1449 Kristofer 1450 Kristofer, svensk konung. Se följ. art. 3. Kristofer, danska konungar. 1. K. I (1252-59), yngste son till Valdemar II Sejr och drottning Berengaria, f. omkr. 1219, utnämndes af fadern till "herre" öfver Lolland och Falster och understödde 1247 sin broder Abel i striden mot den äldste brodern, konung Erik Plogpenning; han blef tillfångatagen af konungen 1248, men försonad med denne. Sedan Erik mördats 1250 och Abel stupat i kriget mot friserna 1252, lät K. välja sig till konung på Yiborgs landsting och kröntes i Lund s. å., ehuru han året förut lofvat understödja brorsonen Valdemars val till konung; därigenom lades fröet till den långvariga kampen mellan konungahusets två linjer. K. var själf hänsynslös och våldsam, och hans regering upptogs af en rad strider och oroligheter. Han kom genast i krig med grefvarna af Holstein, som ville tillförsäkra sin systerson Valdemar förläningen af Slesvig, hvilket också K. 1254 måste gå in på. 1256 gjorde den lägsta allmogen ("kaadnerne", d. v. s. torparna) våldsamt uppror mot adeln, och först 1258 lyckades K. kufva det. Samtidigt gjorde konung Håkan Håkansson af Norge ett härjningståg till Halland, men blef året därpå förlikt med K., ja, slöt t. o. m. förbund med honom. Vid hertig Valdemars död 1257 ville K. till kronan indraga Slesvig som hemfallet län, men råkade därigenom på nytt i delo med gref varna af Holstein, som ville tillförsäkra länet åt Erik, den yngre brodern. Härtill kom slutligen en bitter tvist med ärkebiskop Jakob Erlandsöii (se denne) i Lund om kyrkans ställning gentemot kungamakten, och då denna strid tillspetsades, lät K. i febr. 1259 fängsla ärkebiskopen. Detta medförde interdikt öfver en stor del af landet och ett angrepp af furst Jarimar af Rügen på Köpenhamn, som intogs. Midt under alla dessa svårigheter dog K 29 maj 1259 i Ribe, enligt somligas förmenande förgiftad af en abbot vid namn Arnfast. Han hade 1248 äktat Margareta, dotter till hertig Sambir af Pommern, och hon öfvertog regeringen för sin unge son Erik Klipping. En dotter Mechtild förmäldes 1271 med markgrefven Albrekt af Brandenburg. 2. K. II (1320-32), den föregåendes sonson och yngre son till Erik Klipping, f. 29 sept. 1276, väckte först uppmärksamhet genom den grymhet, hvarmed han 1294 tillfångatog ärkebiskop Jens Grand i Lund. Redan 1297 låg han i strid med sin äldre broder, konung Erik Men ved. Han blef 1303 hertig af Estland och 1307 af Syd-Halland och Samsö, men knöt gång på gång förbindelser med rikets fiender, med själfva kungamördarna, och hyste rent af planer på att undantränga brodern från makten. Efter en försoning 1316 gjorde han nya försök, men måste fly 1318 till Sverige och 1319 till Pommern. Brodern lär på dödsbädden ha afrådt att taga honom till konung - man tänkte väl i stället närmast på hertig Erik af Slesvig -, men K. lyckades närmast med Ludvig Albertsens hjälp bli vald till konung i jan. 1320, dock först emot en skriftlig handfästning, som skulle trygga de högre ståndens privilegier och skydda allmogen mot godtycke samt hindra konungen från att draga in tyskar i rådet och ge dem län. K., som var ränkfull och trolös, bröt dock snart sina löften, och det uppstod klagomål öfver hans egenmäktighet och orättrådighet. Han fortsatte också sm broders okloka sträfvan efter inflytande i Nord-Tyskland* fastän folket önskade fred och grannsämja. Emellertid fick han 1321 sin äldste son Erik vald till tronföljare och blef 1324 jämte denne krönt i Vording-borg af ärkebiskop Esger Juul, med hvilken han dittills legat i delo. Då han 1325 råkade i strid med grefve Gert af Holstein om förmynderskapet för hertig Valdemar i Slesvig, sammanslöto sig flera af rikets stormän (drotsen Laurids Jonsen, marsken Ludvig Albertsen, Knut Porse) mot honom, och i juni 1326 måste han fly till Pommern, under det Valdemar valdes till konung i hans ställe. Med tillhjälp af sin halfbroder, grefve Johan den milde, och tyska legotrupper, som anskaffades genom nya pantlån, återkom dock K. till Danmark sommaren 1329; men efter nya ränker och ny strid med grefve Gert, som tillfogade honom ett af gjort nederlag 1331, var han i själfva verket en konung utan land, i det grefve Gert hade Fyn och Jylland i pant och grefvo Johan Själland och Skåne, under det han själf ännu innehade blott ett par slott och några små landområden. Han afled, öfvergifven och föraktad, på Nyköpings slott (Falster) 2 aug. 1332 och torde böra anses som Danmarks sämste konung. Han jordades i Sorö kyrka, liksom hans gemål, Eufemia af Pommern (d. 1330). K. hade 3 söner: Erik, som dog några få månader före fadern, Otto, som 1334 sökte vinna kronan och fick plikta härför med 7 års fångenskap på Segebergs slott, och Valdemar, sedermera konung Valdemar Atterdag. En dotter, Margareta, d. 1341, blef 1324 gift med markgrefven Ludvig af Brandenburg. 3. K. III, pfalzgrefve vid Rhen och hertig i Bajern, konung i Danmark och Sverige,' 1440-48, samt i Norge, 1442-48, f. 26 febr. 1418, d. 5 eller 6 jan. 1448 på Hälsingborgs slott, var son till pfalzgrefven Johan och unionskonungen Eriks af Pommern syster Katarina. Redan 1438 hade danska rådet efter konung Eriks af-resa till Gottland erbjudit K. regeringen, hvilket anbud han genast antog. Hanj ankom 1439 till Danmark, där han bar titel riksföreståndare till 1440, då han (9 april) formligen hyllades som konung. Kröningen egde rum först 1443. Omedelbart efter danska kallelsebrefvets ankomst började han äfven underhandlingar med svenska rådet. Dessa ledde dock icke till något resultat, förrän ombud från K. personligen underhandlat med Karl Knutsson och erbjudit honom stora förläningar. K. valdes på riksmötet i Arboga, hösten 1440, till konung i Sverige, men måste gå in på en handfästning (26 april 1441), genom hvilken hans makt betydligt inskränktes och rådets utvidgades. 13 sept. 1441 hyllades:K. vid Mora Kristofer UI (K. af Bajern). Efter en miniatyr (helfigur) i Cabinet des estampes, Paris. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.