som gafs af det fjärde ekumeniska mötet i Chalkedon (451), var väsentligen negativ: det är å ena sidan icke två olika personer, utan en person, odelad och oskiljaktig, och å andra sidan finnas i denna person tvenne skilda "naturer", den gudomliga och den mänskliga, som icke få sammanblandas eller förvandlas. Det sista skedet af den gammalkyrkliga kristologiens historia får sin karaktär däraf, att det trots försök i motsatt riktning visade sig vara omöjligt att med de gifna dogmatiska förutsättningarna kunna fasthålla vid tanken på Jesu ograverade mänsklighet. Man reagerade mot den s. k. monoteletismen, enligt hvilken Kristus hade blott en vilja, den gudomliga, och fastslog i intresse att bevara hans sanna mänsklighet nödvändigheten att antaga två viljor (det sjätte ekumeniska mötet 680). Men då den mänskliga viljan tänktes vara overksam, leddes man dock till ett upplösande af det mänskliga. Den gammalkyrkliga utvecklingen mynnade ut i den s. k. enhypostasiteologien: Kristus vore icke utan mänsklig personlighet, men denna hade sin tillvaro i den gudomliga personen. Denna tankegång upprätthölls sedan århundraden igenom, som den kyrkligt erkända. I realiteten betydde den den mänskliga personens undergång. Kristus var icke en verklig, individuell människa, utan ett gudomligt subjekt, utrustadt med mänsklig natur i allmänhet; det mänskliga blir något rent abstrakt i stället för att vara personlig individualitet. Dock må man icke tänka, att den biblisk-historiska Jesusgestalten miste sin betydelse för fromhetslifvet, därför att den mist sin betydelse för teologiens kristologiska utprägling -- bibeln själf, predikan och kult sörjde härför. Särskildt under medeltiden trängde sig det biblisk-konkreta, bredvid den alltjämt härskande kyrkliga kristologien, fram på skilda vägar såväl inom teologien -- särskildt genom försoningsläran -- som i lekmannafromhetens värld -- här må erinras endast om Frans från Assisi samt därom, att medeltidens främsta uppbyggelseskrift bär titeln "Om Kristi efterföljelse". Värdet af det gammalkyrkliga kristologiska arbetet underskattas, om man genom de dialektiskt-abstrakta formlerna låter blicken bortvändas från denna kristologis innersta syfte. Positivt ville hela detta väldiga tankearbete intet annat än ge ett sådant uttryck åt vissheten om, att Gud själf i och genom Kristus gjort sig känd för människorna, som å ena sidan bevarar den rena monoteismen och å andra Jesu historiska mänsklighet; att detta senare icke lyckades, berodde på arten af det begreppsmaterial, med hvilket man måste arbeta. Motivet till den kyrkliga kristologiska utvecklingen låg inneslutet i kristendomens väsen själft, nämligen i den förening af det gudomliga och det historiska, på hvilken kristendomens själfmedvetande hvilar. 3. Det i reformationen liggande kristologiska fördjupandet. Detta fördjupande har sin inre grund i den nya förinnerligade, personliggjorda frälsnings- och trosuppfattningen. Kristendomen består för Luther icke i några halft magiska sinnlig-öfversinnliga krafter, som genom sakramenten ingjutas i människorna, utan i Guds barmhärtiga och förlåtande sinnelag, som möter oss i Kristus och som mottages af vårt hjärtas omedelbara förtröstan. Härigenom knytes den kristnes lif vida fastare och omedelbarare tillsammans med Kristus själf, än det kunde ske i den gammalkyrkliga kristologien med dess intellektualistiskt eller naturalistiskt färgade synpunkter på frälsningen. Är det centrala icke längre en viss gudomlig lära eller ingjutandet af sinnlig-öfversinnliga odödliggörande eller heliggörande krafter, utan det personliga mötet med en personligt fattad gudomlig kärlek, så måste tonvikten i kristustolkningen på ett helt annat sätt än förr ligga på själfva den personliga gestalten och hans gärning, icke på något, som låter lösgöra sig från personen såsom läran eller de omtalade krafterna. I alla de religiösa lifvets svårigheter är reformationens lösensord ett: fast vid Kristus; det kristna gudsförhållandet är just på grund af honom och genom honom hvad det är, han är Guds centrala gärning i historien. "Vi kunna", säger Luther, "ingalunda af egna krafter komma därtill, att vi skulle kunna lära känna Gud, Faderns nåd och kärlek, blott genom Jesus Kristus, vår Herre, som är Guds faderliga kärleks spegel för oss, utan hvilken vi intet annat se än en vred och förskräcklig domare". Han är vägen till Gud: "när ditt eget förnuft eller dina egna tankar eller någon annan vill visa dig en annan väg, så slut blott dina ögon till och säg: Jag vill icke veta af någon annan Gud än min Herre Jesus Kristus". Två grundregler för kristologien hänga på det närmaste tillsammans med denna reformationens centrala tanke om, huru det kristna gudsförhållandet får sin karaktär af förhållandet till Kristus. För det första: vår uppfattning af Kristus och tolkning af hans person bero icke på en noggrann kännedom om och adekvat beskrifning af hans "väsen" och "natur", utan på vår erfarenhet af hvad han har att ge oss. Melanchthon har klassiskt formulerat detta så: "Hoc est Christum cognoscere beneficia ejus cognoscere" (att känna Kristus är att känna hans välgärningar). Från denna synpunkt kan Luther säga skarpa ord om de gammalkyrkliga kristologiska formlerna. För det andra: i den konkreta bibliska Jesusgestalten måste kristologien taga sin utgångspunkt, denna afvinnes en kristologisk betydelse som aldrig förr i det gamla dogmat. Men trots denna i den nya frälsningsuppfattningen liggande kristologiska fördjupning arbeta reformatorerna icke medvetet på utgestaltandet af någon ny kristologi. Man innesluter det nya i de gamla formlerna. Dessa stå fast såsom de "högheliga artiklar", hvilka bildade ett högt skattadt föreningsband med den gamla kyrkan. Man upptog dem i oförändrad gestalt, utan att på något sätt söka utjämna dem med den nya trosinsikten. Och icke blott detta. Man byggde också vidare på den gamla grunden. Särskildt var detta fallet med Luther och lutherdomen. Den närmaste anledningen härtill var striden med de reformerte om arten af Kristi närvaro i nattvarden. Genom den på enhypostasiteologien byggda läran om "communicatio idiomatum" (egenskapernas meddelelse) vill man förklara möjligheten att tänka sig hela Kristus, äfven kroppsligheten, närvarande vid nattvarden: Jesus handlar med gudomligt själfmedvetande; då öfverföras de gudomliga egenskaperna, såsom allmakt och allestädesnärvaro, på den mänskliga naturen, och denna de gudomliga egenskapernas meddelelse åt den mänskliga naturen upphör aldrig. I motsats härtill behöll enligt reformert åskådning hvar natur sina