som sekreterare i den 1819 sammankallade Defensionskommittén, hvilken skulle yttra sig om landets befästningssystem m. m., kallades han 1821 att öfvertaga Ledningen af krigsakademien på Karlberg, hvilken behöfde en ombildning. En sådan lät icke länge vänta på sig, och bl. a. var den fria läsningen, som då infördes där, L:s verk. Som lärare och sedermera förtrogen rådgifvarc åt kronprinsen Oskar förskaffade L. sig den blifvande konungens tillgifvenhet. Redan 1830 befordrades han till generalmajor, blef 1839 chef för Ingenjörkåren (han lämnade i sammanhang därmed guvcrnörskapct för krigsakademien), förordnades 1844 till president i Krigskollegium och utnämndes 1847 till generalbefälhafvare i Fjärde militärdistriktet. Från denna befattning erhöll han 1856 på begäran afsked och inskränkte därefter sin verksamhet till utöfvandet af presidentskapet i Krigskollegium. 1860 utnämndes han till general af infanteriet. -- L. var medlem af Krigsvet.- och Vet. akad. samt af Örlogsmannasällskapet. Vid sidan af sina militära uppdrag utöfvade L. en omfattande verksamhet på andra håll. Ett mål för hans sträfvande var bl. a. det allmänna undervisningsväsendets utveckling, och han var en af dem, som 1827 inrättade Nya elementarskolan i Stockholm, där företrädesvis hans idéer (bl. a. den fria läsningen) skulle försökas. Som medlem af ridderskapet och adeln deltog han med ospard möda i riksdagsförhandlingarna för samhällsskickets utveckling, arbetade med ifver på införandet af ett tidsenligt representationssystem, af nytt myntväsende, af nya mått- och viktsystem m. m. samt, icke minst, på försvarsväsendcts förbättring. "Genom sitt ljusa hufvud, sin vidsträckta och mångsidiga bildning, sin grundliga kännedom af statsverket och alla dess invecklade förhållanden, sin verksamhet och sin ovanliga arbetsförmåga var L. en af sin tids utmärktaste ämbetsmän. Som enskild människa var L. i ordets skönaste och vidsträcktaste bemärkelse en ärans man". Se H. Hernlund, "J. P. L. och de pedagogiska reformplanerna i Sverige på 1820-talet" (i festskriften vid invigningen af Nya elementarskolans lärovcrkshtis 13 nov. 1899). -- En äldre broder till L., Karl Adolf (f. 1779, d. 1854), deltagare i 1808--09 års finska krig, 1820 öfverstelöjtnant i generalstaben, adlades samma år som brodern (1818) och antog därvid namnet af Lefrén. C. O. N. Lefsina, nuv. namnet på Eleusis (se d. o.). Lefuel [löfyäl], Hector Martin, fransk arkitekt, f. 1810, d. 1881, studerade i École des beaux-arts och vann Rompriset 1839. Han blef 1848 arkitekt för slottet Meudon och kort därefter för Fontainebleau och fick efter Viscontis död 1854 i uppdrag att fullborda de nya längorna af Louvre åt Place du carrousel till. Denna betydande del af slottskomplexen, som stod färdig 1857, blef dekorativt verksam och storslagen, om ock öfverlastad i utsirningen. L. var medlem af Institutet sedan 1855 och professor vid École des bcaux-arts samt generalarkitekt för Louvre och de öfriga kejserliga palatsen. L. upjpgjorde också ritningarna till det kolossala Industripalatset i Champs-Elysées, utfördt till världsutställningen 1855, sedermera användt till olika utställningar, bl. a. till den årligen återkommande konstutställningen ("salongen"). Palatset nodrefs för att till världsutställningen 1900 ersättas med Grand och Petit palais. G--g N. Lefva, sjöv. Om vinden kommer nära parallellt med ett segels plan, kommer seglet i en fladdrande rörelse, hvarvid det säges lefva, lefra eller leka. Vid bidevindsegling skall inan noga tillse, att förseglen icke "lefva", ty i sådant fall ligger man för högt i vinden. Jfr Lefra. L. H.* Lefvande bilder. 1. Framställningar af målningar och plastiska verk genom lefvande personer (fr. tableaux vivants). Dylika framställningar förekommo redan i den romerska forntiden och spredo sig sedan till östromerska riket. Kejsarinnan Teodora var mästarinna däri. I nyare tider införde madame de Genlis genren vid hertigens af Chartres (Philippe Égalités) hof med hjälp af målarna David och Isabey. Lady Hamilton (se Hamilton, sp. 1225) framställde på ett lyckligt sätt antika statyer. I synnerhet på teatern med dess belysningsmöjligheter göra sig dylika framställningar väl. - 2. Lefvande kallas ofta äfven de bilder, som visas på den s. k. biografteatern (se Kinematograf, sp. 90). Jfr Dissolving views. Lefvande byggnader. Se Konservera, sp. 807. Lefvande charader. Se Charad. Lefvande diur, järnv. Se Järnvägstaxa. Lefvande ellips, språkv. Se Ellips. Lefvande kolumntitel. Se Kolumntitel. Lefvande konton, hand. Se Konto. Lefvande kraft, mek. o. fys. Se Kinetisk energi. Lefvande vikt. 1. Veter., en i husdjursläran använd term för djurens absoluta vikt i lefvande tillstånd. Per kg. lefvande vikt beräknas utfodrings-normer, försäljningspris, nijölkafkastning o. s. v. Motsatsen till lefvande vikt är slaktad vikt (se d. o.). 2. Sportv., ryttarens personliga vikt i motsats till död vikt (se d. o.), som hästen bär i sadeln med tillbehör. 1. H. r. 2. B. C-m. Lefvede, socken. Se Levede. Lefvene, socken. Se Levene. Lefver. 1. Artat. Se Lefvern. -- 2. Kem. Se Svafvellefver. Lefverabscess, med. Se Lefversjukdomar. Lefveraloe, farm. Se Aloe 2. Lefveratrofi (se Atrofi), en förminskning af lefvern, vanligen uppträdande som en akut sjukdom. Se Lefversjukdomar. I. H. Lefverbalsam, bot. Se Ageratum. Lefvercirrhös (Lefvercirros), en vanligen med bindväfsnybildning förlöpande inflammationsprocess inom lefvern. Se Bukvattusot och Lefversjukdomar. I. H. Lefverflundran, zool./i>, med. Se Distomum, sp. 532, och Igelsjuka. Lefverfläckar, med. Se Fräknar och Kloasma. Lefvergång, inre och yttre. Se Gallgång. Lefverigeln, zool., med. Se Distomum. sp. 531, och Igelsjuka. Lefverkis, miner., en varietet af markasit af tät struktur och endast svag metallglans. A. Hng. Lefverkolik, kir. Se Gallsten. Lefverkräfta, med. Se Lefversjukdomar. Lefvermask, zool., med. Se Distomum, sp. 533. Lefvermossor, Hepaticae, bot., den första klassen af Bryophyta bland arkegoniaterna. Stammen är dorsiventral, försedd med blad (Foliaceae) utan nerver, eller bålliknande (thallös), med eller utan