Karpaterna också petroleum och jordvax. Vid Bilbao, Salzgitter m. fl. st. finnas järnmalmer. Förekomsten af fosforit är stundom af betydelse. Eruptiva bergarter äro i det hela mycket sällsynta; dock finnes teschenit i Karpaterna och Portugal, ofit i Spanien, granit i Pyrenéerna. De mäktiga basaltbäddar, som uppträda i Deccan och västra Nord-Amerika, tillhöra sannolikt öfvergångsbildningar emellan krit- och tertiärsystemet. -- Inom den äldre delen af kritsystemet har floran samma prägel som jurasystemets, d. v. s. ormbunkar (särskildt släktet Gleichenia), cykadéer (Zamites och Pterophyllum) och barrträd (Sequoia) härska, under det att dikotyledoner h. o. h. saknas, dock med ett enda undantag: Populus primæva Heer, den äldsta dikotyledonen. Inom den yngre gruppens flora uppträda däremot dikotyledonerna i stor mängd (pilar, popplar, lönnar, plataner, tulpanträd, magnolior, fikon, laurinéer, araliacéer, proteacéer och många flera), och denna flora närmar sig tertiärsystemets. -- Kritsystemets fauna är mycket rik och omväxlande. Foraminiferer (rhizopoder) förekomma i stor myckenhet; deras kalkskal ha bidragit till bildningen af kritan, och deras stenkärnor bilda ofta de gröna glaukonitkornen i grönsanden. Äfven spongierna (svamparna) äro mycket talrika, och deras kiselnålar ha till stor del lämnat materialet till flintan. Korallerna äro i allmänhet af mindre betydelse, ehuru lokalt uppträdande i stor mängd. Sjöliljorna (krinoiderna) äro sällsynta i jämförelse med deras förekomst inom äldre system; dock finnas släktena Pentacrinus, Bourgetierinus, Marsupites, Antedon, Uintacrinus m. fl. Af mindre betydelse äro sjöstjärnor, hvaremot sjöborrar (echinodermer) äro mycket vanliga, såväl de reguljära (Cidaris, Salenia m. fl.) som de irreguljära (Galerites och särskildt familjen Spatangidæ med Micraster, Echinocorys m. fl.). Af blötdjuren äro mossdjuren (bryozoerna) mycket talrika, och likaså uppträda äfven armfotingarna (brachiopoderna) ganska allmänt (såsom Terebratula, Magas, Rhynchonella, Crania). Äfven musslor (lamelli-branchiater) förekomma i stor mängd (Ostrea med Exogyra och Gryphæa, Pecten, Inoceramus, Trigonia m. fl., äfven sötvattensformer, t. ex. Unio). Fam. Rudistæ (Radiolites, Hippurites) är särskildt utmärkande och förekommer inom vissa områden i utomordentlig mängd. Snäckorna (gastropoderna) äro mindre talrika och karakteristiska; de närma sig i allmänhet de nu lefvande. De allra flesta äro hafsformer, och blott några få ha tillhört sött vatten. Af hufvudfotingarna (cefalopoderna) fortlefver släktet Nautilus med några arter. Belemniterna, med släktena Belemnitella och Actinocamax, utdö vid kritsystemets slut, liksom ock ammoniterna. Jämte talrika arter af det egentliga släktet Ammonites äro äfven ammoniternas s. k. biformer (t. ex. Baculites, Crioceras, Scaphites, Turrilites) karakteristiska. Af kräftdjur förekomma såväl långsvansade (Glyphæa) som kortsvansade (Dromiopsis, Callianassa), liksom ock representanter för entomostraca och rankfotingar (cirrhipeder). Fiskfaunans utseende undergår en betydande omgestaltning. Förut härskade hajar och emaljfjälliga fiskar (ganoider). Dessa sistnämnda försvinna småningom och ersättas af benfiskar. Af större reptilier funnos i äldre delar af kritsystemet representanter för såväl Ichthyosaurus som Plesiosaurus. Krokodiler, sköldpaddor, stora ödlor och jättelika ormar uppträda tillsammans med de kolossala, egendomliga dinosaurierna (t. ex. Iguanodon) och den sista representanten för flygödlorna (Pteranodon). Af fåglar finnas såväl ratiter (Hesperornis) som karinater (Ichthyornis). Däggdjur äro ej anträffade inom lager, som med absolut säkerhet kunna hänföras till kritsystemet. Gränsen mellan kritsystemets och jurasystemets marina lager är i mellersta Europa i allmänhet skarp, i synnerhet då en sötvattensbildning (wealden; läs ωī'ldən), som vanligen till större delen räknas till kritsystemet, skjuter sig emellan bägge, t. ex. i sydvästra England och nordvästra Tyskland. I Medelhafsländerna sker däremot öfvergången mellan dessa bägge system småningom (genom den s. k. tithoniska etagen; se Jurasystemet, sp. 305). Gränsen uppåt mot tertiärsystemet är i mellersta Europa i allmänhet skarp. Man har däremot tvistat om, hvar gränsen mellan dessa system i västra Nord-Amerika bör dragas, enär en flora med tertiär prägel förekommer i lager, som hysa en kritfauna. Konsekvent böra dessa föras till kritsystemet, enär den geologiska indelningen gjorts efter faunan och ej efter floran, i hvilket senare fall gränserna mellan de olika systemen ofta skulle blifvit helt andra, än de nu äro. -- Den första geologiska klassifikationen af kritsystemet gjordes efter de i nordvästra Frankrike och sydöstra England uppträdande bergarterna eller deras lokala benämningar. Enligt denna indelades kritsystemet nedifrån uppåt i följande etager, underafdelningar eller led: Undre grönsand, Gault, Öfre grönsand, Kritmärgel och Krita. D'Orbigny har sedermera föreslagit en annan indelning, hvars benämningar äro valda efter de latinska namnen på de orter, där ifrågavarande bildningar äro typiskt utvecklade. Denna indelning har nu blifvit allmänt antagen och stämmer för öfrigt ganska bra öfverens med den gamla. Dessa etager äro: 1. Neokom (efter Neuchâtel) = Undre grönsand, 2. Aptien, 3. Albien (namn efter orter i södra Frankrike; dessa bägge etager motsvara ungefär Gault, hvilken benämning ofta nyttjas i deras ställe), 4. Cenoman (efter Le Mans) = Öfre grönsand, 5. Turon (efter Tours) = Kritmärgel, 6. Senon (efter Sens) = Krita, hvarjämte tillagts ett nytt led: Étage danien (efter Danmark), motsvarande Yngre kritan. -- Kritsystemets aflagringar i Europa äro ingalunda likformigt utbildade. Man kan urskilja två geografiska områden l. provinser: 1) den sydliga eller mediterrana och 2) den nordliga eller central-europeiska. Till den förra räknas de i södra Frankrike, Medelhafsländerna, vid Salzburg m. fl. st. förekommande bildningarna. Dessa utmärkas hufvudsakligen därigenom, att rudisterna (Hippurites m. fl.) där uppträda i så stor mängd, att de ofta bilda nästan hela bergartsmassan. Till det norra krithafvets aflagringar räknas de i Storbritannien, norra Frankrike, Belgien, Holland, nordvästra Tyskland, Sachsen, Böhmen, vid Regensburg (sydligaste punkten) och kring Östersjön uppträdande bildningarna. Äfven där finnas visserligen rudister, men arterna äro betydligt färre och individerna både mindre och fåtaligare än i södra området. Endast sällan (Böhmen) uppträda de här i så stor mängd, att de utgöra viktiga delar af bergarten. Med undantag af wealdenbildningarna äro öfriga i norra Europa förekommande