kritaflagringar marina. Vid Ciply, nära Mons, och vid Maestricht finnes en bildning (ofta kallad tuffkalk) yngre än den vanliga kritan. Den är mycket rik på fossil, bl. a. äfven koraller, som annars äro sällsynta, och ödlor af släktet Mosasaurus. Hilssandstenen i norra Tyskland hör till Neokom, plänerkalken till Turon och Senon, kvadersandstenen i Sachsen och Böhmen hufvudsakligen till Cenoman, den hvita skrifkritan (med flintbollar) i England, Frankrike och norra Tyskland till Senon. Äfven i länderna kring södra och västra Östersjön finnas kritaflagringar; af dessa äro de i Skandinavien förekommande särskildt anmärkningsvärda. Här finnas inga bildningar äldre än Senon-etagen. -- På Möens klint finnes skrifkrita med flintbollar och Belemnitella mucronata, Echinocorys ovatus m. fl. för Senon utmärkande fossil. Kritlagren ha där varit utsatta för våldsamma rubbningar samt äro stundom nästan resta på kant och med lösa jordlager inpressade emellan sig. På Stevns klint på Själland ligger däremot skrifkritan nästan vågrätt, men är där ej den yngsta kritbildningen. Den öfverlagras nämligen på sina ställen af ett obetydligt lerlager (fisklera) och ett likaledes föga mäktigt lager af en något hårdare kalksten (ceritkalksten) utan flinta samt med andra fossil än skrifkritans. Öfverst ligger en mäktig kalksten, kallad limsten eller bryozokalk, som till stor del består af söndergrusade bryozoer, med vågformigt böjda lager af oftast gråaktig flinta. Fossilen äro mycket olika skrifkritans: belemniter och ammoniter saknas h. o. h., Echinocorys ovatus ersättes af E. sulcatus o. s. v. Inne i landet, vid Fakse, uppträder den yngre kalkstenen med betydlig mäktighet som korallkalk med en stor mängd fossil, bland hvilka Nautilus danicus och arter af krabbsläktet Dromiopsis (se d. o.) förtjäna nämnas. Belemniter saknas äfven här. Korallkalken (faksekalken) är nära förbunden med bryozokalken, och som en ekvivalent till dem kan ock anses kokkolitkalken (saltholmskalken), en hårdare eller lösare, tät kalksten med flintlager och samma fossil som bryozokalken. Kokkolitkalken förekommer hufvudsakligen på östra Själland, Amager och Saltholm. Alla tillsammans bilda en underafdelning, som fått namnet Étage danien l. den Yngre kritan, utmärkt bl. a. genom saknaden af belemniter. Denna yngre krita finnes ock i Jylland. -- Kritsystemet i Sverige är numera inskränkt till landets sydligaste delar, Skåne och angränsande delar af Halland och Blekinge. Geografiskt fördelar sig Sveriges kritsystem på tre områden: det sydvästra, Malmö-området, det centrala, Rödmölla-området, det nordöstra, Kristianstads-området; med detta sist nämnda förenas lämpligen aflagringarna i Halland och i Blekinge. Sveriges kritaflagringar representera endast Senon och Danien och fördela sig på följande zoner: Yngre krita (utan belemniter), Danien. Äldre » (med » ), Senon. 1. Öfre Senon: a. Zon m. Belemnitella mucronata (mucronatakrita). b. Zon m. Actinocamax mammillatus (mammillatuskrita). 2. Undre Senon: a. Zon m. Actinocamax granulatus (granulatuskrita). b. Zon m. Actinocamax westphalicus (westphalicuskrita). Rödmöllaområdet. Underst vid Rödmölla (ö. n. ö. om Ystad) en kvartshaltig gruskalk och en sandmärgel med Actinocamax westphalicus och A. verus, öfverlagrad af ett konglomerat af brun liassandsten. Därpå följer ett nytt konglomerat, Tosterupskonglomeratet, af silurskiffrar med A. mammillatus; jämte denna belemnit finnes i de undre skikten A. quadratus, i de öfre Belemnitella mucronata. Längre mot s., vid Köpingeån, blir en sandsten, Köpingesandstenen, med B. mucronata, Echinocorys ovatus, Ammonites Stobæi o. s. v., den allmännaste bergarten. Lagren ligga tämligen horisontellt och ha en mäktighet af mer än 350 m. I denna sandsten äro också tänder af en stor hafsödla Mosasaurus och fragment af dikotyledona landväxter (Dewalquea -- en förmodad ranunkulacé) anträffade. Kristianstadsområdet. Då krithafvet bröt in öfver nordöstra Skåne, hade urberget redan länge legat blottadt, utsatt för de förvittrande krafterna. Graniten hade på sina ställen undergått en kaoliniseringsprocess, dess fältspat hade lämnat materialet till en ofta betydande kaolinmassa -- Ifö (Blaksudden), Axeltorp, Flackarp, Balsberg. På kaolinen eller på det friska urberget aflagrade krithafvet ett konglomerat eller en sand. I denna finner man stundom (Ifön) inbäddade förkolade stammar af barrträd och pollenkorn af tvåhjärtbladiga växter, utsvämmade från den växtvärld, som höll till vid krithafvets strandskoning. Upptill inblandas i sanden allt flera skal och skalfragment af musslor, snäckor o. s. v., af djur, som lefde i krithafvet; sanden öfvergår härvid till en skalgruskalk, som uppåt blir allt renare, d. v. s. landet sänker sig småningom, dock med ett tillfälligt afbrott, en höjning, mot slutet af mammillatuskritans tid. Flinta saknas. Ledfossil är Actinocamax mammillatus, men dessutom finnas här massor af andra djurformer (ung. 285 arter äro hittills kända). Intressanta äro de stora ödlorna (Plesiosaurus och Mosasaurus), af hvilka rester äro vanliga särskildt i kalkstenen på Ifön; i densamma har man också funnit rester af en fågel. Hit höra de bekanta aflagringarna vid Ignaberga, Balsberg, Flackarp-Balsvik, Kjuge, Ifön, o. s. v. -- Vid Balsvik öfverlagras denna skalgruskalk direkt af en finkornigare och renare kalksten, Hanaskogskalk, så kallad efter hufvudförekomsten, Hanaskog, där den brytes. I denna kalksten ser man flintlager, bildade af en vid förvittring spräcklig flinta (se Flinta). Lcdfossil är Belemnitella mucronata; faunan är ej så rik som skalgruskalkens, men omsluter dock 103 redan kända arter. Vid Åhus finnes en sandsten med en rik fauna, den synes till tiden motsvara såväl mammillatus- som mucronatakritan. Kritsandstenarna vid Ryedal och Gammalstorp äro intressanta på grund däraf, att de innehålla barrträdsrester. Malmöområdet, omfattande hela sydvästra Skåne, s. om en linje Landskrona--Ystad, sammansättes, så vidt man vet, uteslutande af danien. Yngre krita utan belemniter. Bildningarna äro lättast tillgängliga i kalkstensbrott vid Limhamn och Klagshamn. Den allmännaste bergarten är en kokkolitkalk, också kallad saltholmskalk, med flintbankar; den är vanligtvis mjuk, affärgande, blötsten, sfundom hård kristallinisk, hårdsten. I denna bergart ser man stundom oregelbundna massor af en annan