Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristofer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världsdomare. Hvilken tonvikt har icke hos honom orden
"för min skull!" Honom är gifvet att bära fram det
afgörande gudsbudskapet; han förverkligar i det
närvarande gudsriket och skall också föra det till
fulländning i framtiden. Allt detta betyder, att den
urkristna bekännelsen icke är utan sammanhang med
hvad Jesus ville, när den finner det kristliga i en
tolkning af hvad som vore gifvet med honom. Hvilka
tankar som än kunna ha fått hjälpa till med
trosformuleringarna, så är det härmed ett faktum,
att denna urkristna bekännelse finner en hufvudlinje
tillbaka till Jesus och till sin hufvudsak är och
måste förklaras som en inomkristlig företeelse.
Det hittills sagda har visat den afgörande betydelse
kristustron har för nya testamentet. Därmed är det
gifvet, att kristologien icke, såsom man stundom
velat framställa saken, är en den hellenistiska
tankens invasion på kristendomens mark. Hur mycket
än det helleniska tänkandet har utöfvat inflytande
på de kyrkliga kristologiska formlernas utprägling,
så innebär dock denna senare kyrkliga kristologi
i första hand en fortsättning af den begynnelse,
som möter oss i N. T. och kan aldrig förstås annat
än som en utbildning af hvad där finnes. Men å andra
sidan: någon utförd kristologi, hvilken arbetar med
dessa frågor såsom med verkliga problem, liksom den
följande kyrkoläran gör, finna vi icke i N. T. Med
så abstrakta ting som frågorna, huru det i Jesus
innehållna gudomliga förhåller sig till Gud själf
eller huru det gudomliga i Jesus förhåller sig
till det mänskliga i honom, sysslar icke N. T. Man
öste omedelbart ur sin rika erfarenhet af hvad som
blifvit gifvet med Kristus, men dylika frågor kändes
icke på detta stadium som problem. Den situation,
ur hvilken de kyrkliga problemen växte fram, fanns,
men ännu icke dessa problem själfva.
2. Den gammalkyrkliga kristologien. Så snart
reflexionen vaknade på den ställning Jesus intog
i den kristna tron, framträdde ovillkorligen
frågan: inkräktar ej denna kristustro på den rena
monoteismen? Huru kan tron på den lefvande Herren,
ett föremål för åkallan och bön och därmed ställd
så att säga på Guds linje, stå tillsammans med tron
på den ene Guden, himmelens och jordens Herre? Det
gällde att finna ett svar, som på en gång gaf uttryck
åt, hvad man visste sig ha fått genom Jesus, och
tilllika ställde honom i ett sådant förhållande
till Fadern, som öfverensstämde med en oafkortad
monoteism. Detta är den gamla kyrkans första
stora kristologiska problem: huru förhåller sig
det gudomliga i Jesus till Gud själf? Det fick sin
auktoritativt fastslagna lösning genom det första
kyrkomötet i Nicæa (325), hvars beslut sedan närmare
tolkades af det andra kyrkomötet, i Konstantinopel
(381). Den kristna tankens främsta hjälpmedel vid
arbetet med detta problem var "logos"-begreppet. I
detta begrepp fann den gamla kyrkan icke blott ett
tillfredsställande uttryck för det gudomliga i Jesus,
utan ock ett sådant uttryck, som medgaf att på en
gång åtskillnaden från Gud samt väsensenheten med
honom kunde upprätthållas. Ty när man betecknade
det gudomliga i Jesus med logos, ställde sig fram
för medvetandet en storhet, som utgjorde Guds eget
tänkande, men som dock å andra sidan icke behöfde utan
vidare identifieras med Gud, utan kunde åtskiljas
från honom, då ju tänkandet icke är identiskt med
det tänkande väsendet själft. På denna
tankegång bygger Nicænums svar, att Sonen är "homousios",
af samma väsen som fadern – man kunde också enligt
Constantinopolitanum få begagna uttrycket "lika i
anseende till väsendet", blott man ställde detta
begrepp i afgjord motsats till hvarje tal om olika
väsen. Men på samma gång som man fastslog detta
"af samma väsen’’ fasthöll man, på logostankens
grund, att en åtskillnad dock egde rum mellan det
gudomliga i Jesus och Gud själf, en åtskillnad såsom
mellan olika "hypostaser" (personer). Detta svar är
resultatet af den långa utveckling, som löper genom de
apostoliske fäderna, apologeterna, de antignostiske
fäderna, alexandrinerna, särskildt Origenes, samt
Athanasios; och det får sin slutliga gestalt framför
allt genom kampen mot å ena sidan den åskådning,
den "modalistiska", som lägger tonvikten på Kristi
väsensenhet med Gud, så att åtskillnaden går förlorad
och enheten mellan Jesus och Gud förvandlas till en
personidentitet, samt å andra sidan den tankeriktning,
arianismen, som lägger tonvikten på åtskillnaden, så
att Logos-Kristus blir en lägre Gud af olika väsen med
Fadern. Gentemot dessa båda riktningar betyda Nicænum
och Constantinopolitanum ett häfdande af kristustrons
samhörighet med den rent monoteistiska gudstron.
Men denna första kristologiska hufvudfråga inneslöt
redan från början i sig ett annat problem, som allt
nödvändigare kräfde sin behandling i samma mån
som svaret på den första frågan växte i klarhet,
nämligen detta: huru förhåller sig det gudomliga
logos till sitt organ människan Jesus? Hvad roll
spelar det mänskliga hos Jesus? Är det logos,
som vandrat på jorden, blott att betrakta som ett
slags teofani (Guds framträdande i yttre sinnlig
gestalt), så att det mänskliga hos Jesus icke är
något verkligt mänskligt? En dylik slutsats drogo
i olika former doketismen och gnosticismen. Men
denna slutsats ansträngde sig kyrkan med all makt
att afvisa, därvid framför allt följande N. T:s
anvisningar. Det chalkedonska dogmats (451) stora
betydelse är, att det allvarligt velat häfda Kristi
verkliga och oafkortade, "sanna" mänsklighet,
trots den efter Nicænums formel – väsensenhet med
Fadern – näraliggande, Jesu mänsklighet upplösande
doketiska tankegången. Med detta häfdande af Jesu
verkliga mänsklighet reser sig nu ovillkorligen
ett nytt problem: huru kan denna tvåfald af å
ena sidan det gudomliga logos och å andra sidan
den ändliga människan förenas i en person? Denna
tredje och sista stora kristologiska hufvudfråga
kostade den gamla kyrkan ett oerhördt arbete. Det
syntes vara omöjligt att besvara denna fråga, utan
att komma till ett väsen med två personer. Denna
konsekvens drogs af den antiokenska skolan och
nestorianismen: de två sammanfogade personerna
framstodo som ett slags enhet på grund af sin
relation till hvarandra. Vid försöket att vinna
en innerligare personenhet än denna drefs man åter
till att på något sätt inskränka det mänskligas
själfständighet, så Apollinaris, alexandrinerna
och i utbildad form monofysitismen. Mot båda dessa
riktningar argumenterades från frälsningstanken:
en verklig enhet måste ega rum mellan det gudomliga
och mänskliga, för att människorna skola få del af
den gudomliga frälsningen och odödligheten; intet af
det mänskliga får tänkas borta, eljest blefve icke
hela människan odödliggjord. Den lösning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
