stenar, och dagen därpå kröntes han i Uppsala. 1442 valdes K. till konung äfven i Norge. I yttre hänseende är hans regering märklig genom den ovilja han visade emot östersjöstäderna af hanse- förbundet. Visserligen måste han i början af sin regering iakttaga en vänskaplig hållning till dem, och han bemedlade 1441 t. o. m. det tioåriga stilleståndet mellan dem och de nederländska städerna, men med största motvilja bekräftade han (1441 för Danmark, 1445 för Sverige och Norge) deras privilegier. Däremot främjade han de nederländska städernas handel med de nordiska rikena. Mot slutet af hans regering (1447) skärptes motsatserna mot de nordtyske hanseaterna ytterligare, och rykten gingo, att K. hyste planer på att i förbund med flera nordtyska furstar h. o. h. krossa Lybecks makt och för detta ändamål hade samlat stora skatter från sina tre riken. Äfven emot Ryssland skall han ha varit betänkt på krig. I sin handfästning hade K. lofvat svenskarna att arbeta på Gottlands återförening med Sverige, men han lade sig föga vinn om att hålla detta löfte. Hela resultatet af hans tåg till Gottland (1446) blef nästan ingenting annat än ett möte mellan honom och Erik af Pommern, hvilken innehade ön och dref sjö-röfveri därifrån. I afseende på unionsförhållandet de tre rikena emellan betecknar K:s regering ett nytt utvecklingsskede, i det han sökte organisera en förening, i hvilken hvarje rike skulle åtnjuta största möjliga själfständighet. K:s inre styrelse var därför ock, åtminstone hvad Sverige beträffar, betydligt olika hans närmaste föregångares. Ofta och långa tider vistades han i Sverige, och under sin frånvaro förordnade han särskilda riksföreståndare, hvilka handhade regeringen och dömde konungens dom. Då han var närvarande, satt han stundom själf till doms, men vanligen uppdrog han sin domsrätt åt några medlemmar af rådet. Märkligast är hans regering därigenom, att en ny reviderad redaktion af landslagen utfärdades (1442), den s. k. Konung Kristofers landslag (se Landslag). I afseende på Norge är den förordning han 1444, efter samråd med norska riksrådet, utfärdade om handeln på Bergen synnerligen anmärkningsvärd. Hade den blifvit iakttagen, skulle de hanseatiske köpmännens utsugningar i betydlig grad inskränkts samt Bergen gått en bättre framtid till mötes. Strax i början af sin regering hade K. att bekämpa ett svårt bondeuppror i Jylland, efter hvars kufvande bondeståndets ställning i Danmark i hög grad försämrades. I Sverige härskade under hans tid svår hungersnöd, och brödet måste uppblandas med bark. Svenskarna gåfvo honom därför namnet Barkekonung och klagade öfver de hårda skatterna. Äfven andra anledningar till missnöje synas ha egt rum. För att aflägsna dem sammankallade han Sveriges stormän till en herredag i Jönköping, då han helt plötsligt afled. Han ligger begrafven i Roskilde. - 1445 hade K. förmält sig med Dorotea (se d. o.) af Brandenburg, 1449 omgift med K:s efterträdare Kristian I. - K. synes ha varit en ganska godmodig och gladlynt herre, som låtit de svenske stormännen sköta sig bäst de ville, men i de svenska krönikorna har han erhållit ett väl hårdt eftermäle. Orsaken därtill torde vara, dels att skatterna till följd af den rådande hungersnöden under hans tid kändes tyngre än eljest, dels hans undfallenhet mot den för svenskarna så förhatlige konung Erik och hans brist på energi rörande Gottland, dels äfven den oro och jäsning, som då rådde i allas sinnen efter de föregående striderna. l o. 2. E. Ebg. 3. K. H. K. (T. H-r.) Kristofer, (ty. Christoph}, hertig af Mecklenburg, koadjutor af Riga, son till hertig Albrekt VII af Mecklenburg-Güstrow, f. 30 juni 1537, d. 4 mars 1592, var från 1554 administratör af biskopsdömet Ratzeburg och blef 1555 äfven koadjutor åt ärkebiskop Vilhelm af Riga med successionsrätt till ärkebiskopsstolen. Hans val framkallade emellertid i Livland häftiga tvister, under hvilka både ärkebiskopen och koadjutorn 1556 tillfångatogos. Genom freden i Poswol 1557 framtvangs likväl af Sigismund II August i Polen hans erkännande som koadjutor. Sedan Livland 1561 införlifvats med Polen som provins, sökte han hjälp hos flera furstar och begaf sig äfven till Erik XIV i Sverige. Denne mottog honom väl och förlofvade honom 1562 med sin syster Elisabet (se d. o.), ty han hoppades genom K. vinna öfverhöghet öfver hela Riga stift och däraf göra en svensk vasallstat. Efter ärkebiskop Vilhelms död (febr. 1563) gjorde K. också ett försök att med svenskt bistånd bemäktiga sig ärkebiskopsstiftet, men försöket misslyckades. Han föll i polsk fångenskap i aug. 1563 och frigafs först 1569, sedan han afsagt sig alla sina anspråk på nämnda stift. Han lefde sedan i Mecklenburg i rätt knappa omständigheter. Giftermålsunderhandlingarna med Elisabet återupptogos emellertid, och 7 maj 1581 blef han med henne förmäld. Livländska historieskrifvare ge en mycket ofördelaktig teckning af hans personlighet. Se A. Bergengrün, "Herzog Christoph von Mecklenburg, letzter koadjutor des erzbisthums Riga" (1899). Fr. W. Kristofer (Christopher), grefve af Oldenburg, lybeckarnas anförare i grefvefejden, f. 1502 (1. 1504), d. 1566, var den mellerste af grefve Johan XIV:s af Oldenburg tre söner och sonson till danske konungen Kristian I:s broder Gerhard. Af fadern bestämd för det andliga ståndet, blef han genom sin syssling Kristian II :s inflytande domherre i Köln, flyttade 1524 åter till Oldenburg, men tillbragte sin mesta tid hos landtgrefven Filip af Hessen för att utbilda sig i krigiska idrotter. I slaget vid Frankenhausen vann han sina sporrar och skall ha utmärkt sig äfven under Wiens belägring af turkarna 1529. Genom umgänget med landtgrefven öfvergick han till protestantismen och gynnade reformationen i Oldenburg. Orättvist behandlad vid fädernearfvets delning och så godt som fördrifven från sitt land, slöt han sig till lybeckarna Wullenwever och Meier för att återinsätta sin fångne släkting Kristian II på tronen, hvilket 1534 gaf anledningen till den efter honom uppkallade grefvefejden (se d. o.). Efter Köpenhamns uppgifvande 1536