efter annan ej så obetydliga penningsummor, och ett
verkligt bytesaftal kom slutligen till stånd. I
stället för Öland, som återlämnades till svenska
kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen,
som i årlig afkastning beräknades lämna 20,000 rdr,
hvarjämte en årlig inkomst af ytterligare 12,000 rdr
anvisades åt henne från andra delar af Bremen, och
man ansåg i Sverige, att hennes ersättningsanspråk
härmed borde vara till fullo godtgjorda. Hon hade
därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gottland och
Ösel samt lyckades under de sista åren i Johan Paulin
Olivekrans finna en duglig generalguvernör. -- De sista
tjugu åren tillbragte K. som sagdt i Rom. Hon följde
alltjämt politiken med intresse, men afhöll sig från
de försök till aktivt ingripande, som ådragit henne
så många förödmjukelser; sin mening yttrade hon
stundom på ett sätt, som hedrade henne, så t. ex. i
ett berömdt bref till den franske statsmannen Terlon,
hvari hon ogillade Ludvig XIV:s förföljelse mot de
franske protestanterna. Men små konflikter trädde
i stället. Hennes högmod, fåfänga och intriglusta
bragte henne på spänd fot med den romerska adeln,
hennes skarpa tunga skaffade henne fiender, och
hennes sista år stördes af en bitter strid med påfven
Innocentius XI (om den s. k. kvartersfriheten). Med
större sympati kan man följa hennes verksamhet
för vetenskap och konst, låt vara att hon själf af
nyfikenhet stundom förirrade sig i guldmakeriets och
alkemiens mysterier. Hennes bok- och konstsamlingar
hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Sin
tids vetenskapliga sträfvanden kom hon till mötes på
ett erkännansvärdt sätt -- hon uppträdde alltjämt som
mecenat --, och i Italiens litterära lif har hon spelat
en roll. Hon instiftade 1674 en "kunglig akademi"
(accademia reale), som bl. a. skulle verka för
italienska språkets renande och smakens förädling
och som efter hennes död kan sägas ha återuppstått
i arkadiernas sällskap (se
Arcadia). Själf saknade
hon icke litterär begåfning; hon förde en omfattande
korrespondens med furstar, statsmän och lärda och
egde en lysande brefstil. Pä äldre dagar sysselsatte
hon sig med sin själfbiografi, som dock ej fördes
fram utöfver barnaåren. I enlighet med tidens
smak sammanfattade hon sin lifserfarenhet och
sin lefnadsvishet i tänkespråkens form och lämnade
efter sig två samlingar af dylika under titlarna
Ouvrage de loisir och
Sentiments ("Drottning
Christinæ moraliska tankar", öfv. af A. Säfström,
1756). Hon brukade i de böcker hon läste nedskrifva
sina reflexioner, och dessa ha stundom värde som
biografiska dokument. Hon blef på ålderdomen en liten
tjock, vårdslöst klädd gumma med skäggstrån på hakan,
men tillhörde alltjämt Roms sevärdheter, och hennes
residens var en nyhetsmarknad, åtminstone hvad
Tyskland och norra Europa angick. För hennes lifliga
sinne var ålderdomen en afskräckande börda, och hon
bar den knappast med värdighet, men oförskräckt, som
hon alltid varit, motsåg hon döden med lugn. Efter
en kort sjukdom afled hon 9 april (g. st.) 1689 och
begrofs med stor högtidlighet i Peterskyrkan, där
en smaklös minnesvård sedermera restes öfver henne
(se fig. 2). Till universalarfvinge insatte
hon Azzolino, snm emellertid s. å. följde henne
i grafven. Hennes samlingar äro skingrade. Hennes
handskrifter befinna sig i Vatikanen, men hennes
böcker äro spridda kring
Europa. Konstsamlingarna öfvergingo snart i familjen
Odescalchis ego, men de dyrbaraste taflorna såldes
till hertigen af Orléans (regenten) och blefvo efter
hans död skingrade; många befinna sig numera i
Fig. 2. Minnesvården öfver drottning Kristina i
Peterskyrkan i Rom.
England. Af hennes egna papper -- mycket brändes af
Azzolino -- befinner sig en del fortfarande i familjen
Azzolinos ego; en annan del tillföll kardinal Albani
och har efter sällsamma ödets växlingar hamnat hos
medicinska fakulteten i Montpellier.
Litteraturen om K. är ofantligt rik; bidrag titt
densamma finnas på de flesta europeiska språk, och
endast de viktigaste kunna här anföras. 1675 utkom i
Paris det arbete, som under det förkortade namnet
"Mémoires de Chanut" ända till senare tid legat
till grund för skildringen af K:s senare regeringsår
(se vidare om detta arbete
Chanut). Bland samtida
skildringar må i öfrigt anföras engelske ambassadören
Whitelockes "A journal of the swedish embassy in
the years 1653 and 1654" (ny uppl. 1855). 1751--60
utgaf J. Arckenholtz i 4 bd under titeln "Mémoires
de Christine, reine de Suède" (äfven på tyska)
en publikation, som alltjämt är en hufvudkälla för
hvarje framställning af K:s historia både före och
efter afsägelsen och som
