nationalförsamlingen, där han sedermera blef en af presidenten Louis Napoléons ifrigaste motståndare. Vid statskuppen 2 dec. 1851 arresterades L. Han måste gå i landsflykt, men fick 1859 tillstånd att återvända till Frankrike. Efter kejsardömets fall utnämndes L. i sept. 1870 af nationalförsvarsrcgcringen till krigsminister och divisionsgeneral Han invaldes 8 febr. 1871 i nationalförsamlingen och var krigsminister i den af Thiers 19 febr. 1871 bildade ministären, men måste af gå redan i juni s. å. I aug. 1871 sändes L. som ambassadör till Petersburg, där han förberedde det närmande mellan de båda stormakterna, som sedermera ledde till fransk-ryska alliansen. Han rappellerades 1879. E. W. Lefnadskonst, ett ofta användt slagord, som går tillbaka till åtminstone 1797, då det (Lebenskunst) nyttjades af Friedrich Schlegel, gifvetvis i anslutning till filosofen Shaftesbury, som eftertryckligt betonade, att äfven lifvet var en konst och hvarje människa sitt lifs konstnär. R-n B. Lefnadskonstnär. Se Cornaro och Falconetto. Lefnadsstandard. Se Standard of l i f e. Lefort [lafär], François Jacques, Peter den stores gunstling, f. 1656 i Geneve, d. 1699 i Moskva, inträdde som ung i fransk krigstjänst och 1674 i holländsk. 1675 begaf han sig öfver Ar-changel till Moskva. Han trädde där snart i tjänst hos tsar Feodor och fick 1676 befäl öfver ett kompani. 1682 lärde han känna den unge tsar Peter och vann inom kort dennes gunst, deltog i de båda fälttågen mot Azov och inlade f. ö. stor förtjänst om det ryska samhället genom att ombilda krigsväsendet och biträda tsar Peter i hans arbete att lägga grunden till ryska sjömakten samt höja landets odling och näringar genom inkallande af tyska och franska konstnärer och handtverkare. 1694 blef L. amiral och öfvergeneral öfver ryska hären och 1697 guvernör öfver Novgorod. Han var ock chef för den ryska beskickning, som 1697 afgick till utlandet och i hvars följe tsar Peter inkognito befann sig. Jfr Basse ville, "Precis historique sur la vie de L." (1874), Helbig, "Eussische gunstlinge" (1809, ny uppl. 1883), Posselt, "Der general und admiral L., sein leben und seine zeit" (1866), Vuillemin, "Pierre le grand et 1'amiral L." (1867), Circourt, "Le general L., son temps et sa vie" (1868). A--d J. Lef ostraffligt, Gud ser dig. Se Innocue vivito, numen adest. Lefra, sjöv., brassa (vända) ett segel, så att dess plan blir parallellt med vindens riktning. Härigenom "går vinden ur seglet", så att det fladdrar och slår. Jfr Lefva. L. H.* Le Franc [lofrä'], Jean Jacques, markis af Pompignan, fransk skald. Se Pompignan. Lefranc [löfra], Édouard Edme Victor Etienne, fransk politiker, f. 1809, d. 1883, egnade sig åt advokatyrket, utsågs 1848 till republikens generalkommissarie i dep. Ländes, invaldes s. å. i konstituerande och 1849 i lagstiftande församlingen, men hindrades efter 1851 års statsstreck som oppositionsman att spela någon politisk roll, förrän kejsardömet störtats (1870). Han invaldes 1871 i nationalförsamlingen och frambar där förslaget om verkställande maktens öfverlämnaude åt Thiers samt bidrog genom sin öfvertygande argumentering väsentligt till att förmå nationalförsamlingens flertal att rörande fredsvillkoren med Preussen finna sig i det nödvändiga. Juni 1871-febr. 1872 var han jordbruks- och handelsminister samt febr.-nov. 1872 inrikesminister, invaldes 1876 i deputeradekammaren och slöt sig på våren 1877 till den stora koalition, som uttalade sitt misstroende mot kabinettet Broglie. Efter kammarens däraf föranledda upplösning blef han icke omvald. Han blef emellertid 1881 vald till lifstidssenator. Lefranc [löfra], Pierre Charles Joseph Auguste, fransk lustspelsförfattare och tidningsman, f. 1814, d. 1878, skref i samarbete med E. Labiche en mängd vådeviller, bl. a. Une femme tombée du del (1836), L'enfant de quelqu'un (1847; "Den faderlöse", 1861) och Un ut de poitrine (1853; "Det höga C", 1858). Lefrén [levren], Johan Peter, militär, militärförfattare, f. 17 febr. 1784 i Åbo, d. 9 jan. 1862 i Stockholm, var son till Lars Olofsson L. (f. i Levene socken i Västergötland 1722, professor vid Åbo universitet 1772--84 i österländska språk och från 1784 till sin död, 1803, i teologi; led. af bibelkommissionen). Efter att ha genomgått krigsakademien på Karlberg (1799--1802) blef han officer vid Lifregementets värfvade infanteri (nuv. Göta lifgarde). 1806 öfverflyttades L. som löjtnant till Fältmätningskåren och tjänstgjorde 1808 hos generaladjutanten för armén, generalmajoren af Tibell, hvars synnerliga förtroende han snart vann. Befordrad till kapten, 1809, och som fältmätningsofficer sänd till von Döbeln, gjorde han denne stora tjänster såväl under fälttåget i Jämtland som under operationerna mot Kamenskij. 1813 var L. anställd som befälhafvare för fältmätningsofficerama och som ofveradjutant för yttre ärenden hos den under öfverbefälhafvåren H. H. v. Essen ställda 2:a armékåren vid dennas sammandragning vid norska gränsen. Genom djärfva rekognosceringar och andra viktiga förrättningar ådrog han sig uppmärksamhet och var, innan året 1814 gått till ända, öfverstelöjtnant. Sedan freden inträdt, egnade L. sig företrädesvis åt undervisningsväsendet. 1812 hade han blifvit lärare i krigskonst vid de sedan 1811 sammanslagna fortifikations- och fältmätningskårernas läroverk. L:s lektioner voro synnerligen utmärkta. Som ledning för sina elever utgaf han 1817--18 Föreläsningar i krigsvetenskapen (3 dlr), som vunnit rättvist erkännande. 1818 erhöll L. adlig värdighet. Efter att ha arbetat