världsdomare. Hvilken tonvikt har icke hos honom orden "för min skull!" Honom är gifvet att bära fram det afgörande gudsbudskapet; han förverkligar i det närvarande gudsriket och skall också föra det till fulländning i framtiden. Allt detta betyder, att den urkristna bekännelsen icke är utan sammanhang med hvad Jesus ville, när den finner det kristliga i en tolkning af hvad som vore gifvet med honom. Hvilka tankar som än kunna ha fått hjälpa till med trosformuleringarna, så är det härmed ett faktum, att denna urkristna bekännelse finner en hufvudlinje tillbaka till Jesus och till sin hufvudsak är och måste förklaras som en inomkristlig företeelse. Det hittills sagda har visat den afgörande betydelse kristustron har för nya testamentet. Därmed är det gifvet, att kristologien icke, såsom man stundom velat framställa saken, är en den hellenistiska tankens invasion på kristendomens mark. Hur mycket än det helleniska tänkandet har utöfvat inflytande på de kyrkliga kristologiska formlernas utprägling, så innebär dock denna senare kyrkliga kristologi i första hand en fortsättning af den begynnelse, som möter oss i N. T. och kan aldrig förstås annat än som en utbildning af hvad där finnes. Men å andra sidan: någon utförd kristologi, hvilken arbetar med dessa frågor såsom med verkliga problem, liksom den följande kyrkoläran gör, finna vi icke i N. T. Med så abstrakta ting som frågorna, huru det i Jesus innehållna gudomliga förhåller sig till Gud själf eller huru det gudomliga i Jesus förhåller sig till det mänskliga i honom, sysslar icke N. T. Man öste omedelbart ur sin rika erfarenhet af hvad som blifvit gifvet med Kristus, men dylika frågor kändes icke på detta stadium som problem. Den situation, ur hvilken de kyrkliga problemen växte fram, fanns, men ännu icke dessa problem själfva. 2. Den gammalkyrkliga kristologien. Så snart reflexionen vaknade på den ställning Jesus intog i den kristna tron, framträdde ovillkorligen frågan: inkräktar ej denna kristustro på den rena monoteismen? Huru kan tron på den lefvande Herren, ett föremål för åkallan och bön och därmed ställd så att säga på Guds linje, stå tillsammans med tron på den ene Guden, himmelens och jordens Herre? Det gällde att finna ett svar, som på en gång gaf uttryck åt, hvad man visste sig ha fått genom Jesus, och tilllika ställde honom i ett sådant förhållande till Fadern, som öfverensstämde med en oafkortad monoteism. Detta är den gamla kyrkans första stora kristologiska problem: huru förhåller sig det gudomliga i Jesus till Gud själf? Det fick sin auktoritativt fastslagna lösning genom det första kyrkomötet i Nicæa (325), hvars beslut sedan närmare tolkades af det andra kyrkomötet, i Konstantinopel (381). Den kristna tankens främsta hjälpmedel vid arbetet med detta problem var "logos"-begreppet. I detta begrepp fann den gamla kyrkan icke blott ett tillfredsställande uttryck för det gudomliga i Jesus, utan ock ett sådant uttryck, som medgaf att på en gång åtskillnaden från Gud samt väsensenheten med honom kunde upprätthållas. Ty när man betecknade det gudomliga i Jesus med logos, ställde sig fram för medvetandet en storhet, som utgjorde Guds eget tänkande, men som dock å andra sidan icke behöfde utan vidare identifieras med Gud, utan kunde åtskiljas från honom, då ju tänkandet icke är identiskt med det tänkande väsendet själft. På denna tankegång bygger Nicænums svar, att Sonen är "homousios", af samma väsen som fadern -- man kunde också enligt Constantinopolitanum få begagna uttrycket "lika i anseende till väsendet", blott man ställde detta begrepp i afgjord motsats till hvarje tal om olika väsen. Men på samma gång som man fastslog detta "af samma väsen'' fasthöll man, på logostankens grund, att en åtskillnad dock egde rum mellan det gudomliga i Jesus och Gud själf, en åtskillnad såsom mellan olika "hypostaser" (personer). Detta svar är resultatet af den långa utveckling, som löper genom de apostoliske fäderna, apologeterna, de antignostiske fäderna, alexandrinerna, särskildt Origenes, samt Athanasios; och det får sin slutliga gestalt framför allt genom kampen mot å ena sidan den åskådning, den "modalistiska", som lägger tonvikten på Kristi väsensenhet med Gud, så att åtskillnaden går förlorad och enheten mellan Jesus och Gud förvandlas till en personidentitet, samt å andra sidan den tankeriktning, arianismen, som lägger tonvikten på åtskillnaden, så att Logos-Kristus blir en lägre Gud af olika väsen med Fadern. Gentemot dessa båda riktningar betyda Nicænum och Constantinopolitanum ett häfdande af kristustrons samhörighet med den rent monoteistiska gudstron. Men denna första kristologiska hufvudfråga inneslöt redan från början i sig ett annat problem, som allt nödvändigare kräfde sin behandling i samma mån som svaret på den första frågan växte i klarhet, nämligen detta: huru förhåller sig det gudomliga logos till sitt organ människan Jesus? Hvad roll spelar det mänskliga hos Jesus? Är det logos, som vandrat på jorden, blott att betrakta som ett slags teofani (Guds framträdande i yttre sinnlig gestalt), så att det mänskliga hos Jesus icke är något verkligt mänskligt? En dylik slutsats drogo i olika former doketismen och gnosticismen. Men denna slutsats ansträngde sig kyrkan med all makt att afvisa, därvid framför allt följande N. T:s anvisningar. Det chalkedonska dogmats (451) stora betydelse är, att det allvarligt velat häfda Kristi verkliga och oafkortade, "sanna" mänsklighet, trots den efter Nicænums formel -- väsensenhet med Fadern -- näraliggande, Jesu mänsklighet upplösande doketiska tankegången. Med detta häfdande af Jesu verkliga mänsklighet reser sig nu ovillkorligen ett nytt problem: huru kan denna tvåfald af å ena sidan det gudomliga logos och å andra sidan den ändliga människan förenas i en person? Denna tredje och sista stora kristologiska hufvudfråga kostade den gamla kyrkan ett oerhördt arbete. Det syntes vara omöjligt att besvara denna fråga, utan att komma till ett väsen med två personer. Denna konsekvens drogs af den antiokenska skolan och nestorianismen: de två sammanfogade personerna framstodo som ett slags enhet på grund af sin relation till hvarandra. Vid försöket att vinna en innerligare personenhet än denna drefs man åter till att på något sätt inskränka det mänskligas själfständighet, så Apollinaris, alexandrinerna och i utbildad form monofysitismen. Mot båda dessa riktningar argumenterades från frälsningstanken: en verklig enhet måste ega rum mellan det gudomliga och mänskliga, för att människorna skola få del af den gudomliga frälsningen och odödligheten; intet af det mänskliga får tänkas borta, eljest blefve icke hela människan odödliggjord. Den lösning,