hennes resa genom landet blef ett oafbrutet triumftåg. Mot slutet af året anlände hon till Rom, höll där 23 dec. (n. st.) sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men skref sig allt framgent endast Kristina Alexandra. Hon slog sig tillsvidare ned i palazzo Farnese. Här ämnade hon, enligt egen utsago, njuta af lugnet, egna sig åt upphöjda betraktelser och från den trygga hamnen åskåda dem, som ännu skakades af lifvets stormar. Men annorledes vardt det henne beskärdt. K. blef aldrig den kyrkans lydiga dotter, som påfven väntat. Hennes fördomsfrihet och frispråkighet stötte de fromme; man hade drömt om en rik gäst, som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningförlägenhet blef snart en känd sak. Hon omgaf sig med ett litet hof, som, utvaldt med föga urskiljning, snart blef en skandal i Rom. Både betjäning och hofherrar bestulo och plundrade henne, det goda förhållandet till påfven stördes, och politiska hugskott började snart sysselsätta hennes oroliga hufvud. Den nära förbindelsen med Spanien afbröts, och hon vände sina blickar i stället till Frankrike. Dit begaf hon sig 1656 och fick ett lysande mottagande. Hon väckte uppseende och beundran och gjorde på en kvinnlig iakttagare närmast intrycket af "en vacker pojke". Med Mazarin inlät hon sig i hemliga planer, åsyftande ett eröfringståg till Neapel, den tiden en spansk besittning, planer, som den sluge kardinalen åtminstone för syns skull tycktes gynna. Hon återvände till Italien, men uppträdde åter 1657, den gången föga välkommen, i Frankrike. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau, och där var det som hon, utöfvande en suveräns höghetsrätt, 10 nov. lät på ett upprörande sätt döda sin förste hofstallmästare Monaldesco (se d. o.), som, efter hvad man antager, utom annat till Spanien förrådt hennes politiska planer. Trots den förbittring, som denna gärning uppväckte, stannade hon kvar till följande vår, då hon återkom till Italien; planerna på Neapel hade under tiden gått upp i rök. I Rom flyttade hon 1659 till palazzo Riario (numera palazzo Corsini) på högra Tiberstranden, som sedermera blef hennes stadigvarande bostad, och här kunde omsider hennes samlingar ordnas och uppställas. En annan förändring i hennes lif inträdde samtidigt. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra äfven gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en rikt begåfvad man och en inflytelserik politiker. Hon fattade för honom en djup böjelse, och han blef den ende man, som K. verkligen älskat. Han blef därjämte hennes oumbärlige rådgifvare, reformerade hennes hof och bragte en viss reda i hennes trassliga ekonomiska förhållanden. Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X dog helt oväntadt 1660, och K. ansåg sig personligen böra bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer; dock måste hon afstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arfsanspråk, för den händelse att den unge konungen skulle dö. Det väckte en storm af förbittring; hon nödgades återtaga inlagan, och ständerna uppsatte en eftertrycklig protest. Efter någon tids vistelse i Norrköping begaf hon sig våren 1661 till Hamburg, där hon stannade omkr. ett år och genom ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira sökte ordna sina affärer. Först 1662 återkom hon till Rom. Hon hade emellertid kommit på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI, som gjorde allt hvad på den ankom att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Icke desto mindre beslöt hon sig för att ännu en gång besöka sitt fädernesland. Hon lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg och kom 1667 till Sverige, men möttes snart af ett förbud att medföra någon katolsk präst eller att annat än i hemlighet hos den franska beskickningen åhöra mässan. Hon lämnade förbittrad sitt gamla fädernesland, som hon aldrig återsåg, men stannade ännu en gång öfver ett år i Hamburg. Det är från denna senare vistelse därstädes, som man har bevarad en rad bref till Azzolino, hvilka öfver hennes karaktär kasta en annan dager, än den, hvari hennes lefnad i öfrigt ställt henne. Det var vidare här, som jämte mycket annat den sällsamma planen sysselsatte hennes inbillning att efter Johan Kasimirs afsägelse bli vald till hans efterträdare i Polen. Hennes kandidatur blef emellertid aldrig på allvar framställd, och hon synes ha upptagit denna motgång med mycken sinnesro. Hon återkom 1668 till Rom för att icke vidare lämna denna stad. Omtanken om hennes underhåll hade varit ett hufvudmotiv för hennes båda besök i Sverige. Hon hade i själfva verket grundade skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet af 1670-talet inlämnad afräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60,000 rdr om året i inkomst i stället för de beräknade 200,000. K. hade därjämte en dryg förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän samt agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Somliga guvernörer, såsom P. Appelman i Pommern, bedrogo henne skamligt. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gottland utarrenderade; äfven för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger af krigens förödelser, och Gottland intogs 1675 af danskarna. Det var under dessa förhållanden, som hon gjorde ett par sällsamma försök att trygga sina intressen. 1659 uppgjorde hon sålunda en visserligen snart öfvergifven plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning af svenska Pommern, och 1678, då hon ansåg, att Sveriges tyska besittningar voro oåterkalleligt förlorade, önskade hon få dem öfverlåtna åt sig mot afstående af sina öfriga underhållsländer och sina fordringsanspråk på svenska kronan och verkade för saken genom ett särskildt ombud. Men därjämte underhandlade hon med den svenska regeringen snart sagdt från första stunden till den sista om utbyte af underhållsländerna antingen mot ett större kapital eller mot en årlig ränta eller slutligen mot hertigdömet Bremen. Det var icke med små kraf, som hon uppträdde. Gamla och nya fordringar beräknades en gång till nära 12 1/2 mill. riksdaler. Det var lätt för den svenska regeringen att styrka vissa kraf, men andra hade bättre grund, och Karl XI sökte, så godt han kunde, tillfredsställa K. Så anvisades åt henne gång