63 Legris de Latude-Leguminosae 64 värdefulla arbeten i psykiatri och rättspsykiatri och var en flitig medlem af Société médicopsycholo-gique i Paris. Bland hans mera betydande arbeten ma nämnas La folie devant les Iribunaux (1864), prisbelönt af Institutet, Pronoslic et lraileme.nl d'épi-lepsie (1869), Le délire des perséculions (1871), La folie hérédilaire (1873), Traité de médecine legale, de jurisprudence médicale et de toxicologie (1874), La folie du doule avec délire du toucher (1875), Étude médico-légale sur les épileptiques (1877), Étude clinique sur la peur des espaces (1878), Étnde médico-légale sur 1'inlerdiction des aliénés (1880) och Les hystériques (1882; 3:e uppl. 1891). G-s. Legris de Latude [logrl do laty'd], CL J. H. Se C l a i r o n. Legros [logrå], Pierre, fransk bildhuggare, f. 1656 i Paris, d. 1719 i Rom, fick den första undervisningen af sin fader, som var bildhuggare. L. vann 1676 stora priset i skulptur och reste därmed till Rom, där han alldeles hängaf sig åt ytterligheten af den stillösa och onaturliga riktning inom skulpturen, som infördes af Bernini. Efter att först i Rom ha stadgat sitt rykte begaf han sig hem och sysselsattes med arbete för Tuileries- och Versaillesträd-gårdarna. Men då han i Paris ej skördade det bifall han väntat, återvände han till Rom och fortsatte där sin verksamhet. Af L:s arbeten må Lämnas S. Do-minicus, kolossalstaty i Peterskyrkans absis, samt i Laterankyrkans hufvudskepp kolossalbilder af apostlarna Tomas och Bartolomeus, den senare framställd som lefvande flådd, med sin egen hud i handen. Men mest betecknande för denna till det yttersta drifna barockstil äro hans verk i Jesuitkyrkan i Rom. Å S. Ignatius' altare hade L. framställt helgonets bild i gediget silfver, men originalet nedsmältes af.påfven Pius VI, sedan han upphäft jesuit-orden. Bilden är nu ersatt af en kopia, hvars hufvud och dräkt äro af silfver, resten af försilfrad koppar. Därjämte utförde L. den ena af de stora marmor-grupper, som äro uppställda på hvar sida om altaret, nämligen den till höger, som framstäUer Religionen såsom en i klosterdok höljd kvinna, som i vänstra "handen håller kors och bok, i den högra en flammande vigg, hvarmed hon krossar kätteriet, repre-senteradt af ett par vidriga figurer, en man och en äldre kvinna, hvilka vrida sig ofvanpå en mängd böcker, märkta med Luthers och Galvins namn. Om stilen i denna grupp lämnar oss den ena af de forna sidogrupperna vid högaltaret i Uppsala (af Burchardt Precht, invigdt 1731), nu i Gustaf-Vasakyrkan i Stockholm, en ganska klar föreställning. C. R. N.* Legros [loa-rå], A l p h o n s e, fransk-engelsk konstnär, f. 1837 i Dijon, studerade i Paris och utställde förtjänstfulla målningar, som i karaktär och uttryckssätt närma sig Courbets och Fantin-Latours alster: porträtt af målarens fader (1857), Angelus (1859, galleriet i Liverpool), den betydande duken Ex voto (kvinnor kmtböjande omkring en madonnabild i det fria, 1861, musoet i Dijon), Kyrko-plikt och Den döde Kristus (1888, båda i Luxem-bourgmuseet, som äfven eger Gambetlas porträtt i olja, flera, tecknade porträtt, porträttmedaljonjrer och en modellerad torso). L. öfverfiyttade 1866 till London, där han blef professor vid University college och vid South Kcnsingtonmuseet. I nämnda museum är han representerad af Burne Jones' porträtt samt af ett 50-tal akvareller och teckningar. Han är representerad äfven i Wallacegalleriet. Som lärare har han utöfvat ett betydande inflytande och kan anses som den moderna engelska gravörskolans uppfostrare. Sin allra ________________________ största betydelse har han som etsare. Han har behandlat både religiösa ämnen och samtida genremotiv: S:t Franciscus' död, Munk vid orgeln, Konvalescentens promenad. Le bonhomme Misére, serien Dödens triumf, har skildrat vagabon-der, fattigdom och lidande. Ha.ns etsningar visa en raffinerad känsla, skarp intelligens, bred, djärf och säker behandling. Som por-trättör är han sär- Alphonse Legros (s j älf porträtt.) skildt märklig. Nationalmuseum eger flera af hans etsningar, förvärfvade på L:s och Brangwyns gemensamma utställning i Stockholm 1907. Han har äfven utfört dekorativ skulptur - en monumental brunn hos hertigen af Portland är särskildt berömd. En förteckning öfver L:s etsningar utgaf s 1877, en monografi af L. Bénédite 1901. G-g N- Le gua, sp. (jfr fr. lieue)} spanskt vägmått. Se Mil. Leguaner, zool. Se I g u a n i d se. Leguänsläktet, zool. Selguanidae. Le Guaspre [hga'spr]. Se Poussin, G. Legumen, lat. Se Balja. Legumin, kem., beteckning för talrika ägghvite-preparat från frön af Pisiim sativum3 Vida sativa, Lens esculenta och andra leguminoser. I dessa frön är legumin förenadt med andra, delvis fosforhaltiga ägghviteämnen; från dessa kan legumin endast med svårighet skiljas, och man har därför länge antagit, att det är själft fosforhaltigt och således, liksom kasein, ett nukleoprotcin (se d. o.). Numera räknas legumin till den grupp af ägghviteämnen, som kallas globuliner (se Ägghvita). Legumin vinnes ur ofvannämnda frön genom extrak-tion med 10-procentig koksaltlösning; de renaste preparaten visa följande sammansättning: 51,? proc. G; 6,95 proc. H; 18,os proc. N; 0,4 proc. S och 22,9 proc. 0. H. E. Leguminosae, Leguminoser, Ärtväxter, Ärtfamiljen, bot., växtrikets näst största, mycket naturliga familj med öfver 7,000 arter, fördelade på öfver 430 släkten, hörande till serien Rosales och närmast släkt med Rosacece. Mest utmärkande för familjen är frukten, som är en balja (se d. o.). F. ö. är det yttre utseendet mycket växlande. Bladen äro vanligen spiralställda, med leddynor och stipler. Blomställningen är nästan alltid botrytisk, vanligen egande form af klase, ax eller hufvud. Blommorna äro heteroklamydeiska, vanligen tvåkönade, aktinomorfa eller oftare zygo-morfa. Fröna äro vanligen talrika, med ingen eller obetydlig fröhvita, fästa på den bakåt vända buksömmen. På leguminosernas rötter finnas af bakterier förorsakade knölar (se Assimilation). Med få undantag pollineras leguminosernas blom-