rudimentära blad ( rudimentära blad (Fronclosae). Bladen äro ofta af olika utseende (se Jungermanniacese); de könsorganen omgifvande bladen, involu-k r a l b l a d e n (se fig., 6 i), ha äfven ofta ett annat utseende än de öfriga. De thallösa formernas bål har stundom en komplicerad byggnad (se M a r- jämn och slät; den bakre och undre (se fig.) visar åtskilliga fördelningar. Högra delen eller loben (H, H'} är störst och tjockast; den vänstra (F, V'} är i alla dimensioner mindre. Mellan båda ligger ett rektangulärt fält, Spigelius' lob (L. S), som är vertikalt fårad af motliggande ryggkotpclare. Mellan detta Typer af lefvermossor. 1-4, Marchantia polymorpha: l lianplanta, ö groddknoppskål; 2 anteridieställning, a anteridier, t thallus, r rhizoider; 3 honplanta; 4 arkegonställning, sedd underifrån. - 5 Anthoceros Icevis, sp sporogon, c centralpelare. - 6 Plagiochila uspienioides, s sporogon, i involukralblad. - 7 elater och sporer af en lefvermossa. c h an t i a). Anteridierna (2 a) sitta hos de bladiga formerna i bladvecken, hos de öfriga på ryggsidan af bålen, arkegonen (4) sitta vanligen i stamspetscn hos de bladiga, på bålens ryggsida hos de thallösa formerna. Sporogonet (5 sp, 6 s] saknar mössa och oftast äfven centralpelare (5 c), men innehåller ofta elaterer (7), långa, hygroskopiska trådar, som sammanhålla spormassan. Förökning på vegetativ väg sker ofta genom på bladen sittande särskilda grodd-celler eller genom i skål- eller flaskliknande organ (l b) bildade groddkorn. Lefvermossorna indelas i 3 serier: Marchantiales (fam. Riccincece och Marchan-tiacecz; l-å) med bål och rundad kapsel, Anthoce-rotales (fam. Anthocerotacece; 5) med bål och skid-lik kapsel, som har centralpelare, och Jungermannia-les (fam. Jungermanniacece; 6) med bladig stam. De förekomma i synnerhet på fuktiga och skuggiga ställen, i Sverige finnas omkr. 150 ärtor, fördelade på 43 släkten. G. L-m. Lefvern (lat. hepar 1. jecur). 1. Anat., den körtel, som bl. a. bereder och afsöndrar gallan. Den är den största af alla mera solida körtlar i människokroppen, Människans lefver, sedd bakifrån och något nedifrån. omkr. 30 cm. transversalt, 18 cm. sagittalt och 6 cm. yertikalt, samt väger O,s-2 kg. Lefvern är belägen i bukhålan, upp mot mellangärdet, hvars hv älf ning är formad efter dess öfre-främre yta. Denna yta är fält och högra loben framgår nedre hålådern (v.c.i), delvis insänkt i lefverns substans, hvars venblod den upptager genom de framom och på sidorna liggande, i fig. icke synliga lefvervenerna. Nedom dessa (L.S och v.c.i) går en smal, men tämligen djup fåra (P), lefverporten (porta hepatis), i hvilken synas på rad efter hvarandra från vänster mot höger ändarna af den af skurna lefverartären, portådern och gallans utförsgång (ductus choledochus). I en grop på gränsen mot högra loben ligger gallblåsan (g.bl.), hvars småningom afsmalnande ände bakåt (skenbart uppåt) öfvergår i nämnda gallgång (se G a 11 b l å s a, Gallgång och P o r t å d e r). På gränsen mot vänstra loben går i en med gallblåsan parallell grop en sträng (l.t), hvilken med en krökning fortsattes upp i f.d.v., rester hufvudsakligen af kärl, som under fosterlifvet förde moderkakans blod till fostret. Mellan båda dessa fåror (för gallblåsan och l.t) ligger en platt fyrsidig lefverlob (L.Q), hvilken i följd med figurens öfriga nedre kontur bildar lefverns främre skarpa kant. I denna kant framträder äfven gallblåsans kul-formiga ända eller botten. - Lefvern är egentligen icke mjuk, men plastisk, så att den af alla grann-organen tager intryck, som den behåller. Så har redan nämnts en ränna (på L.S) såsom märke af ryggradens framsida. Vidare finnas hos fullvuxna på högra loben längst fram ett märke (i.c) af grof-tar-men, midt under ett stort (i.r) af högra njuren, där bakom ett mindre (i.s.r) af tillhörande bi-njure. Vänstra loben bär icke blott tydliga märken af magsäcken, utan har fått hela sin form bestämd af läget mellan denna och mellangärdet. Ursprungligen lika stor som den högra, minskas den, först då ventrikeln vänder sig mot densamma, och sedan ytterligare, alltefter som denna utspännes af föda, tills den slutligen, åt sido- och bak-kanten, får den tunna skifform, som fig. utvisar, men som vid t.o ofvan magsäckens öfre krök ännu är tjock; i.g är intrycket af själfva säcken, c visar märket af den förbistrykande matstrupen. Samma förhållande visar sig vid tryck af annan art. Så är t. ex. en vanlig följd af åtsittande kläder, att lefvern nedpressas, så att den får sin största utsträckning på höjden och tvärs öfver förstöres i ett bälte, som fått namnet "kjortelmärket". - Lefvern är