(i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad", 1879), Om 1607 års upplaga af Uplandslagen (i Uppsala univ:s årsskr., 1880), Undersökning om de germanska, i synnerhet nordiska formerna af adjektivet hög (i "Arkiv f. nord. filologi", 1883), Bidrag till tolkningen av Tunestenens runinskrift (i "Uppsalastudier tillegn. S. Bugge", 1892), Om de östskandinaviska folknamnen hos Jordanes (i "Svenska landsmålen", bd 13, 1894), Den gottländska Taksteinar-sägnen (1903 och 1905), hans för tolkningen af lönnrunor särskildt viktiga, skarpsinniga Bidrag till tolkningen af Rökstensinskriflen (i "Nord. studier, tillegnade A. Noreen", 1904), Några svenska "talande vapen" (i "Personhist. tidskrift", 1903-04), Om Sveriges integritet (1905), Latinska medeltidsinskrifter på vers från Gotland (1908), Till 700-årsminnet af slaget vid Lena (i "Forn-vännen", 1908-09), Det evigt grönskande trädet vid Uppsala hednatämpel (i "Svenska landsmålen", 1911) och En kärleksvisa i Ans saga bogsveigis (i "Studier i nordisk filologi", s. å.). L. har vidare skrifvit en mängd uppsatser och artiklar i tidskrifter och tidningar om fonetik, germansk och nordisk grammatik, runkunskap, fornsvensk laghistoria, genealogi och heraldik, rättstafningsreformer och medeltidslatinsk vers, vittnande om mångsidig lärdom, själfständighet och skarpsinne. L. invaldes 1908 i Vitt. hist. o. ant. akad. samt i Vet. och vitt. samhället i Göteborg. 7. Anne Charlotte L., hertiginna af Cajanello, den föregåendes syster, författarinna, f. 1 okt. 1849 i Stockholm, d. 21 okt. 1892 i Neapel, försökte sig i konfirmationsåldern på att skrifva en stor prästgårdsroman, som blef ofullbordad, och 1869 utgafs under märket Carlot den välvilligt mottagna novellsamlingen Händelsevis. Hon trädde 1872 i äktenskap med v. häradshöfdingen G. Edgren. Under de följande åtta åren fick hon, fortfarande fullständigt anonym, på Dramatiska teatern uppförda åtskilliga skådespel, som väckte rätt mycken uppmärksamhet genom sin naturliga, osökta ton och ett personligen kändt idéinnehåll: Skådespelerskan (1873; tr. 1883),

Porträtt av Anne Charlotte Leffler

Pastorsadjunkten (1876; tr. s. å.), Under toffeln (s. å.) och Elfvan (1880; tr. 1883). Gemensamt för dessa kan sägas vara, att konflikten uppkommer genom en begåfvad personlighets sträfvan att lösgöra sig ur förhållanden, som hämma dess fria utveckling, och de sluta alla med resignation. I jämförelse med hennes noveller göra likväl dessa dramer ett chargeradt och ansträngdt intryck. Efter en tid af grundligare själfstudier framträdde fru L. 1882 under eget namn som mognad författarinna med novellsamlingen Ur lifvet, som hastigt gjorde henne känd i Sverige och utom dess gränser. 1883 utgaf hon en andra samling "Ur lifvet", som på många håll väckte anstöt genom den realistiska novellen Aurore Bunge. Ehuru fru L. endast ville skildra och gärna lämnade konflikterna olösta, äflades man att i henne se en tendensförfattarinna, i synnerhet med anledning af det ur verkligheten gripna skådespelet Sanna qvinnor (1883), som verkade omdanande på opinionen i fråga om den gifta kvinnans eganderätt; det uppfördes tills. med hennes lustspel En räddande engel i hvilket mycket allvar var inmängdt. En utländsk resa 1884 vidgade hennes blick för de sociala frågorna och framkallade det bjärt färgade tendensdramat Hur man gör godt (1885), en protest mot samhällets missförhållanden. Nya lifsintryck afspeglades lifligt i romanen En sommarsaga (1886; utgörande 4:e bandet af "Ur lifvet"), som behandlade problemet, hur den utvecklade nutidskvinnan skall kunna bevara sin personlighet och individuella lifsgärning på det erotiska området. I samarbete med Sonja Kovalevski skref hon 1887 dubbeldramat Kampen för lyckan, som blef ett förfeladt experiment. Efter en 1888 företagen resa uti Italien upplöste hon 1889 sitt äktenskap och vigdes 1890 i Rom med hertigen af Cajanello, professor i matematik vid Neapels universitet. Den i 3:e delen af "Ur lifvet" ingående berättelsen Kvinnlighet och erotik (s. å.) utgör en hänförd lofsång öfver kärleken och inleder det senare skedet af hennes författarskap, då känslan började göra sig starkt gällande vid sidan af analysen. 1891 skref hon komedierna Familjelycka och Den kärleken! (utgifna 1892 tills. med den dramatiska situationen Moster Malvina under titeln "Tre komedier"), 1892 en biografi öfver Sonja Kovalevski samt sagospelet Sanningens vägar, en omklädnad för djärfva moderna tankar. Efter hennes död utgåfvos 1893 Efterlemnade skrifter (2 bd, det förra innehållande bl. a. "Sanningens vägar", det senare utgörande 5:e bandet af "Ur lifvet"). Flera af hennes arbeten finnas öfversatta till norska, danska, finska, ryska, tyska, engelska, holländska, italienska, bulgariska och kroatiska. Fru L. skildrade medel- och öfverklass, särskildt i hufvudstaden, med nykter, käck och kunskapsrik realism i enkel, lugn och flärdfri framställningskonst. Hennes iakttagelseförmåga och objektivitet satte henne i stånd att ge vederhäftiga samhällsbilder, hvilka af hennes lifliga samhällsintressen fingo en bestämd social bakgrund. Kritisk och högtbegåfvad, saknade hon egentligen framför allt den lyriska underströmmen, stämningen. Bland de mest karakteristiska af hennes smärre noveller äro den humoristiskt känsliga Gusten får pastoratet och den societets- och karaktärstecknande En bal i societeten. Vänfast och i besittning af stor konversationsförmåga, bildade hon en litterär salong i Stockholm. Jfr Ellen Key, "A. Ch. L." (1893), samt uppsatser af E. Alkman (i "Svensk tidskrift" 1892 och "Dagny" 1893), Laura Marholm, "Kvinnor" (1895), och G. Brandes, "Samlede værker", III. 2. G-g N. 3. G. H-r. 4. (E. H. T.) 5. (I. F.) 6. Lll.* 7. (R-n B.) Leflo [loflå], Adolphe Charles Emmanuel, fransk general och diplomat, f. 1804 i dep. Finistère, d. 1887 nära Morlaix, inträdde 1825 i franska armén, kom 1831 till Algeriet, utmärkte sig under striderna mot araberna, blef 1844 öfverste och i juli 1848 brigadgeneral. I sept. s. å. valdes han af dep. Finistère till medlem af konstituerande nationalförsamlingen, där han slöt sig till högern. Han invaldes 1849 i lagstiftande nationalförsamlingen