Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leges ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Legoa, port. (jfr fr. lieue), portugisiskt
vägmått. Se Mil.
Legoaftal (lat. locatio et conductio), jur., är ett
gemensamt namn på två slags kontrakt af ganska olika
innehåll, nämligen dels upplåtelse af nyttjanderätt
till vissa ting och rättigheter (saklega),
dels åtaganden af tjänsteprestationer
(tjänstelega). Gemensamt för aftalen är allenast,
att den, som gör utfästelsen
(legogifvaren) af medkontrahenten (legotagaren) får sig
tillförsäkradt ett vederlag: lega l. hyra. För
vissa slags legoaftal begagnas f. ö. gemenligen
benämningen hyresaftal (se d. o.).
Från försträckning skiljer sig saklega därigenom, att
föremålet är en bestämd sak, samt från lån, hemföljd
och morgongåfva därigenom, att upplåtelsen sker mot
vederlag eller med andra ord är onerös. Beträffande
lega af lös egendom saknar i det hela svensk
rätt särskilda regler (se dock Handelsbalken,
kap. 13). Häraf följer, att det står parterna
fritt att efter behag aftalsvis ordna sitt inbördes
förhållande, men ock att, i mån som så icke skett,
man har att hålla sig till allmänna rättsnormer
och saklegans särskilda natur. På denna väg kommer
man åter för regelrätta fall till följande viktigare
rättsgrundsatser. Aftalet ingås formlöst. Legotagaren
har ej rätt till afkastningen utan blott till
nyttjande och det allenast i egen person och för
aftaladt bruk. Legogifvaren är förpliktad att
utlämna och därpå fortfarande hålla egendomen i
ett för sådant begagnande egnadt skick. Han har
att såsom förut bära de med egendomen förbundna
utgifterna och skada därå genom olycksfall samt än
vidare att ersätta legotagarens nödiga kostnader
å egendomen och att tåla skada därå genom nötning
i följd af aftalsmässigt nyttjande. Legan är att
betala först vid rättsförhållandets upphörande. Detta
inträffar åter omedelbart på endera kontrahentens
anfordran, då legotiden lämnats alldeles obestämd. –
Af gammalt har det hufvudsakliga intresset samlat
sig kring upplåtelse af jord (jordlega)
med rätt för legotagaren att under landtbruks
bedrifvande tillgodogöra sig afkastningen. Det
kunde vara så, att han hade att till legogifvaren
redovisa viss andel af afkastningen, vanligen hälften
(hallnebruk). Regelrätt lämnade då legogifvaren ett
lika bidrag i utsäde, hvaremot legotagaren ensam
brukade jorden och för ändamålet anskaffade nödigt
folk och inventar. Aftalet förekommer än i dag, men
har hvarken i 1734 års lag eller senare författningar
blifvit föremål för särskilda bestämmelser. Vanligen
utlegdes ock jord mot bestämd ersättning, som utgick
dels i ett för hela legotiden på en gång erlagdt
värdebelopp, städjan, dels ock i en viss årlig
afgift, afraden. Detta var det s. k. landbokontraktet,
hvarom såväl våra äldsta rättsböcker som 1734 års lag
innehålla rikhaltiga stadganden. I allmänhet uppläts
dock icke hufvudgården på nyssnämnda villkor. Ty
denna brukade egaren antingen själf eller genom
någon sin fogde. Hvad landbönderna hade under
bruk var således egentligen underlydande gårdar,
d. v. s. gårdar, hvilka, ehuru ofta långt aflägsna
från en hufvudgård, dock mera eller mindre betraktades
som därmed sammanhöriga. Däraf följde åter, att i
personligt afseende landbönderna kommo till jordegaren
i ett visst underordnadt förhållande, snarlikt det,
som bestod mellan legohjon och husbönder. Utöfver
hvad i aftalet blifvit af landbönderna utfäst, togos
bl. a. deras tjänster i anspråk såväl för jordegarens
person som äfven och i synnerhet för hufvudgårdens
brukande. I ej ringa mån torde härtill jämväl
ha bidragit, att jordegare och landbönder kommo
att stå mot hvarandra som en högre och en lägre
samhällsklass utan något förmedlande mellanlager. Det
blef nämligen de själfegande bönderna förbjudet
(förordn. af 1437 och 1551 till 1719) att utlega
sin jord till landbönder. Allenast adeln och därmed
likställda ståndspersoner hade således landbönder,
hvilka åter räknades för mindre än skattebönder och
jämte legohjonen stodo närmast den lösa befolkningen,
samhällets lägsta lager. På lagstiftningens område
saknas visserligen icke försök att stäfja jordegarnas
öfvergrepp mot deras landbönder. Men i allmänhet gick
man härvid så till väga, att man erkände jordegarnas
själftagna rättigheter, men sökte begränsa dem
till omfånget. Man bör ha allt detta i minnet,
då man i lagarna läser dels om jordegarnas rätt
att aga sina landbönder, att taga del i dem ådömda
böter, att själfva låta hos dem utmäta innestående
afrad och att återhämta dem i fall af rymning, dels
ock om ålägganden för landbönder att utgöra vissa
tjänsteprestationer och särskildt dagsverken till
hufvudgården, att underkasta sig vissa inskränkningar
i fråga om hemmanets häfdande samt att med viss
årlig nybyggnad, dikning, stängsel, takläggning och
nyodling sörja för dess förbättring. Ännu enligt 1734
års lag var landbokontraktet i hufvudsak alltjämt
af beskrifna innehåll. Emellertid hade redan i
tiden dessförinnan uppstått ett nytt slags jordlega,
nämligen arrendet. Detta kom urspr. till användning
för det fall, att jordegaren icke endast utlegde en
underlydande gård, utan själfva hufvudgården. Kronan
började först därmed, och adeln följde exemplet. I
sådant fall kunde det ej bli fråga om något personligt
förhållande mellan legogifvaren och legotagaren och än
mindre om några prestationer till hufvudgården. Hvad
arrendatorn hade att erlägga var ett årligt, vanligen
i pengar bestämdt arrendebelopp. F. ö. berodde
rättsförhållandet på, hvad aftalet innehöll. Så
var äfven fallet i 1734 års lag, hvilken hänvisade
därtill, utan att därutöfver meddela någon bestämmelse
i ämnet (jfr Jordabalken, kap. 16 § 6 i slutet). Gaf
aftalet ej någon ledning, rättade man sig emellertid
efter lagens förordnanden om landbokontraktet. Likväl
ha stadgandena om förbättringsskyldighet, hvilka före
1789 års förenings- och säkerhetsakt äfven gällde
för själfegande, i förhållande till kronan som
landbönder betraktade skattebönder, aldrig ansetts
tillämpliga på arrendatorer och f. ö. ej heller
på hallnebrukare. För deras del var antagandet,
att de blott hade att återställa gården i dess
skick vid tillträdet. Naturligen bragtes ej heller
på dem i användning de bestämmelser, som tillade
jordegaren en öfverordnad myndighet i förhållande
till landbönderna. Dessa förordnanden sattes
f. ö. efter hand allmänt ur kraft dels genom lag,
dels därförutan. Men sedvänjevis skedde så ock å
det mesta med hela landbokontraktet, i det att all
enskild upplåtelse af jord antogs åsyfta upprättande
af ett arrendeförhållande. I mån som särskilda regler
alltjämt gällde för landbönder, hade de inskränkts
att afse allenast åbor å kronojord och andra allmänna
hemman. Utvecklingen har fastslagits genom lagen
om nyttjanderätt till fast egendom 14 juni 1907,
som sålunda dock alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
