under tiden för dess tillvaro något mer än 5,200 studerande efter afslutade studier utgått som missionärer inom skilda missionssällskap och kyrkosamfund. I Sverige har en kristlig studentförening existerat sedan början af 1850-talet, då den s. k. Lördagsföreningen grundades i Uppsala. 1884 tillkom student-missionsföreningen därstädes och ett par år senare en motsvarande i Lund. Under intryck från de kristliga studentmötena i olika länder, särskildt Amerika och Japan, samt i anslutning till student-missionsföreningarna i Uppsala, Lund, Kristiania och Köpenhamn hölls det första studentmötet med kristligt program i Hilleröd i Danmark 1890. Det efterföljdes af en rad nordiska möten af samma slag i de olika länderna under ständigt växande anslutning. Det senaste, i Sorö 1903, besöktes af nära 500 deltagare. På grund af den politiska spänning, som inträdde i samband med unionens upplösning, har intet sådant sedan dess hållits. Representanter för de kristliga studentförbunden i de 4 nordiska länderna sammanträdde dock 1908 i Alingsås och beslöto att 1910 hålla ett nordiskt möte med ett antal deltagare ej öfverstigande 120, hvilket ock kom till stånd å Herlufsholm i Danmark. Enligt en vid mötet i Sorö gifven anvisning om anordnande af nationella möten hölls det första svenska studentmötet med kristligt program 1905 å Bjärka-Säby. Sådana möten ha sedan hållits 1907 och 1909 i Huskvarna, det sista med omkr. 200 deltagare. Sedan 1901 äro de olika kristliga, studentorganisationerna i Uppsala sammanslutna i Uppsala kristliga studentförbund, som (1911) räknar 227 medlemmar. Motsvarande organisation i Lund, som daterar sig från 1902, omfattar 140 medlemmar och Stockholms kristliga studentförbund, grundadt 1904, ett 50-tal. Jämte det i Göteborg 1909 bildade motsvarande förbundet äro dessa sammanslutna under ledning af Styrelsen för Sveriges kristliga studentrörelse. -- I nära samband med denna står den Kristliga gymnasiströrelsen, som sedan 1904 har till organ månadstidningen "Uppåt" (redigerad af filos. kandidaten K. A. Hallström). Gymnasistmöten med kristligt program ha hållits sedan 1900, motsvarande möten för seminarister sedan 1907. En gren af Uppsala kristliga studentförbunds arbete är känd under namnet Korstågsrörelsen. Den har uppstått i samband med de senare årens ökade lifaktighet inom den svenska kyrkan och under intryck från Huskvarna-mötet 1907. Mottot "Sveriges folk -- ett Guds folk", vidare utveckladt i broschyren "Kyrkotanken" (af filos. licentiaten Manfred Björkquist), blef det tändande och enande ord, som sommaren 1909 förmådde 56 Uppsalastudenter att företaga resor i skilda delar af landet, hvarunder de, i de flesta fall på inbjudan af prästerskapet, besökte 245 församlingar och där höllo föredrag, afsedda att väcka känslan af ansvar för det svenska folkets, i främsta rummet ungdomens, vinnande och bevarande åt kristen tro. Ledningen af detta "korståg", liksom äfven af det, som ett 80-tal studenter, somliga äfven från Stockholm och Lund, företogo 1910, hvarunder omkr. 600 församlingar besöktes, omhänderhafves af en underafdelning inom Uppsala kristliga studentförbund, Kyrkliga frivilligkåren, med organ i halfmånadstidningen "Vår lösen". Rörelsens idéer ha tagit sig uttryck också i den 1910 inrättade och af M. Björkquist ledda folkhögskolan i Hampnäs (Själevad, Ångermanland). ^{K. F--s.} Kristlig fornkunskap, en till kyrkohistorien hörande disciplin, som emellertid genom materialets vidlyftighet och vetenskapliga bearbetningar vuxit ut till en själfständig del af den teologiska vetenskapen. Olika åsikter råda såväl om tiden i kyrkans historia, med hvilken den kristliga fornkunskapen har att sysselsätta sig, som också om materialet för dess behandling. Den tyske kyrkohistorikern Walch (d. 1784) inskränker tidsområdet till de tre första århundradena (till kejsar Konstantin); flertalet arkeologer har utsträckt tiden till Gregorius den stores död, 604. Äfven rörande materialet råder stor meningsolikhet. Somliga hänföra dit icke blott seder, bruk, gudstjänstliga handlingar, heliga föremål, klädedräkt o. d., utan äfven kristendomsförföljelser, munkväsen o. d. Å andra sidan inskränker t. ex. Rosenkranz (d. 1879) materialet endast till kulten. Den mest gängse meningen är, att till den kristliga fornkunskapen material höra: 1) den kyrkliga författningen (prästämbetets uppkomst och utveckling, skillnaden mellan klerus och laici o. s. v.), 2) kulten (predikan, bön, sakramentsförvaltning, sång, kyrkliga högtidsdagar, ceremonier, kyrkobyggnader och kyrkoprydnader o. s. v.), 3) den kyrkliga seden (botpraxis, äktenskaps-, dop-, begrafningsritus o. s. v.). Genom upptäckterna i katakomberna har utbildat sig en särskild kristlig konstarkeologi. Det mest betydande äldre arbetet af arkeologiskt innehåll torde vara Durandus' (d. 1296) "Rationale divinorum officiorum". Det är dock först under den nyare tiden man egentligen kan tala om dylika arbeten. Bland dem må nämnas Jos. Bingham, "Origines ecclesiasticæ, or the antiquities of Christian church" (10 bd, 1708--22), J. Chr. W. Augusti "Denkwürdigkeiten aus der christlichen archäologie" (12 bd, 1817--31), Otte, "Handbuch der christlichen kunstarchäologie" (5:e uppl. i 2 bd, 1883--84), Kraus, "Realencyklopädie der christlichen altertümer" (2 bd, 1882--86) och "Geschichte der christlichen kunst" (afslutadt af J. Sauer, 2 bd, 1896--1908) och, bland smärre lexikaliska arbeten, Martigny, "Dictionnaire des antiquités chrétiennes" (1865). ^{J. P.} Kristlig socialism och Kristligt sociala sträfvanden äro beteckningar för i öfrigt skiftande socialekonomiska och socialpolitiska strömningar. Uttrycket "kristlig socialism" är mindre lämpligt; de rörelser och partiorganisationer, som sedan strax före midten af 1800-talet gått under namnet af "kristligt socialistiska", ha nämligen endast i undantagsfall förtjänat denna beteckning, försåvidt man gör begreppet socialism liktydigt med ett principieillt motstånd mot den privata eganderätten i allmänhet till förmån för en kollektivistisk (eller kommunistisk) gestaltning af de ekonomiska samhällsförhållandena (jfr Kollektivism, Kommunism och Socialism). För öfrigt kan det ej med framgång häfdas, att kristendomen vare sig teoretiskt stödjer eller motsätter sig en sådan omgestaltning. -- Hvad som däremot ganska allmänt utmärkt dessa kristligt sociala läro- och verksamhetsriktningar, är, att de gjort front mot den ytterliggående individualismen, särskildt sådan denna