1481 Krizanic-Kroatien 1482 mot allmänna värnpliktens införande. Österrike har utom de äldre fästena Ledenice, Crkvice och Dra-galj anlagt flera nya befästningar äfvensom vägar; sådana ha förut nästan alldeles saknats i K. (J. F. N.) Krizanic [krija'nitj], J ur i j, slavisk författare, f. 1617 r Kroatien, studerade i Wien, Bologna och Rom och författade 1656 en skrift om den kyrkliga söndringen, Bibliotheca Schismalicorvm universa. Under vistelsen i Florens 1657 fick han genom bekantskap med de ryska sändebuden Tjemodanov och Postnikov idén att fara till Ryssland för att verka för den slaviska enheten. 1659 kom han öfver Lem-berg till Lill-Ryssland, som han beskref i reseskildringarna Putno opisanic od Lewowa do Moswki och Besida ko Czerkasom w osobi Czerkasa upisana. Knappt anländ till Moskva, blef han 1661 för sin politiska frispråkighet skickad till Tobolsk, där han i nödtvungen landsflykt egnade sig åt politiskt författarskap. Hans dels på latin, dels på kroatiska skrifna Politika utgafs 1859-60 af Bozsonov, De providentia Dei 1860 af densamme och hans slaviska grammatik af Bodjanskij 1848 samt af Danicié (i "Rad jugoslavenske akademije") 1871. Dessutom författade han en skrift i dopfrågan, Ob svetom kresöeniju. Efter tsar Alexejs död (1676) återfick han friheten och återvände till Moskva. Hans dödsår är okändt; man vet blott, att han icke dog i Ryssland. I sina högst märkliga skrifter utarbetade han en hel sam hällslära, höll starkt på det ryska själf-härskardömet och på den slaviska enhetligheten, if-rade för ekonomiska reformer, fördömde ryssarnas "främlingsmani" och svärmade för en försoning mellan den öster- och västerländska kyrkan på katolsk grund. En samlad upplaga af K:s skrifter utges af Historiska föreningen i Moskva. Jfr A. Jensen, "Den förste store panslavisten" (i "Rysk kulturhistoria", I, 1908). A-d J. Krizevci [-jeMsi], ty. Kreutz, ung. Körös, stad i kroatisk-slavonska komitatet Belovår-Körös. 4,408 inv. (1900j. Säte för en grekisk-katolsk biskop. K. var hufvudstad i det forna komitatet K., som 1886 delades mellan komitaten Varazdin och Belovår-Körös. J. F. N. Krjukov. Se K r e m e n t j u g. Krka, flod. Se K e r k a. Krkonose |>nå J e] 1. Krkonosské hory. Se Riesengebirge. Krmann, Daniel, superintendent för lutherska kyrkan i det slovakiska Ungern, f. 1663, d. 1740, uppsökte Karl XII 1708 i Mohilev för att få understöd åt de förtryckte protestanterna i Ungern och medföljde svenska hufvudkvarteret till Bönder. Förutom många religiösa skrifter på slaviska och latin, utgaf han 1722 en ny förbättrad upplaga af bibeln enligt den tjechiska öfv. af 1613. Hans intressanta iakttagelser under fälttåget i Ukrajna föreligga i en i Wiens hofbibliotek bevarad latinsk handskrift Historia ablegatinnis Dni superintendentis Danielis Krmann et Dni Sanutelis Pohorszky ad regem Snecice Caro-lum XII (utg. 1904 af Ungerska vet. akad. i "Mo-numenta Hungarise historica", bd 23. Utdrag ur denna dasbok finnes i A. Jensens monografi "Ma-zepa", 19'09). A-d J. Krnow, tjechiska namnet på J ä g e r n d o r f (se d. o. 2). Kroaséra (fr. croiser, af croix, kors), korsa, draga hit och dit, anställa korseld; förädla husdjur genom att låta raserna blanda sig med hvarandra. Se vidare Korsning 1. Kroater (eg. chorvater, bergsbor, af slav. chora 1. göra, berg). 1. En slavisk folkstam, bosatt hufvudsakligen i Kroatien (se d. o.), men äfven i Dalmatien, Bosnien och Hercegovina. Kroaterna bekänna sig till romersk-katolska läran och uppgå till omkr. 2 mill. personer. - 2. Ett slags lätt, till stor del oregelbundet rytteri, som under trettioåriga kriget gjorde de kejserlige stora tjänster. Det uppsattes icke endast af folk från Kroatien, utan äfven af ungrare samt fick senare benämningen husarer. De svenske soldaterna förvrängde namnet kroat till krabat och betecknade med detta ord sedermera en vild sälle i allmänhet. Under sjuåriga kriget (1756-63) fanns i österrikiska armén under namnet kroater en värf-vad, lätt, som frikår organiserad infantcritrupp, af hvilken österrikarna hade stor nytta, särskildt i lilla kriget. 2. C. O. N. Kroatien (kroat. Hrvatska, ung. Horvát), konungarike i österrikisk-ungerska monarkien, hvilket med Slavonien och den förra Kroatisk-slavonska militärgränsen utgör en del ("kronland") af det ungerska statsområdet. (Se Kroatien-Slavonien.) Historia. Det nuv. K. var i äldsta tider bebodt af de illyriske pannonierna, som besegrades af Octavianus 35 f. Kr., hvarefter deras land hörde till romerska prov. Pannonia och vid romerska rikets delning (395) tillföll Västromerska riket (jfr Illyrien). 489 intogs det af östgoterna, 535 af östromerske kejsaren Justinianus, 568 af avarerna samt 626 af de slaviske kroaterna (chorvaterna, chrobaterna), hvilkas ättlingar ännu bebo det. Det kom senare under Karl den stores välde och fick kristendomen från Rom. Omkr. 900 blef det ett själfständigt rike, hvars konungar eröfrade dalmatiska kusten, byggde sig flottor och uppträdde som fruktade sjöröfvare. Venezia betalte tribut till dem, ända till dess dogen Peter II Orseolo (omkr. år 1000) eröfrade Zara vecchia. 1091 eröfrades landet af ungrarna, som insatte en banus till regent. Med få afbrott hörde K. sedan till Ungern. Sedan den habsburgske härskaren i de österrikiska arfländerna Ferdinand I 1527 blifvit Ungerns konung, upprättades till värn mot turkarna generalatet Karlstadt, hvartill sedan kommo generalaten Varaždin, Agram och Kreutz (den kroatiska militärgränsen), men detta hindrade ej turkarna att eröfra stora delar af sydöstra K. (Turkiska K.), så att slutligen blott västra delen med Zengg, Karlstadt, Agram och Varaždin tillhörde den habsburgske kejsaren. Men genom freden i Karlowitz (1699) af stod sultanen allt land v. om Una till denne. Reformationen inträngde äfven i K., men utrotades med våld 1607--10. K., Slavonien och Dalmatien voro 1767--77 förenade till ett kronland Illyrien; därefter bildade hvart och ett af dem ett särskildt konungarike, ehuru militärgränserna hade sina egna styrelser. 1809--13 hörde området höger om Sava till Frankrike och bildade de båda illyriska provinserna Croatie civile och Croatie militaire. Efter Napoleons fall kom (1814) Dalmatien till Österrike, K. jämte Slavonien under ungerska kronan, dock med själfständig förvaltning och eget språk. När ungrarna omkr. 1840 ville införa ungerskan som officiellt språk, blefvo kroaterna förbittrade och grepo 1848 till vapen mot Ungern under ban Jellačič (se d. o.). Till tack härför skildes K. och Sla-