framträdt i manchesterskolans principer. Rent filantropiska rörelser och anstalter under kristliga auspicier böra skiljas från den kristligt sociala rörelsen; och denna bör begränsas till de idériktningar och organiserade sträfvanden, som i namn af kristendomens etiska grundsatser åsyfta mer eller mindre vidtomfattande sociala reformer, genomförda antingen med statshjälp eller med själfhjälp eller också med samverkan mellan dem båda. -- Dessa idériktningar och sträfvanden kunna ställas i viss belysning af särskildt den medeltida kyrkans bemödanden att höja kroppsarbetets värdighet och anpassa det ekonomiska lifvet efter kristendomens lära. Deras framträdande och utveckling stå emellertid i omedelbart sammanhang med dels 1800-talets industrialism och dennas samhälleliga missförhållanden, dels den socialistiska agitationen, hvars allmänna samhällskritik, liksom dess i viss utsträckning materialistiska och antireligiösa karaktär, i hög grad bidragit att väcka det sociala intresset hos kyrkornas män. Sismondi (1773--1842), tillhörande den reformerta kyrkan, var en bland de förste, som af religiösa skäl utdömde det extrema "laissez-faire", och inom Frankrikes katolska värld intaga saint-simonisten Buchez och abbé Lamennais platsen som den kristligt sociala rörelsens föregångare, medan i England Carlyles förkastelsedomar öfver industrialism, ekonomisk liberalism och social egoism uppburos af en mäktig religiös känsla. -- Själfva namnet "kristlig socialism" har sin egentliga upprinnelse i England, näml. inom den krets af präster, jurister o. a., som i slutet af 1840-talet, sedan chartismen (se d. o.) för sista gången flammat upp, särskildt under inflytande af händelserna i Frankrike -- enkannerligen "nationalverkstäderna" -- samlade sig kring tanken på upprättande af kooperativa produktionsföretag, egda och drifna af arbetarna själfva (jfr Kooperation). Denna grupp, som 1849 bildade Sällskapet för befrämjande af arbetarassociationer, bestod af bl. a. F. D. Maurice, Ch. Kingsley och J. M. Ludlow. De kallade sig kristliga socialister för att därmed tillkännage sin afsikt "att bringa den osociala kristendomen och den okristliga socialismen på bättre vägar" samt rädda samhället undan den ensidiga individualismens fara. I synnerhet indirekt hade denna kristliga sociala rörelse en afsevärd socialpolitisk betydelse. Efter midten af 1800-talet växa de kristligt sociala sträfvandena fram i olika länder, inom den romersk-katolska såväl som inom de protestantiska kyrkorna. Naturligt nog framträda de med hvar sin kyrkovärlds särkynne. Inom den romersk-katolska kyrkan åsyfta, på grund af katolicismens allmänna karaktär, de sociala sträfvandena icke endast en omändring af de med arbetarfrågan sammanhängande förhållandena, utan också en omdaning af hela samhällslifvet på religionens och familjens grundval samt under ledning af kyrkans oinskränkta auktoritet. Visserligen utmärker sig den sociala katolicismen ofta nog för en skarp kritik af det kapitalistiska produktionssystemet, penningräntan, hvilken i viss utsträckning blir, liksom under medeltiden, brännmärkt som ocker (se d. o.), frihandeln och frikonkurrensen, men som regel vill den ingalunda upphäfva grunderna för den nuvarande ekonomiska samhällsordningen (såsom den privata eganderätten, arfsrätten, lönesystemet). Ett hufvudmoment i dess program är det korporativa systemet: yrkesorganisationer, blandade (arbetsgifvare och arbetare) eller särskilda, men parallella. Dessa organisationer skola utöfva bestämmandemakten inom vederbörande yrkesområden, fastställa arbetstid, lönesatser etc., hvarförutom de skola som valkorporationer utgöra en ny grundval för det politiska lifvet. F. ö. ges det här två hufvudriktningar: en mer individualistisk eller ekonomiskt liberal sådan, hvars utgångspunkt dock är väsentligt skild från manchesterskolans, samt en annan -- f. n. den starkaste --, hvars program åsyftar ett mer eller mindre långtgående statsingripande och i öfrigt företer en viss statssocialistisk prägel. Den socialreformatoriska katolska rörelsen fick sin pontifikala sanktion genom Leo XIII:s encyklika Rerum novarum af maj 1891, hvilken, utan att bryta med den mer individualistiska åskådningen, gaf ett ganska vidt svängrum åt statens rätt att inskrida för främjande af en rättfärdigare gestaltning af produktions- och fördelningsförhållandena. I Frankrike och Belgien har den mer ekonomiskt liberala riktningen haft sin styrka tack vare F. Le Play och hans meningsfränder nationalekonomerna Cl. Jannet och Ch. Périn. I Frankrike fick dock den af grefve de Mun o. a. ledda gruppen Catholiques sociaux ett på samma gång statsinterventionistiskt och patriarkaliskt kynne, medan den 1896 framträdande Démocratie chrétienne företer en mer demokratisk prägel. Den af M. Sangnier 1899 igångsatta rörelsen "Sillon" (plogfåran) fick, med sitt korporativ-socialistiska och i flera afseenden progressistiska program, stark fart, särskildt bland ungdomen, men beslöt 1910, efter undfångna förebråelser från påfven, frivilligt sin egen upplösning. I Belgien kom i slutet af 1860-talet till stånd en på själfhjälps- och välgörenhetsprincipen grundad föreningsrörelse, Fédération catholique; och i början af 1890-talet uppstod, under ledning af seminarieprofessorn Pottier och abbé Daëns, ett kristligt folk- och arbetarparti med utprägladt progressistisk läggning. Den katolsk-sociala rörelsen i Tyskland är från sitt första framträdande oupplösligt förbunden med biskopen i Mainz frih. v. Kettelers (se d. o.) namn. I sin berömda bok "Die arbeiterfrage und das christentum" (1864) framlade han, efter en motivering, som tydligt gaf till känna en stark påverkan af Lassalle, ett positivt socialpolitiskt program, som sedermera vidgades dels af honom själf, dels af hans medarbetare, domkapitularen Moufang. I början af 1870-talet uppblomstrade en omfattande katolsk-social föreningsrörelse. Den gick snart tillbaka, men efterträddes af motsvarande rörelser bland arbetare, småborgare och bönder. Inom det katolsk-sociala Tyskland, som partipolitiskt närmast hör hemma hos centern (se d. o.) och socialpolitiskt följer ett moderat framstegsprogram, möta vi f. n., jämte andra organisationer, den kvantitativt starka Volksverein für das katholische Deutschland samt gesällföreningarna och arbetarföreningarna; de sistnämndas fackafdelningar (de katolska fackföreningarna) räknade 1909 omkr. 130,000 medl. De interkonfessionella kristliga fackföreningarna (se Fackförening) ha en katolsk medlemsmajoritet; striden om de katolske arbetarnas kyrkliga tillåtelse att tillhöra dem är f. n. afstannad. Österrike har en riks- och kommunalpolitiskt mäktig katolsk-social rörelse, som där antagit en antisemitisk karaktär, skarpare än i Tyskland. Den af frih. v. Vogelsang ledda skolan höll strängt på den