sedan i Frankrike och uppgjorde 1778 i Aachen med en holländsk köpman de Neufville ett utkast till nederländsk-amerikanskt handelsfördrag. En kopia däraf, 1780 påträffad hos Henry Laurens (se d. o.), gaf engelska regeringen förevändning till dess krigsförklaring mot Holland s. å. L. återvände hem 1784. Hans Letters ha utgifvits af W. C. Ford (1891). 3. Arthur L., de föregåendes yngste broder, diplomat, f. 20 dec. 1740, d. 12 dec. 1792, idkade medicinska studier i Edinburgh, var därefter en tid läkare i Williamsburg i Virginia, återvände till England 1766 för juridiska studier och var 1770-76 advokat i London, där han stod i liflig förbindelse med Wilkes, Burke och andra oppositionspolitiker samt i anonyma broschyrer förfäktade koloniernas sak. Han blef 1775 hemlig politisk agent åt kongressens utrikesutskott, begaf sig våren 1776 till Paris och inledde där förhandlingar med utrikesministern Vergennes. I okt. s. å. utsågs L. jämte Franklin och S. Deane till underhandlare med Frankrike om vänskaps- och handelstraktat och undertecknade en sådan i febr. 1778. Han sökte äfven, utan framgång, inleda förhandlingar i Madrid och Berlin, men återkallades, bl. a. till följd af misshällighet med Franklin, 1779 och var 1782-85 delegerad för Virginia vid kontinentala kongressen samt 1784-89 medlem af dess finansförvaltning (board of treasury). Jfr en släktapologetisk biografi öfver L. af R. H. Lee (2 bd, 1829) och C. H. Lee, "A vindication of Arthur L." (1894). 4. Henry L., de föregåendes kusins son, krigare, f. 29 jan. 1756, d. 25 mars 1818, utmärkte sig under oafhängighetskriget som öfverdådigt tapper och synnerligen skicklig kavalleriledare med smeknamnet "Light Horse Harry", blef 1780 öfverstelöjtnant och inlade stora förtjänster om fälttåget i Nord- och Syd-Carolina 1781, särskildt under slaget vid Eutaw springs. 1786-88 var han delegerad vid kontinentala kongressen, verkade 1788 för unionsförfattningens antagande i Virginias författningskonvent, var 1792-95 guvernör i Virginia och 1799-1801 en af dess representanter i kongressen. I ett minnestal öfver Washington 1799 uttalade L. om denne det ryktbara omdömet "den förste i krig, den förste i fred och den förste i sina landsmäns hjärtan". Han utgaf 1812 de värdefulla krigshistoriska memoarerna Memoirs of the war in the southern department of the United States (3:e uppl., med biografi öfver L. af R. E. Lee, 1869). 5. Robert Edward L., den föregåendes son, högste befälhafvare öfver de konfedererade staternas stridskrafter under inbördeskriget 1861-65, f. 19 jan. 1807 i Stratford, Virginia, d. 12 okt. 1870 i Lexington, Virginia, inträdde 1829 som officer i ingenjörkåren, utmärkte sig som dennas befälhafvare under kriget med Mexico (1845-48), särskildt vid eröfringen af Vera Cruz, och belönades därför med öfverstes grad. Han var 1852-55 föreståndare för militärakademien i Westpoint och anförde 1859 de trupper, som sändes mot fanatikern George Brown (se d. o.) vid dennes angrepp på Harper's Ferry. Vid inbördeskrigets utbrott erbjöds honom befälet öfver nordstaternas arméer, men han ansåg plikten bjuda, att han ej öfvergaf sin stat, Virginia, hvarför han vid underrättelsen om dess utträde ur Unionen tog afsked ur unionsarmén (april 1861). L. blef i maj s. å. befälhafvare öfver Virginias trupper och utnämndes af Jefferson Davis till general samt erhöll våren 1862 högsta befälet öfver de konfedererades samtliga stridskrafter. Om L:s verksamhet på denna oerhördt svåra post se närmare Nordamerikanska inbördeskriget. Hans första stora framgång var försvaret af sydstatshufvudstaden Richmond mot Mc Clellan under "sjudagars-slaget" i juni 1862. Sedan planerade han den stora diversionen norrut, som gaf Richmond lättnad från nya anfall och ledde till flera segrar öfver nordstatsgeneralen Pope (bl. a. vid Bull Run, 29 aug.) och en invasion i Maryland, hvilken dock måste upphöra efter det oafgjorda slaget vid Antietam (sept.). Ett nytt nordstatsanfall, af Burnside, mot Richmond tillbakaslog L. vid Fredericksburg (13 dec.), och under 1863 års fälttåg gjorde han efter segern öfver Hooker vid Chancellorsville (2-3 maj) en ny invasion i Maryland och Pennsylvania, hejdad genom det förlustrika slaget vid Gettysburg (3 juli) mot general Meade, hvilket nödgade L. att skyndsamt retirera till Virginia. Där gjorde han hela året 1864 tappert motstånd mot de i antal öfverlägsna nordstatsarméer, som under Grant framryckte mot Richmond, hvilken stad L. af politiska skäl tvangs att hålla långt efter det att hans fältherreblick sagt honom, att en reträtt söderut vore från militär synpunkt nödvändig. Till sist tvangs han 2 apr. 1865 att utrymma Richmond och sökte sedan med spillrorna af sin här förena sig med den söderifrån af Sherman tillbakaträngde general Johnston, men han upphanns af Grant och nödgades af brist på lifsmedel och ammunition att kapitulera vid Appomattox (9 april). L. hade under kriget gett glänsande prof på det "offensiva försvarets" möjligheter i strid mot en öfverlägsen fiende, men man har mot hans i öfrigt så beundransvärda krigföring anmärkt, att han gaf sina underbefälhafvare väl stor handlingsfrihet och själf ej alltid nog energiskt fullföljde vunna framgångar. Efter krigets slut blef L. i aug. 1865 president för militärskolan Washington college i Lexington (nu "Washington and Lee university"), där han verkade till sin död. Plikttrohet och redbarhet voro de mest utmärkande dragen i den store fältherrens personliga skaplynne. Han utgaf 1869 (med biografi) en ny uppl. af sin faders krigshistoriska memoarer (se L. 4). Statyer öfver L. äro resta i Richmond och New Orleans. - Jfr biografier öfver L. af J. E. Cooke (1871), E. A. Pollard (s. å.), A. L. Long (1886), Fitzhugh Lee (1894), H. A. White (1897), W. P. Trent (1899), R. A. Broek (1904) och G. M. Adam (1905) samt R. E. Lee, "Recollections of letters of general R. E. L." (1904). 6. Fitzhugh L., den föregåendes brorson, militär och politiker, f. 19 nov. 1835 i Clermont, Virginia, d. 28 april 1905 i Washington, blef 1856 kavalleriofficer, deltog på sydstaternas sida i inbördeskriget och avancerade 1862 till brigadgeneral