till sommaren 1842). Vid samma tid förde han ordet för studenterna, då de i en adress anropade Kristian VIII om en fri författning, samt valdes i april 1840 till "borgerrepresentant" (stadsfullmäktig) i Köpenhamn och i dec. s. å. till ständerdeputerad. Ett par månader därefter blef L. af generalfiskalen anklagad med anledning af ett tal, som han hållit på ett folkmöte och i hvilket han prisat det konstitutionella systemet samt gjort spetsiga utfall mot enväldet. Inför Höjesteret höll han ett lysande försvarstal, men blef det oaktadt 1842 dömd till tre månaders fängelse -- en händelse, som emellertid förskaffade honom en utomordentlig folkgunst. I ständerförsamlingen i Roskilde s. å. uttalade L. sig för allmän värnplikt samt för Holsteins frånskiljande och uppställde vid en 28-majfest (årsdagen af ständernas införande) rent ut "Danmark till Eidern" som politiskt program. 1843 deltog han i stiftandet af Det skandinaviske selskab och var till 1849 medlem af dess styrelse. Under 1845 års nordiska studentmöte höll han ett glänsande tal i Kristiansborgs ridhus, hvarvid han -- erinrande om mötet i Versailles' bollhus 1789 -- tog de närvarandes löften om obrottslig trohet mot den nordiska enhetstanken. Med anledning däraf blef han ånyo åtalad, men frikänd. Året förut (1844) hade L. blifvit höjesteretsadvokat. 1846 framställde han i ständerna förslag till en fri författning för konungariket och Slesvig, med en frisinnad vallag, och i maj s. å. deltog han i stiftandet af Bonde-vennernes selskab. Han spelade en framstående roll i den politiska rörelse, som följde på Kristian VIII:s död (jan. 1848). Han var ordf. vid båda Casino-mötena (11 och 20 mars), affattade "borgerrepresentanternes" adress till konungen och de resolutioner, i hvilka folkviljan fick uttryck, samt blef 24 mars minister utan portfölj. Som sådan uppsatte han konungens svar till den slesvig-holsteinska deputationen samt afgick 27 mars i diplomatisk beskickning till Berlin och London för att förmå Preussen att afstå från att understödja de upproriske och för att utverka Englands mellankomst. I maj var han regeringskommissarie i Jylland. L. hade en viktig del i grundlagsutkastets uppsättande, men afgick i nov. från sin ministerpost och blef ej invald i den grundlagsstiftände riksförsamlingen. Kort därefter utnämndes han till amtman i Vejle amt samt visade i denna egenskap stor duglighet och vann mycket erkännande: Vid Koldings intagande (april 1849) tillfångatogs han af slesvig-holsteinarna samt fördes till Gottorp och Rendsborg, där pöbeln gaf luft åt sin harm mot honom för hans förra dristiga uppträdande mot de tyska anspråken. Först i aug., efter vapenstilleståndet, blef han frigifven. 1851--52 var L. folketingsman och röstade mot tull-lagen. Från sept. 1854 var han landstingsman samt invaldes 1855 i riksrätten och 1856 i riksrådet. I landstinget intog han en ledande ställning och var 1855--61 referent ("ordförer") för 33 utskott. 1860 tog han med värme till orda för att häfda den allmänna rösträtten, men talade på samma gång skarpt mot "den plebejiske aands onde instinkter" och väckte det starkaste misshag hos det demokratiska partiet. 1861 deltog han i uppsättandet af den stora folkadressen (med 71,000 underskrifter) om Slesvigs förening med Danmark och blef 15 sept. s. å. inrikesminister, på hvilken post han kvarstod till 31 dec. 1863. 1864 utsågs L. till medlem af riksrådets landsting och tog under de följande åren betydande del i förhandlingarna om grundlagens revision, men förlorade sedermera sitt inflytande i riksdagen. 1864 skref han Om aarsagerne til Danmarks ulykke, som på kort tid utkom i 8 upplagor, och 1865--70 var han ordf. i Den danske folkeforening. Hans efterlämnade skrifter utgåfvos 1872--74, i 4 bd, af H. Hage och K. Ploug; ett urval af hans bref utgafs 1903 af J. Clausen. L. var en entusiastisk frihetsvän och patriot; men hans varmblodiga natur förledde honom icke sällan till oförsiktiga yttranden, som kränkte andra och skadade den sak han ville gagna. 2. Theodor L., den föregåendes kusin, slesvig-holsteinsk politiker, f. 1824 i Rendsburg, d. 1862, deltog 1848--50 som frivillig i slesvig-holsteinska upproret, blef 1851 advokat i Kiel och invaldes 1859 i holsteinska ständerförsamlingen, där han med styrka häfdade de slesvig-holsteinska teorierna och var en bland ledarna af oppositionen mot Danmark. 1859 deltog han i stiftandet af den tyska nationalföreningen och förmådde i jan. 1861 dess holsteinska afdelning att uttala sig för Slesvigs och Holsteins omedelbara anslutning till ett under Preussens ledning samladt Tyskland. På förhand gaf han konung Vilhelm tillnamnet "eröfraren". Med anledning däraf blef han ställd under åtal, men frikändes. 3. Alfred Georg Ludvig L., brorson till L. 1, dansk psykologisk forskare, f. 1858 i Köpenhamn, studerade vid universitetet där samt (för W. Wundt) i Leipzig, blef 1890 docent vid Köpenhamns universitet, där han grundlagt ett psykofysiskt laboratorium. L. väckte uppmärksamhet genom sin doktorsafh. Farvernes elementære æstetik (1884), ett empiriskt psykologiskt arbete af värde. Sedan har han utgifvit arbeten om hypnosen (1890), om människans känslolif (1892), det stora verket Övertro og trolddom (4 bd, 1893--96) m. m. Som skarpsinnig psykofysisk experimentator åtnjuter L. stort anseende. 4. Johannes Edvard L., den föregåendes kusin, dansk religionshistoriker, f. 19 aug. 1862 i Köpenhamn, teol. kandidat vid Köpenhamns universitet <img r>

1886, studerade flera år utomlands (i Lund, Tyskland och Holland) samt blef filos. doktor i Köpenhamn 1896 och docent i religionshistoria där 1900. Han uppfördes s. å. på förslag till professuren i religionshistoria i Leiden, antog 1909 kallelse till den efter O. Pfleiderers död inrättade professuren i religionshistoria och religionsfilosofi vid Berlins universitet och utnämndes 1910. S. å. blef han teol. doktor i Leiden. Af hans rikhaltiga och betydelsefulla vetenskapliga produktion må nämnas Religion og kultur i Avesta (1896), Hedensk monoteisme (1897), Guder og helte (1898), Zarathustra (2 bd, 1899--1902), Mystik i hedenskab og kristendom (1904),