medeltidskyrkliga principen mot penningräntan och ifrade för en korporativ indelning af samhället. Den av prins Liechtenstein och wienborgmästaren Lueger (d. 1910; se d. o.) företrädda riktningen har med framgång följt ett progressistiskt socialpolitiskt program, hvilket gjort sig särskildt gällande inom Wiens kommunala lif. Den österrikiska kristligt sociala rörelsen, med hvilken de kristliga fackföreningarna -- 90,000 medl. 1909 -- sammanhänga, har sin medelpunkt i de stora allmänna katolikdagarna. Schweiz har en katolsk-social rörelse af demokratiskt framstegsvänligt kynne. Inom Storbritanniens och Nord-Amerikas katolska värld ha näppeligen några större motsvarande organisationer framträdt. Däremot ha de socialreformatoriska intressena haft mäktiga förespråkare i särskildt kardinalerna Manning (Storbritannien) och Gibbons (Förenta staterna) m. fl. Inom den protestantiska världen utmärkas ju de kristligt sociala sträfvandena icke af samma undergifvenhet under kyrkans auktoritet som inom den romersk-katolska. Den protestantisk-sociala rörelsen är mindre enhetlig och åsyftar ej heller, på samma sätt som den katolska, hela samhällets omdaning efter gifna normer. Trots den allmänt utbredda uppfattningen om protestantismen som i så väsentlig grad individualistisk, såsom själfhjälpens religion, har på dess mark vuxit upp äfven en kristligt social rörelse af statssocialistisk karaktär. Och undantagstyperna af kristligt sociala sträfvanden med rent kollektivistiskt program uppträda framför allt inom protestantismen. Den protestantiskt sociala rörelsen, som tagit fart i England, kom längre fram att spela en större roll i Tyskland. Där förbereddes den af inre-missionsvännerna Wichern och Huber; den sistnämnde, en kooperationens föregångsman i Tyskland, stod under särskildt inflytande af Maurice och dennes meningsfränder. 1877 utkom pastor E. Todts "Der radikale deutsche sozialismus und die christliche gesellschaft", hvilket arbetes tendens framgår af den epigrammatiskt formade satsen, att socialismen vore patologien, som beskrefve de sociala sjukdomarna, och evangelium terapien: läran om deras botande. Tillsammans med nationalekonomerna A. Wagner och E. Meyer, hofpredikanten A. Stöcker o. a. bildade Todt s. å. Zentralverein für sozialreform auf religiöser und konstitutionell-monarchischer grundlage. Stöcker blef den ledande kraften. Genom hans bemödanden bildades ett kristligt socialt arbetarparti, med ett socialreformatoriskt och statssocialistiskt, men i öfrigt konservativt program, talrika evangeliska arbetarföreningar kommo till stånd, särskildt i Rhentrakterna, och 1890 åvägabragtes den årligen sammanträdande Evangelisch-soziale kongress. Till dessa möten ha samlats präster och universitetslärare från skilda fakulteter (såsom Harnack, Ad. Wagner, Schmoller, Schulze-Gævernitz, H. Delbrück) o. a. Betydelsefulla meningsutbyten öfver sociala politiska frågor ha därunder egt rum. Stöckers verksamhet gick alltmer i konservativ riktning. Det program, som hans nu försvunna "kristligt sociala parti" antog 1895 (i Eisenach), erhöll en i ännu högre grad antiliberal, antisemitisk, agrarisk och mellanståndsvänlig affattning än förut. Samtidigt gjorde sig de unga, socialt och politiskt framstegsvänliga evangelisk-sociala krafterna allt mer gällande vid de nämnda kongresserna. Förgrundsmannen bland dem var Fr. Naumann (f. 1860), en mångsidigt begåfvad och bildad präst ur inre-missionen. Han ansåg sig visserligen ej kunna bygga något socialekonomiskt system med material, uteslutande hämtadt från kristendomen; men han visste, att tillämpningen af dennas kärlekslära skulle åstadkomma en omdaning af de nuvarande samhällsförhållandena. Bredvid honom stod pastor P. Göhre, som sedermera öfvergått till det socialdemokratiska partiet. Vid 1896 års evangelisk-sociala kongress eröfrades ledningen af den Naumannska gruppen. Denna antog sedermera ett program af starkt socialreformatoriskt, liberalt innehåll och inträdde i det politiska lifvet under namnet Der nationalsoziale verein. (Denna har sedermera upplösts, och Naumann tillhör nu "Fortschrittliche volkspartei".) De evangeliska arbetarföreningarna, hvilka hastigt nog vuxit talrikt upp, ha utsatts för svåra brytningar, men räknade 1909 omkr. 125,000 medl., ehuruväl skaror inträdt i de kristliga och i andra fackföreningar. Stöcker (d. 1909) bragte 1897 till stånd Die freie kirchlich-soziale konferenz, som lagt vikt vid omedelbart arbete och stått i förbindelse med den 1894 bildade Die soziale geschäftsstelle für das evangelische Deutschland. I Storbritannien fullföljdes de kristligt sociala sträfvandena af bl. a. Ruskin (se d. o.), som dock ej intog någon bestämd kristligt konfessionell ståndpunkt, samt A. Toynbee (se d. o.). Ett betydande sällskap är det 1889 bildade, af professor Scott Holland ledda Christian social union, som intager en utprägladt socialreformatorisk hållning och har sitt vetenskapliga organ i "Economic review". Ett antal präster och lekmän inom statskyrkan har sammanslutit sig i en förening, som synes stå nära socialdemokratien. En motsvarande grupp från frikyrkorna har ock bildats. I Förenta staterna existera olika kristligt sociala sammanslutningar, dels af allmänt socialreformatorisk, dels af kollektivistisk karaktär. Frankrike företer likaledes en positivt socialpolitisk protestantisk riktning samt en af åtskilliga yngre präster bestående kollektivistisk grupp. I Holland och Schweiz ges protestantisk-sociala grupper af olikartadt kynne. I Danmark, där kristligt sociala idériktningar kunna anses representerade af män som biskop Mårtensen och professor H. Westergaard, utgör upplysningssällskapet Det sociale sekretariat og bibliotek en fortsättning af en på kristlig grund bildad organisation. I Sverige ha kristligt sociala förkunnelser framförts endast mer sporadiskt och utan att ge upphof till någon organisation. -- Litt.: Laveleye, "Le socialisme contemporain" (1885, "Den moderna socialismen", 1886), Martensen, "Social ethik" (1878, "Den sociala etiken", 1906), Kaufmann, "Christian socialism" (1887), Naumann, "Das soziale programm der evangelischen kirche" (1891), Göhre, "Die evang.-soziale bewegung" (1896), Pesch, "Lehrbuch der nationalökonomie" (I o. II, 1905 o. 1909), Herkner, "Arbeiterfrage" (1908), Philippovich, "Grundriss der politischen oekonomie" (I, 6:e uppl. 1906), och Gide och Rist, "Histoire des doctrines économiques" (1909). ^{E. H. T.} Kristligt sociala sträfvanden. Se Kristlig socialism. Kristmaaned [-måned], da. Se December. Kristna l. Kristianer (grek. christianoi', chrestianoi', chreistianoi', "Kristus-anhängare") kallades tidigt Kristi bekännare. Antagligen fingo de