Legoa, port. (jfr fr. lieue), portugisiskt vägmått. Se Mil. Legoaftal (lat. locatio et conductio), jur., är ett gemensamt namn på två slags kontrakt af ganska olika innehåll, nämligen dels upplåtelse af nyttjanderätt till vissa ting och rättigheter (saklega), dels åtaganden af tjänsteprestationer (tjänstelega). Gemensamt för aftalen är allenast, att den, som gör utfästelsen (legogifvaren) af medkontrahenten (legotagaren) får sig tillförsäkradt ett vederlag: lega l. hyra. För vissa slags legoaftal begagnas f. ö. gemenligen benämningen hyresaftal (se d. o.). Från försträckning skiljer sig saklega därigenom, att föremålet är en bestämd sak, samt från lån, hemföljd och morgongåfva därigenom, att upplåtelsen sker mot vederlag eller med andra ord är onerös. Beträffande lega af lös egendom saknar i det hela svensk rätt särskilda regler (se dock Handelsbalken, kap. 13). Häraf följer, att det står parterna fritt att efter behag aftalsvis ordna sitt inbördes förhållande, men ock att, i mån som så icke skett, man har att hålla sig till allmänna rättsnormer och saklegans särskilda natur. På denna väg kommer man åter för regelrätta fall till följande viktigare rättsgrundsatser. Aftalet ingås formlöst. Legotagaren har ej rätt till afkastningen utan blott till nyttjande och det allenast i egen person och för aftaladt bruk. Legogifvaren är förpliktad att utlämna och därpå fortfarande hålla egendomen i ett för sådant begagnande egnadt skick. Han har att såsom förut bära de med egendomen förbundna utgifterna och skada därå genom olycksfall samt än vidare att ersätta legotagarens nödiga kostnader å egendomen och att tåla skada därå genom nötning i följd af aftalsmässigt nyttjande. Legan är att betala först vid rättsförhållandets upphörande. Detta inträffar åter omedelbart på endera kontrahentens anfordran, då legotiden lämnats alldeles obestämd. -- Af gammalt har det hufvudsakliga intresset samlat sig kring upplåtelse af jord (jordlega) med rätt för legotagaren att under landtbruks bedrifvande tillgodogöra sig afkastningen. Det kunde vara så, att han hade att till legogifvaren redovisa viss andel af afkastningen, vanligen hälften (hallnebruk). Regelrätt lämnade då legogifvaren ett lika bidrag i utsäde, hvaremot legotagaren ensam brukade jorden och för ändamålet anskaffade nödigt folk och inventar. Aftalet förekommer än i dag, men har hvarken i 1734 års lag eller senare författningar blifvit föremål för särskilda bestämmelser. Vanligen utlegdes ock jord mot bestämd ersättning, som utgick dels i ett för hela legotiden på en gång erlagdt värdebelopp, städjan, dels ock i en viss årlig afgift, afraden. Detta var det s. k. landbokontraktet, hvarom såväl våra äldsta rättsböcker som 1734 års lag innehålla rikhaltiga stadganden. I allmänhet uppläts dock icke hufvudgården på nyssnämnda villkor. Ty denna brukade egaren antingen själf eller genom någon sin fogde. Hvad landbönderna hade under bruk var således egentligen underlydande gårdar, d. v. s. gårdar, hvilka, ehuru ofta långt aflägsna från en hufvudgård, dock mera eller mindre betraktades som därmed sammanhöriga. Däraf följde åter, att i personligt afseende landbönderna kommo till jordegaren i ett visst underordnadt förhållande, snarlikt det, som bestod mellan legohjon och husbönder. Utöfver hvad i aftalet blifvit af landbönderna utfäst, togos bl. a. deras tjänster i anspråk såväl för jordegarens person som äfven och i synnerhet för hufvudgårdens brukande. I ej ringa mån torde härtill jämväl ha bidragit, att jordegare och landbönder kommo att stå mot hvarandra som en högre och en lägre samhällsklass utan något förmedlande mellanlager. Det blef nämligen de själfegande bönderna förbjudet (förordn. af 1437 och 1551 till 1719) att utlega sin jord till landbönder. Allenast adeln och därmed likställda ståndspersoner hade således landbönder, hvilka åter räknades för mindre än skattebönder och jämte legohjonen stodo närmast den lösa befolkningen, samhällets lägsta lager. På lagstiftningens område saknas visserligen icke försök att stäfja jordegarnas öfvergrepp mot deras landbönder. Men i allmänhet gick man härvid så till väga, att man erkände jordegarnas själftagna rättigheter, men sökte begränsa dem till omfånget. Man bör ha allt detta i minnet, då man i lagarna läser dels om jordegarnas rätt att aga sina landbönder, att taga del i dem ådömda böter, att själfva låta hos dem utmäta innestående afrad och att återhämta dem i fall af rymning, dels ock om ålägganden för landbönder att utgöra vissa tjänsteprestationer och särskildt dagsverken till hufvudgården, att underkasta sig vissa inskränkningar i fråga om hemmanets häfdande samt att med viss årlig nybyggnad, dikning, stängsel, takläggning och nyodling sörja för dess förbättring. Ännu enligt 1734 års lag var landbokontraktet i hufvudsak alltjämt af beskrifna innehåll. Emellertid hade redan i tiden dessförinnan uppstått ett nytt slags jordlega, nämligen arrendet. Detta kom urspr. till användning för det fall, att jordegaren icke endast utlegde en underlydande gård, utan själfva hufvudgården. Kronan började först därmed, och adeln följde exemplet. I sådant fall kunde det ej bli fråga om något personligt förhållande mellan legogifvaren och legotagaren och än mindre om några prestationer till hufvudgården. Hvad arrendatorn hade att erlägga var ett årligt, vanligen i pengar bestämdt arrendebelopp. F. ö. berodde rättsförhållandet på, hvad aftalet innehöll. Så var äfven fallet i 1734 års lag, hvilken hänvisade därtill, utan att därutöfver meddela någon bestämmelse i ämnet (jfr Jordabalken, kap. 16 § 6 i slutet). Gaf aftalet ej någon ledning, rättade man sig emellertid efter lagens förordnanden om landbokontraktet. Likväl ha stadgandena om förbättringsskyldighet, hvilka före 1789 års förenings- och säkerhetsakt äfven gällde för själfegande, i förhållande till kronan som landbönder betraktade skattebönder, aldrig ansetts tillämpliga på arrendatorer och f. ö. ej heller på hallnebrukare. För deras del var antagandet, att de blott hade att återställa gården i dess skick vid tillträdet. Naturligen bragtes ej heller på dem i användning de bestämmelser, som tillade jordegaren en öfverordnad myndighet i förhållande till landbönderna. Dessa förordnanden sattes f. ö. efter hand allmänt ur kraft dels genom lag, dels därförutan. Men sedvänjevis skedde så ock å det mesta med hela landbokontraktet, i det att all enskild upplåtelse af jord antogs åsyfta upprättande af ett arrendeförhållande. I mån som särskilda regler alltjämt gällde för landbönder, hade de inskränkts att afse allenast åbor å kronojord och andra allmänna hemman. Utvecklingen har fastslagits genom lagen om nyttjanderätt till fast egendom 14 juni 1907, som sålunda dock alltjämt