lefde K. mest i Kastede i Oldenburg, men 1546--47 tog han verksam del i Schmalkaldiska kriget. Han var på det hela taget en tämligen obetydlig äfventyrare, om han än intresserade sig för humanistiska studier. Se v. Alten, "Graf Christoff von Oldenburg und die Grafenfehde" (1853). (Fr. W.) Kristofer (ty. Christoph), hertig af Württemberg, f. 12 maj 1515 i Urach, d. 28 dec. 1568 i Stuttgart, var ende son till hertig Ulrik och uppfostrades, sedan denne 1519 fördrifvits från sitt land, vid ärkehertig Ferdinands och kejsar Karl V:s hof. Sedan kejsaren 1530 gett sin broder Württemberg i förläning, flydde K. 1532 ur kejsarens följe och vände sig åter till Württemberg, som hans fader 1534 lyckades återvinna. Därefter var han en tid i fransk tjänst och efterträdde 1550 sin fader i regeringen. Genom visa lagar samt uppmuntran af handel och vetenskaper bragte han sitt land i blomstring, återställde där lutherska läran och verkade ifrigt för protestanternas sak bl. a. vid religionsfreden i Augsburg (1555). -- Litt.: biografier af Pfister (2 dlr, 1820) och Kugler (2 bd, 1869--72) samt "Briefwechsel des herzogs Christoph von Wirtemberg" (utg. af Ernst, hittills 4 bd, 1899--1907). Kristofer Andersson, riksråd, tillhörde det lägre frälset i Västergötland, var son till ett af offren i Stockholms blodbad och förde tre ekblad i sitt vapen. Med understöd af konung Gustaf och andra skickades han på 1520-talet till Tyskland, där han bl. a. studerade i Wittenberg under Luther och Melanchthon samt blef magister. I början på 1530-talet återvände han till fäderneslandet och synes där under ett par år ha stått i spetsen för kansliet, i så fall den förste egentlige lekmannachefen för detsamma, men användes äfven gång efter annan på beskickningar. Därjämte blef han riksråd (1535?) och riddare samt gift med den rika fru Brita till Ervalla, Måns Bryntessons (Lilliehöks) änka. Sedan emellertid v. Pyhy 1538 kommit till Sverige, inträdde snart en brytning. Herr Kristofer satte sig emot de nyheter, som den tyske kansleren ville införa, förklarande dem strida emot Sveriges lag. 1542 fick han tillfälle att lämna landet på en beskickning till Danmark och återvände aldrig. Hans politiska bana var afbruten; hans tid upptogs i stället af en med pennan förd, psykologiskt märklig fejd mot konung Gustaf, som slutade därmed, att han, när han på inga villkor kunde förmås att återvända, såsom den där brutit sin rådsed och följaktligen vore förrädare, dömdes förlustig lif och gods. Han dog kort därefter, 25 mars 1548, i Lybeck. Den släkt han tillhörde utslocknade på manssidan redan före riddarhusets inrättande. Ehd. Kristofer Torstensson. Se Forstenasläkten, sp. 911. Kristofer Valdemarsson, två danska konungasöner. 1. K. V., son till Valdemar den store med hans frilla Tove, f. omkr. 1150, d. 11 april 1173, deltog i tågen mot venderna och blef 1167 hertig af Sönderjylland. 2. K. V., äldste son till Valdemar Atterdag och drottning Helvig, f. 1344, d. 11 juni 1363, utnämndes 1359 till hertig af Lolland och förklarades för tronföljare. Efter en yngre broders död vid tidiga år var han den ende, vid hvilken hoppet om den gamla konungaättens bestånd knöt sig; men detta hopp gäckades, då han i ett sjöslag mot hansestädernas flotta utanför Köpenhamn 8 juli 1362 sårades i hufvudet af ett stenskott med den påföljd, att han blef sinnesrubbad och elfva månader därefter afled, i Köpenhamn. E. Ebg. Kristolatri (af grek. latreia, tjänst, gudsdyrkan), dyrkande af Kristus med tillbakasättande af Guds dyrkan. Kristologi (af Kristus och grek. lo'gos, ord, lära), teol., läran om Jesu Kristi person. Jfr Kristendom, Jesus Kristus och Försoning. 1. Kristologi i nya testamentet. Den äldsta kristendomen framträder som bekännelse till Kristus. Hela det kristna trosvittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna, evangelierna och brefven, får sin karaktär däraf, att alla dess utsagor intet annat äro än försök att tolka det gudsverk, som skett i och med Jesus Kristus och som därmed skapat det nya kristna gudslifvet. Lärjungarnas erfarenhet af den lefvande Herren gaf enligt N. T:s vittnesbörd det närmaste och omedelbara upphofvet till utgestaltningen af denna kristustro på samma gång som den gaf upphofvet till den första kristna församlingsbildningen. En oändlig rikedom på skiftande uttryck står härvid de olika nytestamentlige författarna, särskildt Paulus och Johannes, till buds vid deras försök att tolka Kristi enastående betydelse för mänskligheten samt hans enastående förhållande till Gud, Fadern. Men i alla de skiftande uttrycken möter ett väsentligen gemensamt innehåll. Mera allmänt uttryckt kan man säga, att innebörden af Jesu särställning och enastående betydelse ligger däri, att all visshet om gemenskap med den lefvande Guden är bunden fast vid honom och går igenom honom. Genom honom har Gud på ett afgörande sätt handlat med mänskligheten. Tre tankekretsar belysa denna grundtanke. Uppenbararsynpunkten. Jesus är Guds verkliga själfuppenbarelse och själfmeddelelse, genom honom lära vi verkligen känna Guds hjärtelag; den oöfverskridbara fulländningen af gudsuppenbarelsen är därmed kommen, andens uppgift är att tyda och "förklara Kristus". Frälsarsynpunkten. Jesus är bärare af Guds nådefulla sinnelag till mänskligheten. Gud ställer sig genom honom i ett nytt förhållande till mänskligheten, öppnar en annan väg fram till sig än den gammaltestamentliga vägen, lagens väg. Herresynpunkten. Kristus är den lefvande och närvarande Herren och därmed enhetsbandet, det sammanhållande i allt kristligt och mellan alla kristna. Hela urkristendomens tankevärld kunde uttryckas med det enda ordet Kristus, i kristustron låg kristendomens själfständighet innesluten, här möta vi det, som gjorde kristendomen till kristendom och skilde den från alla andra företeelser. I hvad förhållande står denna urkristna kristustro till Jesus själf? Det inre sammanhang, som råder mellan denna och Jesus, träder fram inför Jesu själfmedvetande utan like. Man bör därvid icke, för att finna arten af detta själfmedvetande, såsom ofta sker, leta blott bland de enstaka ord, i hvilka Jesus talar om sitt förhållande till Gud, utan främst ge akt på det vittnesbörd, som hela hans handlande och talande afger: Han tillerkänner sig rätten att förlåta synder, rätten att fritt handskas med den gammaltestamentliga lagen, rätten att vara