1497 Krokan-Krokodildjuren 1498 gåfvor till Vet. akad. dels sitt stora herbarium, dels sitt värdefulla botaniska bibliotek. 2. G. L-m. Krokan (fr. croquante, af croquer, krasa mellan tänderna), stort, mångfärgadt, mot höjden rest sockerbakverk, i formen vanligen påminnande om ett tempel, en österländsk pagod o. d. Krokek, socken i Östergötlands län, Lösings härad. 9,331 har. 1,928 inv. (1909). K. utgör ett regalt pastorat i Linköpings stift, Norrköpings kontrakt. Krokeks kloster, äfven kalladt Vårfrukloster på Kolmården, beläget inom Lösings härad, Östergötland, tillhörde munkar af franciskanorden. I bevarade urkunder nämnes det första gången 1440. Bland sina gynnare räknade det åtskilliga förnäma personer, såsom riksråden Erik Holmstensson (Rosenstråle) och Erik Johansson (Vasa) m. fl., men synes dock, trots sitt förmånliga läge vid stora farvägen mellan Södermanland och Östergötland, aldrig ha varit betydande. Det egde några få gårdar vid gränsen mellan nämnda båda landskap och förlänades efter Västerås recess (1527) till biskop Magnus Sommar i Strängnäs. C. S-e. (T. H-r.) Kroketter (fr. croquettes, af croquer, krasa mellan tänderna), kokk., små aflånga bullar, formade af hackadt kött (ox-, kalf-, höns- o. s. v.) eller fisk, potatis, champinjoner, risgryn, kastanjer e. d., som vid tillredningen kryddas på olika sätt, rullas i rifvet bröd, doppas i vispade ägg och stekas i het flottyr. Krokhasig, veter. Se H a s, sp. 40. Kroki. Se C r o q u i s. Krokkleven. Se Krokskogen. Krokodildjuren, Crocodilia, zool., bilda en grupp inom kräldjurens klass. De nu lefvande representanterna för denna djurgrupp igenkännes på sina benartade hudsköldar, de inkilade, till käkbenen inskränkta, kägelformiga tänderna, fyra fötter, en lång, från sidorna hoptryckt, för simning bildad stjärt och ett orörligt kvadratben. Dessutom äro utmärkande för dem förekomsten af s. k. bukrefben (d. v. s. refbensliknande benstycken, som ligga i bukhålans undre vägg); de främre refbensparen ha klufven ryggradsända och hakutskott liksom hos fåglarna, kloaköppningen är longitudinell; ett kopulationsorgan finnes; hjärtat är högre utbildadt än hos alla andra kräldjur, har vänster- och högerhalfvan i det närmaste skilda från hvarandra. Man skiljer dem i tre ordningar: Pseudosuchia, Parasuchia och Eusuchia, af hvilka de två förstnämnda omfatta uteslutande utdöda former. -- 1) Pseudosuchia lefde blott under triasperioden. Skallen är kort och spetsig; de främre näsöppningarna öppna sig nära nosspetsen på hufvudets sidor; tänder föga talrika, endast i främre käkhalfvan. Några få, smärre former. -- 2) Parasuchia, äfvenledes inskränkta till triasformationen (Europa, Nord-Amerika, Ostindien), påminna genom mera betydande storlek, förlängd nos genom den ojämna beskaffenheten af skallens ben, genom den med ett stort hål försedda underkäken om flera af nutidens krokodiler. Men de skilja sig från dessa och närma sig andra, delvis lägre kräldjur genom långt bakåt liggande yttre näsöppningar, hårda gommens ringare längd och närvaron af nyckelben. -- 3) Eusuchia uppträda först under juraperioden och fortlefva under nutiden i omkr. 25 arter, fördelade på 6 släkten. Hos alla ligga de yttre näsöppningarna vid nosspetsen, och de inre äro ryckta långt bakåt på grund af hårda gommens stora längd; nyckelben saknas; 5 fullständiga tår å fram-, 4 å bakfötterna. Hos nu lefvande krokodiler äro de benartade hudsköldarna utvecklade blott å ryggsidan; endast hos några finnas hudförbeningar äfven på buksidan, hvaremot hos flera fossila Eusuchia buksköldarna äro starkt utbildade. -- Medan de tidigare geologiska periodernas krokodiler voro hafsdjur, lefva nutidens krokodildjur i tropikernas floder, sötvattenssjöar och vid hafskusterna. De röra sig med tillhjälp af den långa, som åra tjänstgörande stjärten synnerligen skickligt i vattnet; de gå upp på land för att sola sig och för att lägga sina hvita, ovala, hårdskaliga ägg i sanden eller i gropar vid stränderna. Men deras egentliga hemvist är vattnet, där de tillbringa natten, deras jakttid. Bytet utgöres både af fiskar och af varmblodiga djur. Om morgnarna krypa de uppför sandbankarna och hvila sig. Både hörsel och syn äro skarpa; de taga lärdom af erfarenheten; gamla individer äro de mest försiktiga. Om nätterna låta de höra sitt egendomliga läte. Modern tager vård om och försvarar sin afkomma mot fiender: större vadare och fiskar samt kraftigare medlemmar af det egna släktet. Skinnet har handelsvärde. Af de nu lefvande krokodilsläktena må här nämnas: Crocodilus, Alligator och Gavialis. Crocodilus, krokodilsläktet: nosen ej smal, utan trekantig eller afrundad; underkäkssymfysen räcker ej bakom 8:e tanden; fjärde underkäkstanden passar in i en inskärning i öfverkäkskanten; bakfötterna ha hel simhud. Släktet är kändt sedan kritperioden, flera arter lefde under tertiärtiden i Europa och Nord-Amerika, men försvunno vid kvartärtidens början; nu är släktet företrädt i Afrika, Syrien, tropiska Amerika och västindiska öarna, i malajiska och australiska regionen. Den mest bekanta af hithörande arter är

Fig. 1. Nilkrokodil.

Nilkrokodilen, Crocodilus vulgaris (fig. 1), som redan af Herodotos blifvit ganska väl beskrifven och under namnet "Leviathan" omtalas så långt tillbaka i tiden som i Jobs bok. Halsen och kroppssidorna äro besatta med släta hornplåtar. Grundfärgen är mörkt bronsgrön, med små, svarta fläckar på ryggen. På kroppens sidor och på halsen finnas oregelbundna mörkare fläckar. Undre kroppsdelarna äro smutsgula, dock växlande. Djurets hemland är Afrika, från Nilen till Goda-Hoppsudden, Syrien och Madagaskar. I kärr, sjöar, träsk och på sandbankar förekommer det därstädes allmänt, och blott för vår tids eldvapen, som dess