Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leflô ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalförsamlingen, där han sedermera blef en af presidenten Louis
Napoléons ifrigaste motståndare. Vid statskuppen
2 dec. 1851 arresterades L. Han måste gå i
landsflykt, men fick 1859 tillstånd att återvända
till Frankrike. Efter kejsardömets fall utnämndes
L. i sept. 1870 af nationalförsvarsrcgcringen
till krigsminister och divisionsgeneral Han
invaldes 8 febr. 1871 i nationalförsamlingen och
var krigsminister i den af Thiers 19 febr. 1871
bildade ministären, men måste af gå redan i juni
s. å. I aug. 1871 sändes L. som ambassadör till
Petersburg, där han förberedde det närmande mellan
de båda stormakterna, som sedermera ledde till
fransk-ryska alliansen. Han rappellerades 1879.
E. W.
Lefnadskonst, ett ofta användt slagord,
som går tillbaka till åtminstone 1797, då det
(Lebenskunst) nyttjades af Friedrich Schlegel,
gifvetvis i anslutning till filosofen Shaftesbury,
som eftertryckligt betonade, att äfven lifvet var en
konst och hvarje människa sitt lifs konstnär.
R-n B.
Lefnadskonstnär. Se Cornaro och Falconetto.
Lefnadsstandard. Se Standard of l i f e.
Lefort [lafär], François Jacques, Peter den stores
gunstling, f. 1656 i Geneve, d. 1699 i Moskva,
inträdde som ung i fransk krigstjänst och 1674 i
holländsk. 1675 begaf han sig öfver Ar-changel till
Moskva. Han trädde där snart i tjänst hos tsar Feodor
och fick 1676 befäl öfver ett kompani. 1682 lärde han
känna den unge tsar Peter och vann inom kort dennes
gunst, deltog i de båda fälttågen mot Azov och
inlade f. ö. stor förtjänst om det ryska samhället
genom att ombilda krigsväsendet och biträda tsar Peter
i hans arbete att lägga grunden till ryska sjömakten
samt höja landets odling och näringar genom inkallande
af tyska och franska konstnärer och handtverkare. 1694
blef L. amiral och öfvergeneral öfver ryska hären och
1697 guvernör öfver Novgorod. Han var ock chef för den
ryska beskickning, som 1697 afgick till utlandet och i
hvars följe tsar Peter inkognito befann sig. Jfr Basse
ville, "Precis historique sur la vie de L." (1874),
Helbig, "Eussische gunstlinge" (1809, ny uppl. 1883),
Posselt, "Der general und admiral L., sein leben und
seine zeit" (1866), Vuillemin, "Pierre le grand et
1’amiral L." (1867), Circourt, "Le general L., son
temps et sa vie" (1868).
A–d J.
Lef ostraffligt, Gud ser dig. Se Innocue vivito,
numen adest.
Lefra, sjöv., brassa (vända) ett segel, så
att dess plan blir parallellt med vindens
riktning. Härigenom "går vinden ur seglet",
så att det fladdrar och slår. Jfr Lefva.
L. H.*
Le Franc [lofrä’], Jean Jacques, markis af Pompignan,
fransk skald. Se Pompignan.
Lefranc [löfra], Édouard Edme Victor Etienne,
fransk politiker, f. 1809, d. 1883,
egnade sig åt advokatyrket, utsågs 1848 till
republikens generalkommissarie i dep. Ländes, invaldes
s. å. i konstituerande och 1849 i lagstiftande
församlingen, men hindrades efter 1851 års statsstreck
som oppositionsman att spela någon politisk roll,
förrän kejsardömet störtats (1870). Han invaldes 1871
i nationalförsamlingen och frambar där förslaget
om verkställande maktens öfverlämnaude åt Thiers
samt bidrog genom sin öfvertygande argumentering
väsentligt till att förmå nationalförsamlingens
flertal att rörande fredsvillkoren med Preussen finna
sig i det nödvändiga. Juni 1871-febr. 1872 var han
jordbruks- och handelsminister samt febr.-nov. 1872
inrikesminister, invaldes 1876 i deputeradekammaren
och slöt sig på våren 1877 till den stora koalition,
som uttalade sitt misstroende mot kabinettet
Broglie. Efter kammarens däraf föranledda upplösning
blef han icke omvald. Han blef emellertid 1881 vald
till lifstidssenator.
Lefranc [löfra], Pierre Charles Joseph Auguste,
fransk lustspelsförfattare och tidningsman, f. 1814,
d. 1878, skref i samarbete med E. Labiche en mängd
vådeviller, bl. a. Une femme tombée du del (1836),
L’enfant de quelqu’un (1847; "Den faderlöse", 1861)
och Un ut de poitrine (1853; "Det höga C", 1858).
Lefrén [levren], Johan Peter, militär,
militärförfattare, f. 17 febr. 1784 i Åbo, d. 9
jan. 1862 i Stockholm, var son till Lars Olofsson
L. (f. i Levene socken i Västergötland 1722,
professor vid Åbo universitet 1772–84 i österländska
språk och från 1784 till sin död, 1803, i teologi;
led. af bibelkommissionen). Efter att ha genomgått
krigsakademien på Karlberg (1799–1802) blef han
officer vid Lifregementets värfvade infanteri
(nuv. Göta lifgarde). 1806 öfverflyttades
L. som löjtnant till Fältmätningskåren och
tjänstgjorde 1808 hos generaladjutanten för
armén, generalmajoren af Tibell, hvars synnerliga
förtroende han snart vann. Befordrad till kapten,
1809, och som fältmätningsofficer sänd till von
Döbeln, gjorde han denne stora tjänster såväl under
fälttåget i Jämtland som under operationerna mot
Kamenskij. 1813 var L. anställd som befälhafvare
för fältmätningsofficerama och som ofveradjutant
för yttre ärenden hos den under öfverbefälhafvåren
H. H. v. Essen ställda 2:a armékåren vid dennas
sammandragning vid norska gränsen. Genom djärfva
rekognosceringar och andra viktiga förrättningar
ådrog han sig uppmärksamhet och var, innan året
1814 gått till ända, öfverstelöjtnant. Sedan freden
inträdt, egnade L. sig företrädesvis åt
undervisningsväsendet. 1812 hade han blifvit lärare
i krigskonst vid de sedan 1811 sammanslagna
fortifikations- och fältmätningskårernas läroverk.
L:s lektioner voro synnerligen utmärkta. Som ledning
för sina elever utgaf han 1817–18 Föreläsningar i
krigsvetenskapen (3 dlr), som vunnit rättvist erkännande.
1818 erhöll L. adlig värdighet. Efter att ha arbetat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
