1447 Kristna bröder-Kristofer 1448 detta namn af hedningarna, som i Kristus sågo stiftaren af ett religiöst parti. Enl. Apg. 11: 26 uppkom benämningen i Antiokia i Syrien, sätet för den första hedningkristna församlingen. Judarna kallade från början de kristne nasaréer, och de kristne själfva kallade sig "lärjungar", "bröder", "troende" o. s. v. J- P- Kristna bröder. Se Plymouthbröderna. Kristna sedlighetsföreningen, bildad 30 maj 1888 i Stockholm, har numera, i synnerhet till syfte att söka rädda barn och yngre personer från fysiskt och moraliskt förfall, "särskildt genom att skaffa dem hem och arbete på landet". Enligt beslut af 22 maj 1906 öfverlät föreningen åtskilliga fastigheter till Pastor J. Hedbergs stiftelse för värnlösa, hvars verksamhet den alltjämt understöder. Kristna skolans bröder. Se Ignorantbrö-d e r.^ Kristning, upptagning i kristna församlingens gemenskap. Se Dop - Kristningasäck. Se Dopp åse. Kristnisaga ("Kristendomssagan"), en historisk framställning af kristendomens införande på Island (981 genom biskop Fredrik) samt vidare öden intill 1121. Skildringen är i allmänhet högst tillförlitlig, såsom man finner af en jämförelse med Heimskringla, Åres "SchedaB", Olof Tryggvessons saga, Laxdcela-sagan m. fl. gamla urkunder. Stilen i den enda kända handskriften (nu tillhörande Arnemagneanska samlingen i Köpenhamn) häntyder på, att sagan i sin nuv. form nedskrifvits i början af 14:e årh., och man har länge ansett den isländske lagmannen Hank Erlandsson (d. 1334) för dess författare (Luxdorph, Werlauff, P. E. Muller m. fl.). Den nyare kritiken (0. Brenner) har emellertid visat, att Hauk varit endast redaktör af den åt oss bevarade sagan, hvars nuv. form därför bör tillskrifvas honom. Kristni-sagan utgaf s första gången 1688. En värdefull upplaga jämte latinsk öfv. m. m. offentliggjordes 1773 af den Arnemagneanska kommissionen. Senast har B. Kahle utgifvit den isländska sagotexten (i "Alt-nordische saga-bibliothek", h. 11, 1905). De nio första kapitlen utgåfvos 1866 i svensk öfversättning af R. W. Gillberg. Jfr 0. Brenner, "tlber die Kristni-saga. Kritische beiträge zur altnordischen literaturgeschichte" (1878). R-O. Kristnubalk. Se Kyrkobalk. Kristofer den helige (grek. Kristofo'ros, "Kristusbärare", af fefrein, bära), katolskt helgon, som uppges ha lidit martyrdöden omkr. midten af 3:e årh. Från tidigaste medeltiden var han lika ärad i romerska och grekiska kyrkorna. Om någon historisk kärna ligger bakom de olika sägnerna, är omöjligt att utröna. Enligt en medeltida, tydligen af germansk mytologi färgad, sägen skulle K., som varit född i Palestina eller Syrien, haft en längd af 12 fot. Stolt öfver detta företräde, ville han ej tjäna någon annan än den mäktigaste fursten. Han tog därför tjänst hos en konung, som gällde för att vara detta. Snart fann dock K., att denne var öfvermåttan rädd för djäfvulen. Det fanns alltså en ännu mäktigare, och K. slöt sig nu till den onde, hvilken han dock lämnade, sedan han en gång sett honom visa fruktan inför en Kristusbild. Han beslöt sig då att egna Kristus sin tjänst. Efter långt sökande fann han en eremit, som var villig att döpa honom; och då han försmådde de sed- vanliga botöfningarna, ålades honom värfvet att bära pilgrimer öfver en flod. En gång hade K. därstädes tagit på sina skuldror ett barn, hvars förunderligt växande tyngd hart nära omöjliggjorde öfverfärden. Detta barn var ingen annan än Kristus, cpwmratF torna -i- aniuriao«tr' lltoitflnpe ötemoite m«te rm tronen &*f Kristofer den helige, bärande Kristus. Träsnitt från 1423. som själf trycktes under bördan af alla världens synder. Enligt en annan kanske äldre tradition skulle vid Samos i Lycien jätten ha nedstuckit sin väldiga staf i marken; den stod följande morgon förvandlad till ett dadelbärande palmträd. Tusentals hedningar omvändes till följd af detta under. Den afundsamme prefekten Dagnus lät då kasta K. i fängelse, där denne dock ståndaktigt vidhöll sin tro och omvände till kristendomen de unga kvinnor, som sändes dit för att förföra honom, samt förblef oskadd, ehuru han piskades med järnspön och bands vid en glödhet järnstol. När man sköt på honom med förgiftade pilar, nådde dessa honom ej. Men en pil, som återstudsade, sårade prefektens öga, och då erbjöd K. själf sitt hufvud åt bödeln, på det att hans blod skulle bota prefektens öga. Så skedde, och den heibrägdagjorde jämte många andra vanns då åt den kristna tron. - Jakob de Voragine förenade de olika sagorna till en sammanhängande berättelse (omkr. 1280). Märkvärdig blef K.-kultens stora utbredning. Mcdel-tidskonsten framställde K. som ett slags kristen Herkules, bärande Kristusbarnet öfver en flod och stödd på sin staf. Jättestora statyer af K. uppställdes i många kyrkor: berömdast är "der grosse Ghristoph" i Kölndomen. Den hel. K:s legend har blifvit poetiskt behandlad af skaldinnan Euphro-syne (J. Kr. Nyberg). - K. åkallades i synnerhet under farsoter. Han firas af den grekisk-katolska kyrkan 9 maj, af den romersk-katolska 25 juli. - Litt.: Le Grand, "Saint Christophe de Palestine" (1890), K. Kichter, "Der deutsche Christoph" (1896), och H. Delehaye, "Les legends hagiogra-phiques" (2:a uppl. 1907). (Hj. H-t.) Ord, som saknas under K, torde sökas under C.