klädd af bukhinnan, utom på fälten H och V , i porten, på de med p utmärkta strimmorna och i en dylik sagittalt gående på öfre ytan. Lefverns yta har i friskt tillstånd ett marmoreradt utseende i gult och brunt, hvilket beror på blodkärlens anordning i dess massa. Denna bildas af celler, ordnade i sammanhängande strängar eller plattor, mellan de finaste gallgångarna och kapillärer ur portådern samt lefvervenen med däri äfven ingående lefverartär och lymfkärl, allt sammanhållet af en ringa mängd bindväf. Artären när väfnaderna; portådern för från tarmkanalen till organet de ämnen, ur hvilka cellerna bereda galla och andra ämnen. Gallan bortföres genom gallgångarna antingen direkt till tarmen eller efter en tids förvaring i gäll-blåsan. Det förändrade blod, som återstår, går genom lefvervenerna till hålådern; andra ämnen upptagas och bortföras af lymfkärlen. Vid den betydliga omsättningsprocessen i lefvern utvecklas en stor mängd värme. Om sjukdomar i lefvern se nästa art. 2. Jämförande anat. Måhända motsvarar den blindsäck, som hos lansettfisken (se d. o.) utgår framåt och osymmetriskt från tarmkanalens främre del, lefvern hos de högre ryggradsdjuren, hvilka alla ega detta organ. Lefvern anpassar sig till kroppsformen, är i allmänhet relativt större hos de lägre ryggradsdjuren än hos de högre och ofta större hos kött- än hos gräsätare. F. ö. förete lefverns form och flikar mycket stora växlingar hos olika djur; dock torde den kunna härledas från en tvåflikig grundform. Portådern torde vid lefverns uppdelning i flikar spela en ledande roll, dess grenar bestämma organets uppdelning. I allmänhet finnas två utförsgångar. Gallblåsan kan uppfattas som en ensidig utbukt-ning af den ena utförsgången. Gallblåsan saknas ofta (hjortar, kameldjur, elefanter, hvakljur, hästar m. m.). 1. G. v. D.* 2. L-e. Lefversjukdomar, med. Lefverns rätta läge i högra hypokondriet kan rubbas dels genom medfödd lägeförändring, såsom vid situs inversus, då den bytt plats med mjälten och ligger på vänster sida, eller vid medfödt bråck i diafragma, då den kan ligga i högra lungsäcken, dels genom förvar f vad lag e förändring, såsom då den tryckes nedåt i buken genom exsudat i lungsäcken och andra lungsjukdomar eller uppåt genom tumörer i buken, bukvattusot o. d. - Rörlig 1. vandrande, d. v. s. djupt nedsjunken i bukhålan, blir lefvern, liksom mjälten (dock ej så ofta), hos äldre kvinnor med slappa bukbetäckningar och förslappning af de ligament, som hålla upp lefvern. - Formförändring erhåller lefvern dels genom sjukdomar, som verka hypertrofi (förstoring) eller atrofi (minskning), dels genom det farliga bruket hos fruntimmer att begagna hårdt tillsnörda kläder (snörlif och kjortelband), då s. k. "snörlefver" uppstår genom en horisontal snörfåra eller inknipning, under hvilken lefvercellerna försvinna och ersättas af bind-väfssvålar. - Blodstockning (hyperemi) i lefvern uppstår antingen passivt, genom hindradt afflöde genom lefvervencrna, eller aktivt, genom kongestion, ökadt blodtillflöde genom portalvenerna. Det förra inträffar i synnerhet vid hinder för blodcirkulationen genom hjärtat (valvelfel) eller lungorna, det senare efter hvarje riklig måltid och i många infektionssjukdomar. Vid den passiva hyperemien blir lefvern i genomskärning lik muskot och kallas därför cyanotisk muskotnötlefver. Genom blodöfverfyllnad förstoras lefvern, och patienten känner fullhet, tyngd, stundom värk i lefvcrtrakten, utstrålande i högra axeln och armen. - Inflammation förekommer såväl på lefverns yta, i dess serösa beklädnad (perihepatitis), som i dess parenkym (hepatilis). Den förra är än orsakad af den senare, än stående i samband med en inflammation af hela bukhinnan (peritonitis], än själfständig, såsom vid "snörlefver", trauma och syfilis. Den kroniska perihepatiten förlöper, utan själfständiga symtom, mera smygande; den akuta däremot, med de vanliga symtomen af bukhinneinflammation, fross-skakning, feber, smärta, ömhet och svårighet att andas och liknar f. ö. mycket en pleurit i angränsande delar af lungsäcken. Den inflammatoriska processen inom själfva lefvern kan uppdelas i två former: inflammationer i själfva lefverparenkymet (lefvercellerna) ocn inflammationer i den bindväfssubstans, som finns i lefvern. Ehuruväl det förstnämnda slagets inflammation kan sägas förekomma mycket ofta vid allehanda förgiftningar af organismen såväl med bakteriegifter som med andra gifter, orsakar den dock sällan någon utpräglad sjukdomsbild annat än vid den s. k. akuta gula lefver-atrofien och vid den akuta fosforförgiftningen. Den akida gula lefveratrofien är en mycket sällsynt sjukdom, hvars etiologi ännu är okänd, men som sannolikt är af toxisk natur. Den träffar oftare kvinnor än män, icke sällan kvinnor i graviditet, och medför under mycket häftiga symtom (gulsot, yrsel, medvetslöshet) inom några eller högst 14 dagar döden. Lefvern visar sig efter patientens död saffrans-gul, slapp och betydlig minskad. Under fullt liknande symtom kan den akuta fosforförgiftningen förlöpa i de fall, där den icke verkar nästan omedelbart dödande. De leverinflammationer åter, som ha sitt säte inom lefverbindväfvcn eller inom lefverns stödjesubstans, kunna vara antingen akuta eller kroniska. De akuta bero på bakterieinfektioner och medföra vanligen varbildningar inom lefvern (lefver-abscess). De hos oss oftast förekommande multipla lefverabscesssrna äro vanligen orsakade af infektioner från gallvägarna (vid gallsten, variga gallblåse-inflammationer). Den sto-ra, mera enstaka lefverabs-cessen är däremot en i tropikerna, särskildt bland dit inflyttade européer, ganska vanlig sjukdom. Primär lefvcrabscess kan visserligen förekomma efter trauma o. d., men till det öfvervägande antalet äro dylika fall sekundära efter infektioner inom någon del' af portakretsloppet, såsom inom mage, tarmar, pankreas, mjälte samt inom de kvinnliga genitalorganen. De vanligaste primära sjukdomarna äro i dessa fall dysenterieri eller rödsoten, spec. den form, som orsakas af s. k. amebor, blindtarmsinflammationer samt mag- och tarmsår, om dessa senare framkallats eller af någon anledning blifvit infekterade af bakterier. Lefverabscessens symtom och förlopp äro väsentligen beroende på dess storlek och, om den öppnar sig, på stället för varets genombrott. En liten abscess kan inkapslas, resorberas, förvandlas till en ostig, kalkig, ärrig massa och därigenom alldeles oskadliggöras. Genombrottet kan ske efter föregående sammanväx-niug med bukväggen genom huden och bilda en fistel, som sedan kan läkas. Gynnsamma genombrott kunna ske äfven genom mage, tarmar, pleurasäck och lunga. Farligast är ett direkt genombrott till bukhålan, då en hastigt dödande peritonit vanligen inträffar. Äfven