvestolen under namnet Alexander VII kardinalen Chigi, med hvilken hon tidigare stått i förbindelse. Hos honom sökte den spanske konungen åt de katolska makternas ryktbara skyddsling bereda ett henne värdigt mottagande, men påfven kräfde en offentlig öfvergång till katolska kyrkan, och K. dröjde, så länge hon hade hopp att få sitt underhåll från Sverige ordnadt på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon omsider upp från Bruxelles, omgifven af ett lysande följe utlänningar, och aflade 3 nov. (n. st.) i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Så ställdes färden till Italien, och